Återkomst! Och New Orleans, Lousiana, USA (eller NOLA, som vi säger)

Jag skyller på pandemin, fortfarande! Mitt fotograferande sjönk ihop ordentligt - och med det mitt bloggande - och har haft svårt att komma tillbaka igen. Förut hade jag med mig kameran varthän jag gick, under en lång tid har det varit mer sällan. Det hände ju inte så mycket heller.

Men att dokumentera är fortfarande viktigt för mig, och livet börjar ju så sakteliga återgå till något så när normalt läge igen. Så kameran får börja hänga med.

Jag hade i alla fall med mig kameran i somras, inte minst under resan till New Orleans Louisiana USA - se tidigare blogginlägg.   Jag var alltså i New Orleans på sång- och musikkurs. Vi tillbringade dagarna på Loyola University's campus där vi bodde och där alla aktiviteter ägde rum. 

Men jag kunde ju inte komma hem utan att ha sett stan, sett New Orleans och The French Quarters, trampat på Bourbon Street och Basin Street Blues... Så, några timmar på lördagen åkte jag in och kollade stan. Några jazzklubbar blev det inte, det var ju mitt på dagen, men jag åker gärna tillbaka.

Och så kom det en ordentlig skur. Men turisterna var tydligen vana, och musikanterna också.

Högklassiga gatumusikanter. Men här konkurrerade de om utrymmet - trumpetaren hävdade att det var hans plats, att han var där först. Och fick medhåll från publiken. 

En hel gata full med  konst. Och konstnärer. Jackson Park NOLA.

Det klassiska voodooinslaget - fanns överallt.

Det blev till slut, efter allt krångel en härlig vecka. New Orleans återvänder jag som sagt gärna till, fast kanske en annan årstid. Så på återseende//Göran

Barbershop i helg och i vardagen.

Gammalt djungelordspråk: Går man omkring med en kamera i högsta hugg under tillräckligt lång tid slutar folk bry sig om att de eventuellt blir fotograferade.

Och det var precis det jag gjorde, dvs gick omkring med kameran helt synlig, hela tiden. Så det var inte ofta folk brydde sig.

Ett stycke barbershopvardag fast med helgkänsla. Den internationella barbershoporganisationen BHS (Barbershop Harmony Society) anordnar varje år ett konvent, en samling för barbershopsångare som vill förkovra sig och möta andra barbershoppare, Harmony University. Här samlas de mesta och det bästa av barbershopvärldens medlemmar, från många delar av vår jord. Man äter sina mål, man går på sina klasser och sina kurser och man sjunger med varandra, hela tiden. Så man kan snacka om att vara i en bubbla. Efter pandemiårens inställda veckor blev det äntligen dags igen, i New Orleans, där lokaler lånades av Loyola University strax utanför centrum.  

New Orleans mitt i sommaren är egentligen inte särskilt kul, våder- och klimatmässigt. Det är tryckande varmt, med en klibbig värma, och det regnar i skurar mest hela tiden. Men det gör inget, vi går våra kurser och sjunger med varandra. Och ett bra paraply fixar det mesta.

Jag var inte säker på att kunna åka, jag hade ännu inte fått mitt pass, vilket totalt fördärvat mina tidigare resplaner den här sommaren. Men till slut fick jag passet – beställt sedan februari, typ två dagar innan resan – och jag kom ganska hastigt iväg.

Och när jag får (fick) frågan om hur det var i New Orleans, alla jazzklubbar, Bourbon Stret med mera, så kunde jag bara svara: Hur ska jag kunna veta det? Jag sjöng hela tiden!

Egentligen skulle jag vara några dagar innan i New Orleans, för att stan är ju speciellt mytomspunnen, men det blev alltså inte av. Fast några timmar hann jag smita iväg. Så jag har sett och trampat gatorna i The French Quarters, ätit Satchmos favoritmåltid etc. Inga jazzklubbar så här mitt på dan, mycket turister istället. Och regn! Men mer om det i kommande inlägg!

Så det blev bra till slut ändå! På återseende//Göran

Sommarkonsertsäsongen

Nu börjar den korta tid då varje kyrka liten som stor, varje möjlig konsertlokal är uppbokad och uthyrd för sommarsångskonserter. Det är precis som i december med alla julkonserter och alla julsånger. Det är en hektisk tid för alla som sjunger i kör, för alla som har en anhörig som sjunger i kör – våra sommarsånger är lika viktiga och betydelsefulla som våra julsånger.

Den Blomstertid, Idas Sommarvisa och En Vänlig Grönska plus de vanliga vårsångerna som Vintern Ra och Blommande Sköna Dalar har en stark förankring i folksjälen, musiken i sig är betydelsefull och detta med att sjunga organiserat tillsammans i kör är något speciellt för oss, drygt en halv miljon körsångare finns bara i Sverige. Och den svenska körmusiken är av internationellt hög klass, man pratar till och med o det svenska körundret.

