Sundets Pärla

På besök i Helsingborg. Den ursprungliga och primära anledningen är en Pianofestival man anordnar för minst tionde året i följd. Flera väldigt  bra pianister från alla jordens hörn, många duktiga ungdomar, inte minst lokala förmågor, som får visa sina talanger - alltså väldigt mycket god musik. Vi hade speciell anledning att vara där, då dottern, studerandes piano i Boston, var inbjuden. Vi passade också på att göra en liten roadtrip till Danmark, som ligger så påpassligt nära.

Helsingborg är en liten gullig stad, där den ligger vid sundet, med Danmark inom nära räckhåll. Mycket fin arkitektur, många små mysiga och trevliga gågator med mängder av restauranger och affärer. Det är lätt att hitta i stan, den är klar hanterbar och vänlig. Det fins mycket kultur, inte minst i Dunkers kulturhus, där festivalen höll till. Där pågår också en fotoutställning - men mer om den senare. 

Alla ungdomar som var med och spelade, med lärare och arrangörer. Av de "stora" namnen som deltog återfanns bland annat Marc-André Hamelin, Per Tengstrand och Shan-Shan Sun samt Peter Jablonski.

Utsikt över sundet.

Och en detalj från Kärnan.

Kommer mer, bland annat från Danmark, och porträttfotografen Hans Gedda. På återseende som vanligt alltså//Göran

Fåglarnas lekstuga

Egentligen gillar jag försommaren bättre. Den skira grönskan som ger löften om en härlig tid som är på väg, att man går från det kalla och nakna till det varmare och mer prunkande. Och all fågelsång, all familjebildning bland våra bevingade vänner, deras idoga kamp för äggläggning, mat etc. Högsommaren är mer av allt redan är färdigt. Allt står i full blom och det kan nästan ibland kännas liksom övermoget, nästan på väg att blomma över och ut.  Men visst, alla tider har sin tjusning.

Nu, så här nästan mot slutet av högsommaren är det ett väldigt liv i trädgården. Jag tror aldrig jag sett så här många djur och framför allt fåglar tidigare. Det svischar av olika fåglar som kommer flygande från alla håll på låg höjd, in och ut mellan träden och buskagen. Det känns mer som en lekstuga när hela talgoxefamiljen kommer farande med alla barnen, när gråsparvarna kommer som en flock. Koltrastmamman och pappan flyger med sina två eller tre ungar fram och tillbaka och jag har till och med sett en liten sparvliknande fågel med rostrött bröst vara med i leken (rödhake?). I bakgrunden hörs en hackspett. Däremot lyser skatorna, som förut terroriserade omgivningen med sin frånvaro, och jag har inte heller sett duvparet som byggde bo i den stora granen.

Det har som sagt aldrig varit så mycket fåglar i trädgården tidigare, och jag undrar lite om det kan ha att göra med att deras värsta nemesis, katten Boris, inte längre är bland oss.  

Ingen bra bild - skakoskärpa. Men, ville visa den - någon som vet vad det är för fågel?

Smälter in.

Talgoxen som trodde han var en hackspett. 

Återigen kamouflage, svårt att upptäcka den här lille gynnaren.

Sammantaget är det svårt att göra de här fåglarna rättvisa. De är som sagt små, de flyger fort och äör sällan stilla. Men jag har fallit för frestelsen att ändå ha med de här bilderna för att försöka visa vad jag upplever när de far fram och tillbaka.

På återseende//Göran

Stockholm i mitt hjärta

En kort sväng inom Fotografiska idag, var ett tag sedan jag var där, och jag var framförallt nyfiken på Sebastião Salgado utställning Genesis. Fantastiskt att allt var i svartvitt, vilket jag till slut nästan "glömde bort". Läckert att se så många bilder från så många hörn av världen. Också roligt att se på hans bilder från ställen där jag också varit och fotograferat.

Det var i övrigt väldigt mycket svartvitt hos de andra utställarna också, där dock Lisa Ross stack ut med klara färgrika bilder från uigurerna i Xinjiang-regionen. 

En lätt grillmåltid (grillad purjolök med chevre och honungskrutonger - väldigt gott!) förstärkte en som vanligt trevlig upplevelse. 

Och när jag var klar vid 8-tiden såg det ut så här, när jag tittade ut över fjärden:

Det är vackert med så mycket grönt och så mycket vatten. Stan har definitivt en plats i mitt hjärta.

På återseende//Göran

Sommar, sommar, sommar....

