En vanlig söndagspromenad i närområdet

Underbart väder; solen skiner från en klarblå himmel, det är varmt i solen men kallt i skuggan , snön är fortfarande gnistrande vit och det finns fortfarande ganska mycket av den (för att vara mars), men det är en omisskännelig känsla av vår luften. Och vägarna är torra och bara och till och jag klarar att gå där, trots knärehabilitering. 

Men, fotoomständigheterna alltså inte helt optimala med mycket och skarpt ljus, hårda skuggor och - ja ni vet. Men kameran åker ju med ändå, om inte annat så för att dokumentera en vårdag i mars. 

Så det blev en riktigt fin promenad runt kvarteren där jag bor. Lite rensande av tankar, lite nya eller snarare andra intryck. Det har blivit nästan lite väl mycket kultur och bildtittande de senaste dagarna och veckorna, med utställningar och galleribesök nästan varje dag. 

Och trädgården fortfarande i vinterskrud, trots att talgoxarna börjat starta upp en ny familj för året.

På återseende//Göran

Vårsalongen 2018 och att sluta cirklar

Vårsalongen på Liljevalchs är tradition. Vi har de senaste åren besökt utställningen med goda vänner, och avslutat med en bit mat på en bra restaurang. Efter att ha varit utlokaliserad några år på grund av restaurering är utställningen nu emellertid tillbaka på Liljevalchs. 

För två år sedan åkte vi bygghiss upp till taket på ett hus vid Brunkebergs Torg i Stockholm, där utställningen då höll till. I år åkte vi efter Vårsalongen i en vanlig hiss upp till samma tak, där det nu var restaurang, med det självklara namnet Tak. 

Som vanligt var det mycket folk på utställningen. Och som vanligt var det en väldig variation på de konstnärliga alsterna - som vanligt var det mycket som undandrog sig min förståelse och i år hittade jag inte så mycket som jag faktiskt tyckte om. Men det varierar och det är så läckert att det är en sådan mångfald, att så många konstnärer får visa sina verk. Vårsalongen har ju hållit på ett tag, och kombinationen av att det inte var så mycket jag ville se på mina väggar här hemma plus att det redan hunnit bli en väldig massa röda pluppar vid konstverken gjorde besöket ganska billigt. Ibland är det bra att gå tomhänt hem. 

Restaurangbesöket blev en värdig avslutning på en trevlig kulturlördag. Restaurang Tak kan rekommenderas, både för maten, omgivningen, servicen och inte minst en formidabel utsikt över Stockholm. 

Ett av de intressant verken - det tog lite tid innan jag såg och kunde urskilja vad det var som egentligen låg där. 

På återseende//Göran

Man måste väl inte göra det svårare för sig än vad man behöver?

Jag kan inte min kamera. Inte fullt ut. Det är en modern digital systemkamera utan spegel och den är så full av finesser som jag aldrig använder; olika filter med en mängd olika resultat för hur bilden ska te sig, olika inställningar i jpeg från ”vivid” till ”neutral” via ”monoton” och ”muted” (vad det nu kan vara). Det finns inställningar för bleka porträtt, för mustiga porträtt, för hålkameraeffekter och jag vet inte vad. Och går man in i menyn finns ännu fler inställningsmöjligheter – skulle man skriva ut den skulle det bli en tegelstensbok. Och så finns det förstås olika möjligheter till automatik; PASM vredet inklusive iAuto, för att inte tala om de olika fokusmöjligheterna som finns. .

Vad jag menar är att jag alltså inte använder bråkdelen av de olika inställningsmöjligheterna som jag har tillgång till i kameran. Kameran är mer som en dator numera, med inlagda program. Det är nästan så det krävs en tremånaderskurs på Folkuniversitetet på halvtid för att lära sig inställningsgrunderna…

Det går förstås att skräddarsy inställningarna så man får det precis som man vill ha i olika fotograferingssituationer, men skulle man tillämpa det fullt ut skulle man inför varje bild man tar hålla på och fixa inställningar, och då är det lätt att räkna ut hur många bilder man tar då.

Min första riktiga kamera var en SLR, en analog Ricoh Singlex. Den var nästan helt oautomatisk (dvs manuell). Det enda i automatikväg var att jag kunde bestämma slutartid relativt vald bländare. Fokus ställdes in med hjälp av ett raster.

Jag använder min aktuella kamera på ungefär samma sätt, dvs jag väljer bländare och får då en relativ slutartid, sen kan jag öka eller minska exponeringskompensationen i enlighet med aktuellt ljus. Jag fotograferar i RAW och kör med automatisk vitbalans och ISO-värde. Nästan allt annat som går att ställa in på olika sätt är på defaultbasis – förutom att jag har ställt slutaren på ”tyst”. När det gäller fokus använder jag allra mest en enstaka, liten fokuspunkt.

