Olympus kameror lägger ner, på nåt sätt. Hur går det för mig då?

Olympus ska sälja sin kameradivision till ett riskkapitalbolag. Lönsamheten är för dålig. Redan är det mängder med spekulationer om hur det kommer att bli i fortsättningen – kommer det nya Olympuskameror? Blir det några uppgraderingar? Nya objektiv? Hur går det med de planer på utveckling och nya grejor som finns på roadmapparna? Kommer Olympus överhuvudtaget att finnas kvar?

Och hur ska jag göra, som kört med enbart Olympus sedan flera år och investerat ganska kraftigt i både kameror och objektiv? Att sälja torde ju inte gå så bra. Köpa nytt, dvs annat system (har hört att Fujifilm är populärt!) är knappast möjligt, framförallt av kostnadsskäl.

Men vänta – jag har hittills varit nöjd med Olympus. Visst har systemet sina begränsningar, men inga som inte är överkomliga. Så jag kanske kan fortsätta att fotografera med mina kameror och mina objektiv, jag tror inte att de kommer att sluta fungera för det här. Och de kameror och objektiv jag har är så pass bra, att de säkert håller ytterligare många år.

Jag tror nämligen, helt seriöst, att den kamera man har idag håller i många år utöver eventuella uppgraderingar, och att man kan fortsätta ta lika bra bilder även om kameran har några år på nacken.

Blir kamerorna verkligen bättre och bättre med nya modeller? Egentligen tveksamt, åtminstone i bemärkelsen att man skulle kunna ta bättre bilder med den nya kameran jämfört med den man har. Man ändrar design något, det blir bekvämare kanske, den blir snabbare, får kraftigare processor, flera pixlar, bättre ögonigenkänning etc, men jag tror fortfarande att man egentligen inte tar bättre bilder.   

Så, givet att jag har en drös med bra objektiv och några stycken bra kamerahus, så tror jag att jag står mig så länge jag behöver. 

Och jag är nöjd med sensorn. Jag behöver inte fullformat eller ens APS-C. Jag tycker ärligt att man inte kan se skillnad på den färdiga bilden, givet normalt betraktningsavstånd, kontext (skärm, sociala medier på datorn etc) och förstoringar som inte innebär bilder i annonspelarstorlek på stan…

Så, jag sitter nöjd än så länge. De grejor jag har får räcka ett tag till. Så får vi se hur det går för Olympus.     

På återseende//Göran                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                         

Rapport från den lilla världen

Och funderingar kring magnolia.

Jag har ett lite tveksamt förhållande till magnolia, blomman alltså. Jag tycker den är jättefin, jag gillar dess historia, att den är flera hundratusen år gammal och var samtida med dinosaurerna, men jag har aldrig tidigare lyckats med den i trädgården. Den ska ju inte vara så svår ändå, sägs det, samtidigt som man beskriver vad den behöver och klarar respektive inte klarar: Den ska stå på en skyddad plats i trädgården som inte är för torr, för solig eller för skuggig. Platsen ska dessutom vara väldränerad.

Magnolian växer i naturen i regniga områden med varma somrar. Och det är väl där jag missat. Plus att jag inte räknat med inhemska rådjur och harar. Förra våren hittade jag en bra plats för magnolian i trädgården, och räknade med att den skulle blomma, trots att jag varken kunde garantera torra varma somrar med regn. Och knopparna utvecklade sig lovande – jag tror till och med jag skrev om det här på Fotosidan – tills jag en kväll kom hem från en sen hundpromenad, den sista skvättrundan, och tyckte att det fattades nånting i hörnan där magnolian stod, eller skulle stå. Och mycket riktigt, den var sönderäten, möjligen och sannolikt av haren. Kvar var bara en patetisk pinne i marken, visserligen med några blad, men inga blommor, inga knoppar.

Jag har kvar pinnen, den lever fortfarande men har långt till sin forna glans, och långt till den eventuellt blommar igen. Så jag har skaffat en ny magnolia som jag satt på platsen för den gamla, en buskmagnolia, med knoppar som lovade gott. Och det är en bra plats, inte för solig, inte för mycket skugga, väl skyddad och i lä – till och med dräneringen möter kriterierna - så om inte haren får syn på den så ska alla förutsättningar finnas för att den ska överleva och blomma. 

Och nu har den börjat blomma. Och blommorna luktar till och med gott!

 Och när jag ändå kröp omkring på gräsmattan med kameran och mitt macroobjektiv – jag gillar de här sommarblommorna som petunia och tagetes. De lyser upp i rabatten, och, framförallt tagetes, luktar dessutom så rådjuren skyr dem liksom nematoderna i jorden, de mikroskopiska maskarna som äter upp rötter.

Till slut kan jag inte låta bli att presentera den spännande processen när en rosenknopp är på väg att slå ut. Finns det något vackrare? Och årets första humlebild.

