Sommarminne

Sitter och kollar igenom bilder från tidigare, särskilt bilder från våra fiskeresor, som möjligen skulle kunna bli användbara.

Här är bron över Hoan - en liten älv i nordöstra Härjedalen – för inlandsbanan, Bron ligger några kilometer norr om hållplatsen i Överhogdal och ytterligare en bit från Ytterhogdal, mellan Sveg och Åsarna. Här följs järnvägen och landsvägen, E45, åt. 

Just vid den här bron har jag många minnen. Här var det precis lagom att stanna när vi åkte på våra fiskeresor och startade från Göteborg, på vår väg norröver. Det blev perfekt att efter en dags bilkörning sätta upp tältet, fixa en tillfällig campingplats och hinna fiska några timmar.

Och just här, nedanför och under järnvägsbron gör ån en ganska skarp krök, med antydan till forsande vatten där man kan hitta både öring och harr i hyfsad storlek. Faktum är att just här, nere vid kröken, tog jag en av mina största harrar någonsin, strax över kilot.

Sen flyttade jag till Luleå. Vi hade skojat om hur coolt det hade varit att komma med tåget, stanna precis vid bron och kliva av och fiska, men det var ju bara en dröm.

Emellertid, att åka från Luleå för att möta mina fiskekompisar som startade sin resa som vanligt från Göteborg, gav möjlighet att åka inlandsbanan från Östersund och ner till närmaste hållplats, i Överhogdal, där grabbarna kunde möta upp.  Och självklart frågade jag tågföraren om han inte kunde stanna vid bron, vilket han dock ställde sig tveksam till. Nå, det kunde jag förstå så det var inte mer med det.

Resan blev snart ganska enahanda där vi tuffade fram genom skogen, och jag dåsade till en smula till dunket av rälsskarvarna och den enformiga utsikten. Plötsligt märkte jag emellertid att tåget saktade in, jag tittade mig lite yrvaket upp, men såg bara skog. Så stannade tåget och tågföraren vände sig bakåt åt mig och frågade: - Skulle du inte av här?

Och då såg jag bron, och ån nedanför, där grabbarna stod och fiskade och vinkade. Så jag fick med mig ryggsäcken och spöna och klättrade ner från tåget och vinkade till tågföraren. Minerna hos mina medpassagerare var obetalbara.

Och förra sommaren passerade vi åter Hoan, på väg upp med bil på vår fiskeresa, den 49.de i nästan obruten ordning! Fast nu campade vi inte. Men vi fiskade en stund, som förr om åren. Det var ändå tydligt att det var längesedan vi var här, mycket har förändrats och vuxit upp, så det var inte riktigt samma känsla, trots att jag fick min bild. Dessutom regnade det!

Så dagen därpå fortsatte vi upp till Vilhelminatrakten först, och sen till Jormområdet efter Stora Blåsjön och Stekenjokkvägen och hade en utmärkt fiskeresa.

På återseende//Göran

Samma, fast ändå inte...

Det snöade i natt. Inte mycket, men tillräckligt för att marken skulle bli vit, och vi kunde få liksom en upplevelse av vinter, dvs som om det var riktig vinter. I och för sig skulle det inte varit så märkvärdigt, vi är ju ändå i januari, och januari är ju en klassisk vintermånad och vi har tidigare om åren sett mycket snö vid den här tiden. 

I alla fall; solen sken från en klarblå himmel, den vita, fortfarande ganska jungfruliga snön gnistrade i solskenet och jag tog med kameran igen på vår vanliga promenad. 

Så här kommer lite bilder som alltså nästan är desamma som i förra bloggen, men ändå så annorlunda med den nya snön. Och det är något visst med gnistrande vit snö och eftermiddagens solstrålar som letar sig in mellan träden och kastar de här långa skuggorna. 

Och idag inget ytterligare filosoferande, utan på återseende som vanligt//Göran 

Att fånga ljuset, dvs passa på. Och lite om punctum,. igen.

Det har mestadels varit gråväder den senaste tiden. Jag har inte haft något riktigt incitament att ta med kameran på våra dagliga promenader, M och jag; dels på grund av det tråkiga vädret, och sen går vi ju samma sträcka mest varje dag - jag har inte sett något nytt egentligen. 