Det var då en välsignad sommar. Jag har närmast flyttat ut och bor på altanen - bästa rummet i huset just nu. 

Jag lyssnar mycket mer på Sommar i P1 är jag gjort tidigare. Inte minst beror detta på Sveriges Radios app till telefon och surfplatta, som gör det möjligt att lyssna när man vill och pausa och återkomma som man vill. Underbart.

Men, jag är lite besviken. De flesta Sommarpratarna är rätt bleka och beiga och förutsägbara. De är oftast framgångsrika personer som pratar om sin barndom, sitt liv och sin karriär, där det undantagslöst har varit lite motgångar och missförhållanden som emellertid kunnat överbryggas och lett fram till det goda livet de lever idag, varvat med lite anekdoter och roliga historier. Men, det är väl det som är programmets idé och innersta mening; jag menar det ska lyssnas på i hängmattan eller på stranden, och då vill man inte få anledning att sätta kaffet i vrångstrupen. Fast det blir lite tråkigt till slut. 

Några har emellertid stått ut, med intressanta program. I mitt tycke handlar det främst om Jason Diakité (Timbuktu) och Athena Farrokhzad, som bägge ur ett personligt perspektiv tagit upp svåra och viktiga frågor i vårt samhälle, som strukturell rasism, ojämlikheter och invandringsproblematik, och gjort det på ett lysande sätt, med en glasklar analys, ett klockrent resonemang att följa. Och följaktligen svaldes av allt att döma rätt mycket kaffe fel - särskilt när det gäller Athenas program har det blivit mycket, och en stundtals ganska patetisk diskussion som nått ända upp på ledarsidorna.  De var framförallt inte förväntat gulliga. Men det handlade om viktiga frågor som man inte kan blunda för, ens i ett gulligt sommarprogram.

Och jag gillar när det är lite sälta i snacket, när det hettar till en smula, när jag får koncentrera mig för att hänga med och nä'r jag blir lite provocerad och måste reflektera själv. 

Samtidigt: Min sommar är alltså inte bara kontroversiella radioprogram. Att sitta på altanen innebär också att ha kameran i handen, för det mesta med makrot på. Humlans (och de andra insekternas) flykt upphör aldrig att intressera, fåglarna som bor i buskagen, blommorna som trotsar torkan och fortsätter att blomma - allt detta är tillsammans med det osannolika vädret viktiga ingredienser i min sommarsallad. 

Så, här kommer (några av) årets humlor (bland annat):

Den lilla världen är nog så viktig, också, eller hur?

På återseende//Göran

Förklädd och kamouflerad

Just nu har jag alla möjligheter att göra det jag under stora delar av året ser fram emot - nämligen att sitta på altanen i trädgården utan att frysa, kunna dricka kaffe och läsa morgontidningen i solsken och till och med ibland behöva blända ner med parasollet. Jag har fortfarande semester, och det här är en sådan där sommar som kommer att pratas om länge och relateras till, som exempelvis getingsommaren 1959. Solen skiner alltså, och det är varmt. Och skönt.

Trädgården lever. Det strävsamma talgoxeparet far runt som vanligt och letar mat i buskarna, och jag sitter och tittar på dem och njuter. Men, hallå - vänta nu - är det fler? Och jovisst, det är ett helt gäng talgoxar som flyger omkring i buskarna - ungarna har alltså blivit flygga; det funkade med familjen i år igen. Det väcker varma känslor, minsann.

Så in efter kameran. Men ett mer eller mindre dödfött projekt. De flyger fort! Och sitter inte länge stilla. Och är långt borta, eller små - räcker inte med 600 mm ens. Men, huvudsaken är att de finns, och har kul och trivs.

Inte bara små och avlägsna, utan också perfekta färger - smälter in i lövverket. Fortfarande lite rufsiga...

Och som här. Och trots det långa objektivet, ett gammalt Zuiko 70-300, som med adapter sitter på EM-1:an, ganska häftig beskärning.

Solen ger ljus också, med en härlig lyster i bladen.

Roligt att experimentera lite med olika gluggar i solskenet.

Risk för en kall vinter? Det är mycket rönnbär på gång på mitt lilla träd (Bondepraktikan?). I vilket fall kan det igen bli god rönnbärssnaps, och kanske till och med likör och marmelad. Delikatesser! Men, det är till hösten, och den är långt borta, i alla fall just nu.

Lite bilder och tankar alltså från min vardag. På återseende//Göran