Fotomässan 2018 - i min ögon

Tidigare var mässorna stora händelser under året. För min egen del tänker jag framförallt på Vildmarksmässan och Fotomässan, ännu lite tidigare på Motorcykelmässan. Det var folkfest, man gick omkring bland montrarna hela dagar, tittade och klämde och kände och dreglade över nya och gamla prylar, man träffade alltid gamla bekanta och det fanns alltid ställen, vattenhål, där man kunde samlas och tjôta (som vi säger som kommer från Västsverige och Göteborg = prata, diskutera, samtala).

Nu känns det inte så längre. Vildmarksmässan är borta, Motorcykelmässan ligger i Göteborg och är inte så intressant längre och Fotomässan har under en följd av år blivit tunnare och torftigare.

I år verkade det som om man ville köra nåt slags nytänk; kombinera Fotomässan med något som påminde om gamla Vildmarksmässan, kalla det Explorer och ta med Båtmässan också. Och så blev det – i min ögon – varken hackat eller malet. De enskilda delarna blev platta utan innehåll, och sammantaget blev det för mycket.

Och ändå gick jag dit, förstås. Möjligen med hopp om att åter hitta den här förlorade folkfestkänslan, Kanske med tanken om att om jag gav det en chans skulle jag igen tycka att det var kul och värt tid och pengar.

Men det blev inte riktigt så. Frågan är då om mässan som sådan verkligen har sjangserat, eller om jag har blivit blasé…

För visst fanns det intressanta montrar. Olympus var tillbaka till exempel, och mikro fourthirds-världen var väl representerad i övrigt också med Panasonic. Fujifilm rider på sin hajp och Nikon var ju där förstås. Men inte Canon!

Bland sånt jag saknade var tidigare stora utställningar, de här långa och stora väggarna med fotografiska bilder av både kända proffsfotografer och lite mer vanliga hobby/amatörfotografer. Av det lilla som fanns i den vägen fäste jag mig särskilt vid Magnus Ragnvids Personliga Porträtt och Klara G’s Teaterbilder och Presentation av Lisa Mattisson.

Men sammantaget upplevde jag mässan som ett misch-masch; fotomontrar blandat med äventyrs- och fotoresor som i sin tur var granne med lekstugor för främst barn och de vanliga mässproffsen som krängde rökt renkött och olika korvar och ostar. Som grundupplevelse tveksamt om det var värt mödan och pengarna.

Vi får väl se hur det blir nästa år. På återseende//Göran 

PS: Olympus hade väldigt bra priser på kameror och objektiv. Försäljning via Gunnar Olsson Foto som hade varit där hela veckan med kikare för båtfolket. Så jag kunde återställa min äventyrs- och undervattenskamera till samlingen – blev alltså ändå lite mödan värt. Och korven och osten var god! DS

Fotografering är att publicera sig. Också.

Det räcker inte att bara ta bilder. Man måste visa dem också, annars går mycket av tjusningen med fotograferandet förlorad. Och man vill ju inte fotografera i tomme, liksom!?!

Bilder har alltid sparats och visats.  De analoga och framkallade bilderna sattes in i album, hamnade på kylskåpsdörren eller i diabildsramar och visades på väggen eller filmduken med projektorn.

Det har väl aldrig ändå varit så lätt att visa bilder som nu, med internet och alla sociala medier där de ligger som filer i datorn och delas till Facebook, Instagram, Flickr, alla bloggtjänster och all annan mjukvara. Och antalet tittare är ju numera gränslöst. Men, till slut kan det bli lite tråkigt att se bilder på skärmen, även om man kan härma diabildsvisningen med en USB-sticka med ett bildspel i TV’n. Det gamla hederliga fotoalbumet verkar få nån slags renässans och kylskåpsdörrarna är åter fyllda med printade fotografier i 10x15 cm’s format.

Och sen har vi det nya fotoalbumet, en fotobok. På ett enkelt sätt kan man göra sina egna böcker, fylla sidorna med sina egna fotografier, lägga till text och få ett resultat som en alldeles riktig bok. Det finns fler och fler aktörer på marknaden som erbjuder fotobokstjänster, och resultatet är ofta förbluffande.

Så igår kom på posten mitt senaste försök i branschen. Jag ville samla typiska bilder som jag tagit, mest sådana här ögonblicksbildporträtt – snap shot portraits – och presentera dem tillsammans med en del bloggtexter. Sammankomsterna på Tårtan, fotofika varannan onsdag är starka inspirationsgivare både när det gäller fotografering och tankar om fotografi och annat som hamnar i bloggen, och eftersom bloggen på Fotosidan till dels ter sig som engångshändelse – vem kommer ihåg vad som skrevs om i bloggen för ett eller två år sedan, eller längre - så kändes det trevligt att samla ihop lite material. Och ett rätt så självklart sätt blev alltså en bok.   

Lite stolt faktiskt. Framförallt kul att samla ihop material så här. Och så känslan av att hålla produkten i handen, att kunna bläddra fram och tillbaka - värt mycket.

På återseende//Göran

Fotomässan och vernissage

Fast Fotomässan är inte mycket att skriva om, egentligen. Möjligen kommer det ändå, lite senare.  

