Du kan väl ta några bilder, Göran – du har ju alltid kameran med dig…

Och jag tackade ju ”ja” (förstås), jag har ju faktiskt alltid kameran med mig!

Förfrågan gällde att fotografera en barbershopkvartett, Beyond, mellan programpunkterna i de europeiska mästerskapen i barbershopsång i Helsingborg den sistlidna veckan och helgen. Det fattades bilder med den senast tillkomna kvartettmedlemmen.

Nu känner jag mig inte helt trygg i sådan här fotografering – vad ska man kalla den; Studio? Porträtt? Jag vet inte hur man ska ställa upp motivet/tjejerna för att få bästa resultat, jag har så att säga inga speciella ”moves” eller ställningar som jag föreställer mig att man ska ha. Jag trivs bäst när jag får stå vid sidan om och ta bilder av vad som händer runt omkring mig. Jag är inte bra på = känner mig obekväm med att regissera.

Fast nu känner jag ju den här gruppen, och de känner mig. Och de är rätt så professionella i sitt agerande, så det blev lättare än jag trott. Vi prövade oss fram tillsammans liksom – det blev många bilder, och jag hade faktiskt lite funderingar om hur jag ville ha det. Och alltid lärde man sig något. Vi hade i alla fall väldigt kul.

Det blev ganska många sk bloopers, saker som hände som inte skulle hända- vi hade ju som sagt roligt.

På återseende//Göran

Påsk i Skövde. Och Hornborgasjön.

Även om jag är uppväxt i Skövde dröjde det – förutom någon enstaka skolresa som jag glömt bort – till vuxen ålder innan jag såg Hornborgasjön   och tranorna.

Det är också först de senare åren som vi regelbundet besökt min gamla födelsestad runt påsktid, efter att min mamma flyttat tillbaka från Blekinge, där mina föräldrar bott som pensionärer tills min far gick bort.

Min mor fyller år i mitten av april, och det blev alltid en anledning att besöka Skövde, jämsides möjligheten att åka till Hornborgasjön och titta på (och fotografera) tranor och göra den årliga rundturen i Skaraborg för att fika och titta på sevärdheter tillsammans med mamma.

Pandemin satte emellertid ett effektivt stopp för sådana resor under åren 2020 och 2021, Först i år, 2022, blev det möjligt igen. Och då åkte vi ner, framför allt för födelsedagens skull och för att träffa familjen. Däremot blev det ingen utflykt med mamma; vid 91 års ålder upplevde hon sig för gammal och skör (fastän hon orkade med hela födelsedagskalaset med tio personer och två hundar).  Så vi fick ta Hornborgasjön och tranorna – de flesta hade dock flyttat vidare – på egen hand, på vägen hem.

Skaraborg, eller numera; den nordöstra delen av Västra Götalands region, området mellan Vänern och Vättern, är ett område i Sverige fullt av historia och varierande natur. De mörka djupa skogarna vid Tiveden avlöses av de öppna stora fälten och jordbruksmarkerna, de små bergen som ploppar upp på fälten mellan de två stora sjöarna rymmer på så många berättelser och historia, så mycken växtlighet och olika mineraler; vilken liten kulle som helst – och det finns massor – är en potentiell vikingagrav och hela regionen bär spår av en rik bygd ur alla avseenden; kulturellt, handelsmässigt, odlingsmässigt…

Hornborgasjön var ett av de större handelscentra i inlandet innan sjön blev så olyckligt utdikad, hit gick havsgående fartyg under vikingatiden och tidig medeltid och härifrån utgick många vikingatåg. Vi har alla de små medeltida kyrkorna på Kinnekulles branter, med Husaby Källa, där kristendomen kom till Sverige; Varnhems Kyrka, Gudhems kloster, och alla städerna som Skara, Falköping och Skövde är exempel på historiebemängda samlingsplatser för handel, religion  och ritualer. Och varje år samlas tranorna på Hornborgasjön innan de far vidare upp genom landet.

