Bortom allfartvägarna

Tittar man på vägbeståndet idag i Sverige, jämfört med hur det såg ut när jag var en liten grabb, så inser man att det hänt väldigt mycket. Genom landet skär nu maffiga och flerfiliga motorvägar, som har både kortat restid och gjort resan en smula bekvämare. Kanske till och så bekvämt att man har svårt att avvika från dem där man sitter i sin bil och bara mal på.

Vadstena ligger emellertid utanför och bortom de stora vägarna, lite för sig själv vid Vätterns strand. Vi åkte dit för några dagar, som en liten svemester, en roadtrip i Östergötland och för att med Vadstena som bas titta oss runt lite.

Stadsbilden präglas förstås av slottet och den stora klosterkyrkan och resterna efter klostret (som nu är hotell – vi bodde där), men Vadstena är också en liten närmast pittoresk stad, med låga hus i centrum, mestadels av trä, med rosor på ytterväggarna och en massa små gulliga butiker och kaféer längs den centrala gågatan, förutom de stora utomhusserveringarna på Stora Torget. Närheten till Vättern är påtaglig, inte minst med småbåtshamnen, där inte bara små båtar ryms sida vid sida. Men det är ju lätt att komma hit sjövägen, Göta Kanal ligger ju inte långt härifrån, och Vättern är så pass stor att många har fina båtar även här.

Interiör från hotellet, det gamla klostret.

Inifrån den gamla klosterkyrkan, den heliga Birgittas kyrka. Pampig orgel, inte minst. Men inte heller här får man sitta trångt, distansprincipen gäller, tydligt markerat.  

De små pittoreska husen och affärerna

Stora torget med sina uteserveringar.

Småbåtshamnen och bryggorna med fritidsbåtar, del av slottet i förgrunden.

Vyer längs strandpromenaden, med Vättern som fond

Vädret som synes lite si så där, stundtals regn, och när det inte regnade hängde det i luften. Fast ibland sken solen också. På det hela taget hade vi tur med vädret.

På återseende//Göran

Svemester - om vägfika.

Svemester är det nya ordet, efter hemester.  Vi tyckte att vi nu hemestrat tillräckligt och att det var dags att vidga vyerna lite. Egentligen inget märkvärdigt för oss, vi brukar göra små och stora utflykter, roadtrips, runt om i landet - det finns alltid nånting att se och uppleva - med lite av "gräv där du står"-tänket. Och då händer det att man hamnar på ställen dit man aldrig skulle komma annars, vilket ofta, om än inte alltid, skapar minnen som man kan leva på länge.

Så vi for söderut från Stockholm på E4:an med sikte på Vadstena. Den stora motorvägen är bred och ganska rak och bekväm, det går undan och man lägger milen bakom sig. Samtidigt är motorvägen så tråkig. Och när det blir dags för fika, vilket för oss hände i höjd med Nyköping, så hamnar man på de stora motorvägsfiken - fullt med folk, blaskigt kaffe, industrigjorda och plastiga smörgåsar av obestämd ålder - om man inte tar pyttipannan - och plastiga inredningar. Det är föga inspirerande.

Vi var emellertid lite kaffesugna, det gick emot lunch, fast Nyköpingsbro, den stora anläggningen strax söder om stan kändes inte helt OK. Visst, vi hade fått vårt kaffe och säkert blivit mätta, men...

Lite på vinst och förlust tog vi av rakt in i landet, i hopp om att finna nåt mysigare fik. Det visade sig sedan finnas ganska gott om små kaféer, inte sällan i anknytning till skyltar som "Loppis", eller "Antikt", men i trakten av Stigtomta, mot Katrineholmshållet hittade vi ett litet strandkafé vid utloppet av sjön Yngaren. 

Pittoreskt beläget, långt borta från allfartsvägarna, nykokt kaffe och nybakat bröd till de hemmagjorda smörgåsarna - hela situationen andades enkelhet och hemtrevlighet. 

Det var väldigt gott.Och synnerligen trevligt. Sen att vår resa blev förlängd med nån timme är smällar man får ta. Vi fick se en hel del av det inre Sörmland också, vilket var värt en del.