Min lilla värld räcker ganska långt ibland. Och det är väl tur det.

På återseende//Göran

Tankar i midsommar- med lite repris

Statistik, virus och blommor i trädgården

Coronasituationen finns runt om oss, överallt och hela tiden. Till och med här på Fotosidan, förstås. Allmänt är det mer och mer hård kritik när det gäller Sveriges sätt att hantera pandemin, man utkräver ansvar, särskilt från regeringen och Stefan Löfvén, men också från Folkhälsomyndigheten och Anders Tegnell – de har gjort fel från början! Fast har vi egentligen gjort så mycket annorlunda än andra länder?

Och visst är överdödligheten beroende på Covid 19, särskilt hos de äldre, förfärligt. Och visst finns det skäl att kritisera vårt hanterande av coronakrisen, men jag tycker samtidigt man ska rikta vreden åt rätt håll. Sveriges hantering av pandemin skiljer sig egentligen inte så väldigt mycket från många andra länders. Skillnaden ligger till stor del i vårt politiska system – vi har inte ministerstyre, till exempel. Sverige har drabbats olika i olika regioner, likaväl som olika länder har drabbats olika mycket. Vårt resande mönster kan vara del av förklaringen här. Överdödligheten hos många av de som är viktiga att skydda, våra äldre, går sannolikt att finna i orsaker till  organisationen hur regioner (landsting) och kommuner fungerar etc. Sen kan man ju också fundera över hur enskilda medborgare hanterar krisen, givet rekommendationer och information.

Sen finns det som bekant -– även om man inte direkt ska utgå från att alla ljuger – minst tre sorters lögn; lögn, förbannad lögn och statistik. Fast frågan är väl snarare hur man hanterar statistiken. För att en statistisk siffra ska vara intressant jämfört med andra statistiska siffror måste de vara likadana. De måste bestå av samma underlag och vara räknade på samma sätt. Annars blir det meningslöst. Och likaväl som jag kan vara kritisk i skilda stycken när det gäller hur vi hanterat coronakrisen i Sverige kan jag fundera över om alla länder presenterar underlag för siffror i statistiken på exakt samma sätt eller räknar på samma sätt. Så att det inte blir som ”hur många centimeter är 1 liter mjölk”. Och där är vi ute på osäker mark!

Under tiden börjar trädgården prunka. Mer och mer blommor, i rosenhäcken, i perennrabatten, i krukor – allt är på gång. Det är en härlig tid, och jag är väldigt glad att ha trädgården att fullgöra min karantän i. Och då spelar det mindre roll om jag får resa till Norge.

 För det är ju så till slut att jag som enskild person får ta mitt egna ansvar när det gäller att försöka leva så jag inte utsätter mig för virus, för min egen skull där jag ju kvalificerar mig för flera riskgrupper, men också för alla andra.

Fjällröding och barberque

Hämmad i mitt rörelseomfång av såväl coronavirus som en elak plantar fasciit, inflammation av fotens stödjevävnader (hälsporre) vilket både kräver fysisk distansering och gör att jag stundtals knappt kan gå, kommer jag alltså egentligen inte så långt. Jag går och skrotar i trädgården, åker ibland bort till hundrastgården med hunden för att låta henne springa av sig överloppsenergi men är alltså för det mesta hemma.

Det säger sig självt att mina fotograferingsmöjligheter i detta också är begränsade. I och för sig kommer perennblommorna snart, vilket ger möjligheter till makrofoto, det kan bli bilder på hunden förstås men i övrigt?

Det vackra vädret, perfekt sommarväder, bjuder att laga mat ute, på den relativt nya grillen. Det finns förstås hur mycket olika köttdetaljer som helst att grilla (och så många olika sätt att grilla dem på), och mycket har blivit gjort, men egentligen vill jag utvidga grillningen, man måste kunna grilla så mycket annat; fisk, grönsaker…

Just vegetarisk barberque känns spännande, och det kommer nog vad det lider. Men till dess får det fortfarande bli mer traditionellt. Idag blev det grillad hel fjällröding till exempel. Visserligen sannolikt odlad, men kanske längre fram det kan bli några "riktiga", tagna på flugfiske.

Salt och nymalen svartpeppar inne i fisken, där det också blev plats för citroner (för syran) och dill plus nedskuren bladpersilja. Lite olivolja masserades in på fisken så den inte skulle fastna på grillgallret. Sen fick den gå på indirekt värme (grilltemp cirka 130–140 grader) tills den nått en innertemperatur på 49 grader. Den var då perfekt kokad, typ medium rare.

Serverad med nykokt potatis, en hemmagjord romsås plus några grillade tomater smakade det himmelskt. Fiskköttet nästan smälte i munnen, och det föll i stort sett av benen av sig själv. Ändå mycket smak, röksmaken anades och den kändes liksom len i munnen.

Jag börjar nästan tycka att Kamado Sumo Maxi var en god investering!

På återseende//Göran