Påsken 2022 hade emellertid de flesta tranorna alltså redan gett sig av. Det var inte många (några enstaka tusen) kvar av de uppemot dryga 20 tusen tranor som häckade här bara för några veckor sedan.  Men Trandansen, området vid Bjurums Kyrka var ändå väldigt trevligt att återse.

Alla tittade inte på tranorna - Trandansen (det heter så) vid Bjurums kyrka är ändå ett utflyktsmål så gott som något.

Min mor, 91 år ung.

På återseende//Göran

Gott o Blandat      

En gång om året besöker jag Timmermansgården på söder i Stockholm, även fast det nu var några år sedan jag var där – pandemiskäl förstås. Det handlar alltså om fotoklubben Avtryckets årliga utställning. Det brukar börja med ett sms från en av deltagarna: ”Nu är det dags igen Göran” och ”Du är välkommen (dvs du kommer väl?)”. Och det gör jag förstås.

Förutom att träffa trevliga människor och diskutera frågor av vikt (dvs fotografering, kameror, objektiv etc) erbjuds möjligheter att betrakta bra fotografiska bilder.

Krister Kleréus - årets mästarfotograf; med all rätt!

Det är ofta hög klass på utställningsbilderna, men frågan är om inte årets utställning tog priset. I år fanns ett tema – Mitt Stockholm – och det var minst sagt intressant att se hur ”mitt” Stockholm definierades – det var verkligen gott och blandat; genomgående hög klass och med många bilder som jag kunde stanna upp inför.

 "Vilken bild tycker du bäst om då?" "Den här, för det är som en regnbåge!"

Och det var roligt att se många färgbilder, ett Stockholm i olika färger som visade på stadens olika schatteringar, stämningar och miljöer. De flesta bilderna var tydligen också tagna i närtid, där den aktuella årstiden bjudit på så många olika och varierande förutsättningar.

Övervägande bilder tagna med mitt numera beprövade OM SYSTEM M.Zuiko Digital ED 20mm f/1,4 PRO, en för mig perfekt brännvidd i ett väldigt hanterbart objektiv. Sen hade jag med mig mitt likaledes beprövade, om än inte så ofta använda och faktiskt lite svårjobbat i situationer som denna, Olympus M.Zuiko Digital ED 75mm f/1,8 som står för några bilder. 

Allt som allt en bra resa in från orten till stan.

På återseende//Göran

Varför jag inte kommer att köra Dogma eller Det finns inga regler som man inte kan (ska?) bryta mot

Nu är ju jag en sån där som tycker att de flesta regler kan (ska?) tolkas som rekommendationer, som nånting att förhålla sig till liksom. OK – det finns absoluta regler; inte köra mot rött, köra på höger sida i trafiken, inte slå barn eller hundar (eller nån annan med för den delen, men i det sista hamnar vi i rekommendationsträsket igen kanske) och några andra, men många övriga regler, påhittade i olika sammanhang är jag direkt kritisk mot och försöker ta dem med en nypa salt. Som Dogma till exempel.

Det har pratats en del om Dogma här, nyligen. En fotograf som bestämde sig för att bara använda en kamera och ett objektiv under ett år, vilket påminner om dels Lars von Trier, dels om den dogmarörelse som florerade här på Fotosidan för flera år sedan, som i stort gick ut på samma sak (om jag fattat rätt).    

Jag tycker att det är bra med nytänkande, att man leker med sin fritidssysselsättning eller hobby, att man försöker hitta nya vägar till inspiration och förnyelse och jag köper också konceptet att begränsning kan leda till ökad kreativitet.  Jag tillbringade exempelvis en julhelg i södra Spanien – vi åkte runt och upptäckte – med en Olympus EM 5 och ett 17 mm’s objektiv (motsvarande ungefär 35 mm FF). Det ställde faktiskt ganska hårda krav, men det var roligt och givande att försöka hitta ingångar till olika motiv givet den begränsning som den aktuella uppställningen utgjorde.