På återseende//Göran

En sommardag i skärgården

Det är lätt att göra kopplingen sommar med skärgården, som får stå som liksom själva arketypen för sol och bad och övergående regnskurar och glittrande fjärdar i solen.

Så vi åkte och hälsade på goda vänner på en av de största öarna i Stockholms södra skärgård. Och alla ingredienserna var där. Till och med sommarmaten, med en klassisk bärpaj som efterrätt.

Smala vindlande vägar efter färjeturen, glest mellan husen, de röda stugorna blandat med mer moderna schabrak, ömsom jordbruksbygd, ömsom ängar, blandat med skog och glittrande vattenspeglar däremellan. Lummigheten i trädgården att bli lite avundsjuk på, och M upplevde ett paradis där hon kunde rusa mellan buskar och träd, med alla nya och spännande lukter.

Det var en bra dag!

På återseende//Göran

Fika med distans

Det här med fotofika – jag tror att det är begreppet ”gemytligt” jag söker, ett ord som inte längre är så vanligt, men som är väldigt träffsäkert.

En snabb titt på internet bekräftar:

(om person, stämning) som uppträder vänligt, trevligt och med gott humör, godmodig

Ett mysigt café där inredningen skapar en varm och gemytlig atmosfär.

Vi har en mycket öppen, trevlig och gemytlig samvaro.

Synonymer: trivsam, vänlig, trevlig, småtrevlig, hemtrevlig, godmodig, fryntlig, gladlynt, jovialisk, kordial 

Allt stämmer! Precis så var det. 

Med fysisk distans och halvvägs utomhus – bakgården till café Tratten i Sötälje utgörs av några av Södertäljes äldsta hus, med möjligheter till att komma under tak (markis) när det började regna. 

Sedvanliga diskussioner om bilden och våra verktyg – bland annat varför ett modernt objektiv från Kina använder sig av samma grundkonstruktion som ett nästan 100 år gammalt objektiv från Tyskland, till en tysk kamera som var nån slags föregångare på sin tid. Har det inte hänt nåt på hela den här tiden? Eller fann man redan då den ultimata lösningen? Inte ens internet kan svara på det. 

Sen är det alltid frågan om färg eller svartvitt. De här ögonblicksporträtten gör sig normalt i svartvitt, men idag tyckte jag de blev bäst i färg! På sina ställen funkade det med upplättningsblixt (bara för att testa). 

mZuiko 45mm/1,8 - f/3,5 1/10 s blixt aktiverad

mZuiko 45mm/1,8 - f/1,8 1/60 s blixt aktiverad

mZuiko 45mm/1,8 - f/6,3 1/20 s ej blixt

mZuiko 45mm/1,8 - f/6,3 1/10s ingen blixt

mZuiko 45mm/1,8 - f/6,3 1/25s ingen blixt

mZuiko 45mm/1,8 - f/6,3 1/10 s ej blixt

M fick följa med, eftersom vi satt utomhus. Det var väl inte det mest spännande hon hade upplevt idag, men det fanns alltid en vänlig hand som kliade bakom öronen, så på det hela taget hade hon det bra. 45mm är egentligen alldeles för nära här, men funkade till dels. Ingen blixt dock. 

mZuiko 45mm/1,8 - f/2,0 1/400 s; Olympus diskuteras nu inte minst i samband med det aktuella köpet/försäljningen. Den lilla sensorn spelar in? Inte samma möjligheter till kort skärpedjup som hos fr a FF-sensorer... Tja, jag vet inte, jag. Hur kort skärpedjup behöver vi, egentligen? Storleken kan ändå ha betydelse ibland. 

Det var längesedan nu det var fotofika. Märker att jag saknat det.

På återseende/Göran

Trädgård och fotografi 

Min mamma har alltid haft gröna fingrar. Utifrån de mest karga förutsättningar har hon lyckats åstadkomma prunkande oaser. När jag var liten fick jag hjälpa till i trädgården, vilket var outsägligt tråkigt och som jag trodde, vaccinerade mig mot trädgårdsintresse för all framtid. Så, länge upplevde jag trädgården, först i mitt lilla radhus och sedermera i huset där vi bor nu sedan 20 år, som något som bara fanns, och som man skötte lite pliktskyldigast, så där.  