En sådan kör som tillhör de allra främsta i världen är den stockholmsbaserade kören Zero8, som började som en barbershopkör men över tid har blivit en kör som ägnar sig åt en mängd andra genrer utöver barbershopen; klassisk svensk körmusik, klassisk musik i övrigt, manskörsmusik, jazz och driven av influenser från andra länder med annan musik.

Zero8 hade sin sommarkonsert på national dagen, i Adolf Fredriks kyrka i centrala Stockholm. Det blev i det närmaste en och en halv timme med underbara klanger och musik som spände över barbershop och (svensk) klassisk körmusik till georgiska krigsdanssånger. Det lät helt fantastiskt, bara känslan av sluttoner i perfekt pitch och perfekt harmoni som ebbade ut, förstärkta av kyrkans akustik. I nästan 90 minuter satt alltså jag och de andra i publiken helt trollbunden av vackra klanger med musik som berörde ur många aspekter.  

Man blir styrkt i själen av musik.

På återseende//Göran

Det här med att träffas och prata, föra samtal med varandra i det verkliga livet...

Fotofika, igen. Och vad kan väl sägas som inte tidigare blivit sagt, eller skrivet? Hur viktigt det är att ses i verkligheten? Att inte gömma sig bakom skärmen? Att kunna ta snap shot porträtt utan att nån blinkar? Att ha ögonkontakt när man pratar med varandra? Att låta tankarna (och snacket) flyga fritt? Och kunna diskutera både bilder, politik och kameror (och allt annat)?

Säkert finns det mycket mer. Men de här stunderna av fotofika är som en oas i öknen, ett vattenhål för den törstande, kanske inte riktigt som den imaginära hinken med guld vid regnbågens slut eller botten på kaninhålet (där man aldrig vet vad man kommer att möta), men väldigt trevligt i alla fall. 

Och vad bättre kan man hitta på en regnig junieftermiddag? You beat me!

Metafotografi!

Å ibland åker det stora artilleriet fram...

Å ibland får man besök

Det tekniska är inte alltid lätt - eller var det lättare förr?

En trivsam lokal, full med böcker. Och allsköns grejor i den stora lokalen innanför. Enda nackdelen är väl att hundar inte är välkomna in. Så M fick sitta i bilen där hon i och för sig hade det bra, vatten, ventilation men kanske lite tråkigt. Det fick bli en liten promenad i halvtid.

Det är inte alltid det passar sig så jag kan delta. Men varje sådan gång är en liten  guldklimp i tillvaron.

På återseende//Göran

Att fotografera barn. Eller barbershop? Eller straight photography?

Inspirerad av ett blogginlägg av Bengan B. om fotografen Anita Lönn och barnfotografi. Här pratades om två kategorier barnfoto: den vattenkammade och uppställda bilden och den lika uppställda, lika artificiella  bilden men med rufsigt hår, slipsen på sned, dvs den lite "busiga" bilden. Detta ställdes i kontrast till att fotografera barn i deras miljö, utan uppställning eller (som jag fattar det) regi, mer av dokumentär fotografi, eller straight photography, dvs realistiskt och "objektivt" utan manipulering. Och det blev ju helt underbara bilder, att döma av de exempel som visades av Anita Lönn.

Men jag funderar (och utan någon jämförelse i övrigt!) - det gäller väl inte bara barnfotografering? Det måste ju gälla även annan fotografering, som för mig till exempel; barbershopfotografering.

Man kan ställa upp en kvartett till exempel och köra den regisserade, "vattenkammade" bilden (med lite bus i), som här nedan:

Eller så här, lite mindre busig.

Som jag sagt så känner jag mig inte helt bekväm med den här typen av fotografering, att manipulera objektet, tala om hur de ska stå eller sitta eller så, dvs regissera. Jag går hellre omkring med kameran och tar bilder som jag ser dem och hittar dem. Utan att manipulera eller regissera, utan helt enkelt avbilda som jag uppfattar "verkligheten".

Som  exempelvis som bilderna nedan, en barbershopkör som repeterar inför tävlingar, sång, avspänningsövningar, diskussioner, dvs en kör med dess medlemmar i sin verkliga miljö, sin naturliga situation:

Frågan är om man behöver bilder med uppställda, vattenkammade barn med sedesamt sänkt blick, eller ens samma bild med det rufsiga håret och den "busiga" framtoningen. Bilderna med barn i sin reella miljö var ju betydligt intressantare, starkare och med mer närvaro.

När det gäller livet i övrigt är det inte lika enkelt. Den uppställda och regisserade bilden på en barbershopkvartett har sitt sammanhang, liksom "verklighetens" barbershopkör, den mer dokumenterande bilden. 

Sen är ju barnfotografering erkänt svårt. Och mina reflektioner gäller alltså utan några som helst jämförelser i övrigt!

På återseende//Göran