Men, det var ingen absolut regel. Jag hade andra objektiv med mig, och jag hade utan att blinka kunnat använda något annat om jag velat.  Jag gillar inte att känna mig bunden, jag gillar inte tagelskjorta, jag vill inte känna mig låst. Särskilt inte i mitt fotograferande.  Fotografering, eller något annat för den delen, får inte bli så allvarligt att glädjen eller lusten att experimentera försvinner.  Och jag minns kommentarer, ganska hårda sådana, runt det dogmatiska fotograferandet, där bilder förkastades för att de inte följde dogmakonceptet fullt ut, att det var någon lite detalj som fallerade. Och då faller hela grejen för mig. Det är ju ändå bilden som är viktigast. Inte regelverket, inte hur den blev till. Att det sedan kan vara kul att försöka hitta andra vägar är bara positivt, om det inte blir nåt religiöst av det.

När det gäller de här bilderna, liksom tidigare bilder i de senaste blogginläggen, är de uteslutande tagna med min Olympus OMD EM5 med mitt nya 20 mm's objektiv med f/1,4. Men det är främst för att jag vill kolla mitt nya objektiv (och det heter INTE "lins") i olika situationer, inte för att jag vill binda mig till någon regel som för att öka mitt kreativa tänkande  bakbinder mig och snävrar in mitt fotograferande. 

Och snart kan vi leka på Gröna Lund!

På återseende//Göran

Det är som om pandemin aldrig varit... Och Fyra Fotografer ställer ut igen

Det  har mer eller mindre försvunnit två år ur våra liv, två år med pandemi, med smittorisk, med risk att dö i en virusinfluensa vars omfattning vi inte skådat vidden av sedan spanskan för ungefär hundra år sedan. OK, vi har haft Asiaten, vi har haft fågelinfluensan på tröskeln till våra liv, men Covid-19 var något alldeles extra. Samhällen stängde ner, det blev vanligare med munskydd/mask här än i Sydostasien, viruset fanns runt om oss och den allmänna hygienen blev sannolikt mycket bättre. Utställningar, folksamlingar, kulturevent var inte att tala om. Tala kunde man däremot om vaccineringen, att göra det eller inte.

Och så, plötsligt förändrades situationen. Folkhälsomyndigheten och de andra myndigheterna och regeringen släppte på restriktionerna och lika plötsligt var det som om viruset inte fanns längre. Pandemin var borta. Åter kunde vi samlas i trånga lokaler, foajéer, utställningsrum, biografer och teatrar, vi kunde röra oss fritt på gatorna utan munskydd, och frågan är om vi inte slapp tvätta händerna också. Fast, vart tog viruset vägen? Eller är det fortfarande kvar, egentligen?

I alla fall, efter två tomma år kunde de Fyra Fotograferna ställa ut igen, på den vanliga tiden på året och i den numera vanliga utställningslokalen i Gamla Stan i Stockholm.  De fyra, Per-Erik Åström, Krister Kleréus, Alf Johansson och Göran Tonström samlade ihop sig i Galleri Konsthallen, och Mystique och jag åkte in till stan igen för att kolla läget. Och läget var bra. En massa härliga bilder, en del härligt snack - till och med om kameror - men mest om bilder och så lite catching up - det var ett tag sedan vi hade setts i det verkliga livet (Facebook räknas egentligen inte).  

På bilden tre av de Fyra Fotograferna: Per-Erik Åström, Göra Tonström och Affe. Krister Kleréus hade precis gått hem. (Jag måste lära mig att komma ihåg ordet "wistiti" som jag lärt mig av gruppfotomästaren Dan Crona...)

En väldigt trevlig utställning; Per-Eriks dokumentära bilder som riktigt tar tag i en, Görans resa både i livet och runt om i vårt land, Affes nattliga hundpromenadsbilder från vår stad med andra perspektiv än vad vi är vana vid att se den och Kristers nästan lite dokumentära och  på något sätt lite vemodiga bilder från dansbanan. Det är i hög grad personliga bilder som tål att betraktas. Kan rekommenderas!

På återseende//Göran