Bilder, berättelser och tankar från vardag och fest i mitt liv.

Att vänta – tankar om efterbehandling och långsamhetens lov (igen).

De allra flesta saker som vi gör i livet, är det nu i våra arbeten eller i övrigt består av minst tre delar; en början eller förberedelse, en mitt-  eller genomförandedel,  och ett avslut, där man knyter ihop projektet, putsar och ställer fram det och städar upp efter sig.

Och precis så är det ju med fotograferingen. Man förbereder sig, tar fram kameran, kollar att batteriet funkar och att man har tillräckligt med minne, eller oexponerad film, funderar över vilka objektiv som ska med och ger ljuset en tanke etc.  Sen går man ut (eller stannar hemma) och tar bilderna. När man tagit bilderna är det alltså dags för efterbehandlingen. Man går igenom de bilder man tagit, väljer ut de bästa och slänger eventuellt de sämsta (personligt; själv behåller jag alltid alla ändå, man kan aldrig veta) och så börjar man avslutningsfasen med att gå igenom färg och kontrast, klarhet och hög- respektive lågdagrar, funderar över skärpan och eventuellt brus, och sedan, men först då är bilden klar (bortsett från att det kan finnas ännu mer, beroende på vem man är och vilka program man använder).

Så ser det ut för mig. För varje bild – jag fotograferar i RAW-format. Och då blir alltså efterbehandlingen lika viktig som de andra delarna. På den analoga tiden (och för de som fortfarande fotograferar med film) ser processen likadan ut, med efterbehandling = framkallning.

Det går inte fort, och fördelen med att kunna ta många bilder kan i någon mån ätas upp av det tyngre arbetet som blir att efterbehandla fler bilder.

Men, det ligger något vackert i att varje fas får ta sin tid. Man måste inte alltid ha bråttom, bilden måste inte bli klar och läggas ut på sociala media i samma sekund som den tas. Det kan till och med finnas något fint i att behöva vänta på att få tillbaka filmen från labbet, att inte få omedelbar belöning.

För det är ju ofta så livet ser ut. Vårt tålamod har krympt, vi klarar inte att vänta, allt ska vara färdigt meddetsamma. Till och med reklamen gör ju väntan till något negativt och lovar omedelbar behovstillfredsställelse. Tar dataprocessen 10 sekunder istället för utlovade 3 går vi ju i taket.  

Så låt varje fas ta sin tid. Man måste inte bli klar snabbt, det behöver inte alltid gå undan, allt behöver inte vara effektivt. För mig handlar det mer om eftertanke och begrundan, att försöka hitta en lugn takt som ändå leder framåt. Jag märker att jag mår bättre av det.  

På återseende//Göran

Inlagt 2014-08-31 22:33 | Läst 3222 ggr. | Permalink


(visas ej)

Hur mycket är tolv minus två?
Skriv svaret med bokstäver
Jag tycker du får göra precis hur du vill, det är egentligen fullständigt ointressant, det är bilderna - slutresultatet som räknas, må gott, LO
Svar från gorred 2014-08-31 22:56
Så sant. Men budskapet var inte egentligen att berätta hur jag gör, utan mer än reflektion över att var sak ska få ta sin tid, och en reaktion över att allting måste gå så förfärligt snabbt nuförtiden.
Håller med dig om långsamhetens lov! Eller eftertänksamhetans lov, eller att kunna eller våga låta saker ta sin tid! Men det här måste man nog komma på själv, och det är nog bra i så fall om man kommer på det i tid! ;) Så man inte ångrar sig när det e försent, och säger, att jag inte kom på det här tidigare! ;)
Men alla blir saliga på sin fason! ;)
Men som sagt, jag gillar din inställning!
/B
Svar från gorred 2014-09-01 09:32
Eftertänksamhetens lov, precis. Och just en reaktion som blir starkare och starkare över att allting måste gå så snabbt jämt. Det här blir tydligare och tydligare, hur jag känner att saker och ting faktiskt måste få ta tid.