Men igår sken solen en smula, även om himlen inte var direkt klarblå. Och när solen skiner så vet jag hur fint det kan vara i den lilla skogsdungen där vi går, när solen liksom silar igenom träden och till och med punktbelyser  grästuvor på marken. 

Så jag tog med kameran.

Det är en gles blandskog - mest tall - på sina ställen kuperad terräng med stora stenblock från inlandsisen, lite slyigt av och till men mestadels blåbär och lingonris på marken. 

Sen alltid den här svårigheten, eller svårigheterna; dels att försöka "framkalla" bilden så den motsvarar vad jag såg, dels detta med att om ni som ser bilden ser samma som jag, i någon mån. Det sistnämnda är ju förstås både en omöjlighet, vi betraktar ju bilderna utifrån vår egen livskontext, våra erfarenheter, vår livssituation etc etc. 

Och sen undrar jag, och funderar på - punctum är ju strikt personligt, "in the eyes of the beholder" - men kan fotografen uppleva punctum i sin egen bild? Eller; kan man som fotograf uppleva punctum innan ens bilden blir bild, dvs i sökaren eller kanske ännu tidigare (där man går och ser sig omkring och tänker att det där kan  nog bi en bra  bild...).

Ljusets magi försvann så fort vi kom lite längre  in i skogen. Livsfarligt halt med is under löven.  I gläntan möjligen ett påbörjat kojbygge? Väcker känslor och minnen. 

På återseende//Göran

En nyårsafton - meny på Casa Lavendel

Nyårsaftonen firandes i hemmets lugna vrå; makan och undertecknad plus hunden. Det blev en lugn dag, och en lugn afton med den sedvanliga nyårsbastun följt av matlagning.

Och så här såg menyn ut: 

Som förrätt King Crab Legs med en rom- och skaldjurssås och baguette:

Enkelt men så väldigt gott. Förutom vatten dracks det genomgående champagne. Till förrätten kostade jag på mig en lille en, dvs några droppar rysk vodka. 

Så till huvudrätten; en fiskgratäng med hänsyftning till den berömda Walevskavarianten. Men det var varken sjötunga (här skrubbskädda) eller hummertopping  vilket det ska vara i originaltappningen (vi använde bitar från Kings Crab och skalade räkor), men med Pommes Duchesse (lite pimpat potatismos) var det här ändå en synnerligen god och smakfull variant. Fortfarande genomgående vatten och champagne, Gula Änkan! 

Till efterrätt, eller snarare dessert åt vi glass med lite romrussin på, men det blev ingen bild. Istället kommer här en bild på en älskad hund med en likaså älskad matte:

Och så kom 12-slaget och plötsligt hade vi ett nytt år, 2022 som celebrerades med vad som var kvar av champagnen; Tigerns år enligt den kinesiska räkningen, vad det nu kan ha för betydelse. Vi kan väl bara hoppas ändå på att det nya året inte blir så nedstängt och isolerat som tidigare,  och att anledningen till tidigare nedstängningar minskar i betydelse - i detta kan vi väl också hoppas på att fler vaccinerar sig.

Vi hoppas också på återseende, som vanligt//Göran

Skinka status post julafton

I och för sig går skinkan åt även efter jul. Skinksmörgås med senap smakar gott inte bara på julafton, eller dan före, men det finns andra varianter att äta den ändå. Det mest klassiska är väl pyttipanna, och det var på gång idag, tills jag kom på att man kunde göra en gammal hederlig ost o skinkpaj, en Quiche Lorraine (egentligen min hustrus förslag, men det var min idé från början). 

Ost och skinkpaj, eller för den delen pajen som mat var ju populärt på -60 och -70-talen, men har, åtminstone för mig, fallit i glömska; det var längesedan jag åt paj överhuvudtaget. Lite synd, för det är gott och relativt enkelt att göra. Pajen går att äta varm eller kall, den far väl av att värmas upp, om man vill det, och det är en bra lunchlådemat eller till och med utflyktsmat. 

Så det blev en Quiche Lorraine idag. Och det var lika gott som jag hade föreställt mig det och mindes, inte minst ackompanjerat av en fräsch sallad och en pilsner. 

Och skinkan gick ändå inte åt, det räcker både till nån mer smörgås och pyttipanna. 

På återseende//Göran