Så jag ger mig aldrig, eller ytterst sällan, in i menyn. Till nöds ändrar jag inställningar på kamerans skärm, där grundinställningarna finns samlade, men då handlar det om främst exponeringsfaktorer, möjligen lite olika sätt att använda fokuspunkterna eller om jag ska köra med enstaka bilder vs seriebildstagning. Sen exponerar jag, och fokuserar, i sökaren med att trycka ner avtrycket halvvägs, komponerar och trycker av. Precis som jag gjorde förut. Och så grejar jag lite med bilden i Lightroom förstås, typ framkallningsmomentet. Det är lättare att lägga in eventuella effekter där!

 Frågan är förstås om jag skulle ta bättre bilder om jag kunde alla inställningsmöjligheter bättre. Fast jag tror inte det. Fotografi handlar till syvende og sisdt om de gamla vanliga exponeringsfaktorerna (bländare, tid och exponeringskompensation plus ISO) förutom fokuseringen.  Och det är ju så jag fotograferar.

På återseende//Göran

En tillfälligheternas dag. Och mer galleribesök.

Det är något särskilt med marskylan, minusgraderna känns mer liksom, jämfört med vintern i övrigt, speciellt i stadsmiljö verkar det som.

Gamla Stan torsdag eftermiddag. 5 grader kallt med en påfallande bisterhet i luften. Jag var på väg till ett galleri, en förhandsvisning till en kommande utställning med vernissage, och jag frös där jag gick mellan alla trånga gränder och letade efter adressen. Till slut gick jag in på en öppen lokal för att få lite värme och fråga efter vägen och kolla på kartan i mobilen. Det visade sig vara ett annat galleri, där tydligen utställningen var slut och man höll på att packa ihop. När jag tittade mig runt tyckte jag att jag kände igen tavlorna som hängde kvar, och vid förfrågan visade det sig att, visst, det var utställningen av Barbro Ingvaldsson från i höstas, dvs med kritteckningarna på DN’s kultursida på söndagarna som jag skrev ett litet blogginlägg om i höstas, se https://www.fotosidan.se/blogs/helgosocken/bilder-ar-inte-bara-fotografier.htm.

Barbro Ingvaldsson förgyller således DN’s kultursida varje söndag, med teckningar i krita av Stockholmsmiljöer från förr och nu. Jag hann aldrig med utställningen, men fick alltså en liten glimt av den så här. Alla tavlorna var sålda, men Barbro hade en bok kvar som jag kunde köpa, fast, så här i elfte timmen och efter ett trevligt samtal faktiskt fick, med personlig dedikation. En underbar bok, med Barbros teckningar och med texter av Ove Säverman.

Till slut hittade jag till min ursprungliga adress, tillbringade en trevlig stund tillsammans med galleristen och konstnären, som jag alltså känner sedan tidigare, och kunde inte låta bli att komplettera väggarna här hemma, jag var ju ”in the mood” liksom.

Väldigt glad åt att jag hann förbi och åtminstone fick en glimt av Barbro I's utställning. Boken är en pärla och direkt bonus! Och utställningen jag var på väg till var definitivt värt besväret och kylan!

Avslutningsvis en god middag på en närbelägen krog - satt inte fel!

På återseende//Göran

En vanlig tårtasammankomst med galleriutflykt

Tårtan var välbesökt i förrgår. Möjligen berodde det på att det inte låg någon snösmocka i luften, uppenbarligen  fungerade alla kommunikationsmedel. Vi fick till och med dela upp oss på flera bord, fastän det var reserverat på våra vanliga. 

Som vanligt gick diskussionerna högt och lågt och åt alla håll, och de vanliga prylarna skärskådades, liksom dokumentationen av fotofika på Tårtan. Och för att anknyta, åtminstone delvis till en annan tråd och varför man fotograferar; dokumentation att ta del av och att visa andra är viktigt i vårt fotograferande. 

Idag avslutades Tårtan med en utflykt längs Hornsgatan, till Galleri Korn och de fyra fotograferna som hade final på sin utställning. Det har tydligen varit ganska många besökare, vilket var roligt och välförtjänt. Vi som var där fick oss mycket till livs av fotografisk konst, de som inte var där missade mycket!

Och till sist en ovanlig bild - normalt håller jag mig ju bakom kameran - men kamerorna går ju ruint, alla prövar och jag är ju inte ensam eller ens huvudperson på bilden...

På återseende//Göran