Dagens behållning, inte minst i fotosammanhang, var de fyra fotograferna som igen ordnat utställning på Galleri Korn på Söder, faktiskt djupaste knivsöder. Så idag var det vernissage. Som väntat mycket folk, men man kom ändå åt att se bilderna och till och med få några ord i mängden med fotograferna. 

Årets tema var människor, porträtt. Det var mer färger nu, och färgbilderna kunde enligt min mening inte varit svartvita. Å andra sidan var de svartvita bilderna precis sådana bilder som kräver monomkrom behandling. 

Alla bilder hade ett djup och själ, ibland nästan ömsinta med en genomgående respekt för bilden och motivet. Jag kunde stå länge framför flera av bilderna i begrundan.

Göran Tonström

Alf Johansson

Per-Erik Åström

Krister Kleréus

Alla var alltså där, i alla fall de flesta. Ni andra har fler chanser. Jag kommer att gå tillbaka när det blir lite lugnare.

På återseende//Göran

Sången ädla känslor föder – hjärtats nyckel heter sång

Undrar om Johan Jolin (1818-1884), svensk skådespelare och författare av såväl pjäser som sånger, förutom att vara översättare och tecknare, riktigt insåg vidden av de bevingade orden i rubriken när han översatte manskörssången ”Dåne Liksom Åskan Bröder” - på originalspråket ”Auf, ihr Brüder lasst uns wallen av Joseph Hartmann Stuntz (1793-1859).

Det forskas mer och mer på musikens inverkan på våra liv, vår hälsa och vårt välbefinnande. Man har exempelvis funnit att musik innebär en positiv stresspåverkan, immunsystemet stärks och man kan lättare stå emot infektioner, inflammatoriska reaktioner bromsas och dämpas och rent allmänt förbättras hälsan. Musik innebär alltså positiva reaktioner på en mängd organsystem, bland annat genom att positiva stresshormoner frigörs vilket leder till grad av allmän och välgörande avspänning och känsla av välbefinnande.

Det här gäller särskilt musiken, men det är också lätt att tro att andra skapande aktiviteter också spelar roll för hur vi mår, med ungefär samma effekter. Att måla eller teckna, att överhuvudtaget syssla med kreativa verksamheter är viktigt. Vi som fotograferar märker säkert det ibland, när vi skapar, när vi får till det med våra bilder, när vi ser vackra bilder och när vi hamnar i flow när vi är ute och fotograferar.

Och skapande kreativitet är lika gammal som mänskligheten. Vi har exempelvis alla grottmålningar, och neanderthalmänniskorna utövade musik med visserligen primitiva, men ändå, flöjter, av ben. Så musikens och konstens och alla kreativt skapande aktiviteters roll i evolutionen kan nog inte överskattas.

För mig personligen gäller sången, körsång och sång i flera andra grupper och konstellationer. Och så förstås att fotografera. Och det fina är, att de här två verksamheterna går att kombinera. Och då mår jag bra.

Ny sång, nya satsningar - det är häftigt.

Och, det här sker i verkligheten. Vi träffas och sjunger i det riktiga livet, fjärran från datorer, internet och sociala medier på en skärm. Det här är det riktiga sociala umgänget!

På återseende//Göran

En av snöhinder(?) något decimerad Tårtansammankomst, där ändå det fotografiska samtalet hölls levande

Så har alltså snön kommit, även till mellansverige, och Stockholm. Och som vanligt är det kaos. Bilar sladdar omkring och krockar, det blir köer och all kommunikation och framkomlighet sätts ur spel.

När jag gick i körskola fick jag lära mig att man inte skulle köra fortare än vad vädret, fordonet och den egna körskickligheten medgav. I dessa tider, när det finns ABS-bromsar, fyrhjulsdrift och sladdvarnare plus en massa andra finesser i bilarna verkar det som om det här med väder och egen körskicklighet sätts ur spel. Folk kör som om det var 20 grader varmt och torra vägar, alltså möjligen förlitande sig på alla tekniska finesser.  Och så sladdar man, och krockar fast det egentligen inte borde vara möjligt med all teknik.

Fast egentligen spelar det inte så stor roll. Det går över, snön kommer att försvinna, och man behöver ju inte åka egen bil jämt. Man kan ju ta tåget. Det är bara det att då blir det tydligen ännu svårare att ta sig fram. Det verkar nämligen inte som om tågen går när det är snö och minusgrader ute. Och då blir det genast allvarligare.

Idag var det en sån där Tårtanonsdag. Vi var en liten men tapper skara som mötte upp, där det direkt märktes att tågresenärer och deltagare från de södra räjongerna saknades. Och det var synd förstås. Men vi som var där hade trevligt som vanligt, diskussionerna var livliga och gick från högt till lågt och pendlade mellan gamla och nya kameror och objektiv till politik och lösande av världsproblemen, dvs precis som det brukar. Och som vanligt några svartvita ”gubbaporträtt”…

Å så en raritet, en bild på undertecknad. Foto Leif Liard (med min kamera), bilden publicerad med fotografens tillstånd.

Nu får vi bara hoppas att naturens och vädrets makter inte decimerar oss om två veckor också ;)

På återseende//Göran