Efter många år av ignorans och okunnighet och faktiskt, relativt ointresse, har jag ändå märkt att trädgården är ett viktigt rum i min tillvaro. Ju mer tid jag fått, ju mer jag levt med trädgården och ju mer jag lärt mig desto större har mitt intresse blivit. Nu är trädgården en stor sak i mitt liv, och inte minst eftersom jag har tid, upptar stor del av min tankevärld och praktiska värld. Och i dessa coronakarantäntider är jag outsägligt tacksam över att ha trädgården att röra mig i, att vistas i och arbeta i. Just nu sitter jag och skriver detta på altanen, det är varmt utan att vara för hett, solen bryter stundtals igenom den växlande molnigheten och luften är fräsch efter nattens regn. Hunden ligger bredvid och bara väntar på att jag ska kasta hennes frisbee eller boll och dagens påtår är avslutad. Mina blickar söker sig ut över gräsmattan där mina spireabuskar av olika färg och form står, bort emot rosenhäcken som fortfarande är i vardande men ändå blommar lite här och där, bort över perennrabatten som kantar altanen med sin mångfald av olika växter, där blomningen undan för undan är på gång, och de stora krukorna som hustrun komponerat med sin överdådiga blomprakt. Snett bakom mig har jag överblick över bärbuskarna och mina pallkragar med potatis och kryddväxter och där några svartvinbärsbuskar, hårt åtgångna av haren (mest sannolikt) sitter på rehab. Tomatplantorna som jag fick av en kompis trängs med en vinranka mot en varm vägg i söderläge, och har vuxit nåt alldeles förskräckligt, liksom vinrankan! Till och med den lilla sommarängen presenterar för en gångs skull lite sommarängsblommor, utöver det långa gräset.  

Det är i övrigt tyst och lugnt här i villaförorten som för bara några decennier sedan var ett sommarstugeområde långt bortom stadens hank och stör, och bara enstaka människor passerar på gatan utanför; hundpromenader, med barnvagn och cykel. Man hör fåglar, humlorna surrar hemtrevligt bland alla blommorna och den enda bilen som hörs och ses är postbilen som nyss for förbi med sina bud från själ till själ. 

Men en trädgård sköter sig inte helt själv. Det krävs praktisk tillsyn, och det finns alltid nåt att göra. Om inte annat så hittar man på, byter ut några blommor här, förlänger en rabatt med nya blommor där, planterar om, rycker lite ogräs och kastar iväg M’s frisbee till hennes oförställda förtjusning. Förr visste jag aldrig vad som skulle göras i trädgården, nu ser jag allt som måste plockas med.  

Sen är ju trädgården en fantastisk källa till motiv att fotografera. Alla blommor, olika ljusförhållanden, skuggor, former, färger. Men det är svårt. Det är lätt att sitta här på altanen, eller gå omkring, och glädjas åt allt detta, men svårt att fånga på bild. Makrobilder av blommor förstås, närbilder av rosor och alla humlor som samlar nektar och pollinerar, men det räcker liksom inte i längden. Översiktsbilder blir ofta intetsägande, den prunkande rabatten blir lätt en formlös vägg av grönt med lite röda och vita prickar, det är svårt att samla ihop intrycken så att de blir bra översatta till vyn man har i verkligheten, det är svårt att göra bilderna intressanta. 

Flora Danica. Tyvärr luktar den inte lika gott/starkt som den ser ut att kunna göra. 

En vit vresros, Rosa Rugosa i min rosrabatt/häck. Jag gillar vresrosorna, en enkel skönhet, och så luktar de gott!

Ytterligare en buskros.

En Funkia som fått en ny plats.

Här har jag använt mitt makroobjektiv, 60mm/2,8, vilket också begränsar en smula, samtidigt som det är ett underbart objektiv för att komma nära och fånga detaljer. Jag kommer också att pröva lite mer vidvinkligt, och återkommer sannolikt! 

Min trädgårdsassistent, nöjd med att vara med, bara jag kastar bollen eller frisbeen nån gång då och då. Hon är ett underbart sällskap, inte minst i dessa tider

På återseende alltså//Göran