Om filter - behövs de? Gör de någon nytta? Eller skada?

Håller på att testa mitt nya objektiv, Olympus 12-100 f/4. Det följde med ett UV-filter på köpet, ett B+W-filter. Sannolikt är det av väldigt god kvalitet, det står Schneider Kreuznach också på kartongen, vilket låter betryggande ur kvalitetsaspekter. 

Finessen är emellertid att jag inte är någon  filteranvändare. Jag tror inte att de behövs. Det behövs inga filter för fotograferingen, som på den gamla filmtiden, vitbalans och färgstick sköts om på annat sätt nu. 

Då är frågan om de verkligen skyddar, vilket jag också är tveksam till. Man ser bilder på ett krossat filter, med slutsatsen att det då fick ta smällen så objektivet klarade sig. Men det kan man inte vara säker på. Frontglaset är mycket(!) svårare att repa eller krossa, och risken att objektivet ändå går sönder inuti är större, om smällen blir tillräckligt hård, och då skyddar ändå inte filtret. 

Nej jag håller mig till de gamla beprövade metoderna; objektivlock och motljusskydd, vilket hittills fungerat bra. 

Det har också här bland bloggarna kommit fram att filter kan blurra bilden och skapa onödig oskärpa, vilket känns rimligt, med nåt extra mellan objektivet och motivet som dessutom kan vara repigt eller kladdigt.

Så jag tog några bilder med och utan filter. Det blev ingen (för mig) synbar skillnad, se nedan. Och då det inte blev någon skillnad, kan man lika gärna ha filtret på (eller inte), helt enligt egna preferenser. Jag tog av det!

Med filter

Och utan. Jag ser ingen skillnad. 

Möjligen kan man använda UV-filter i svåra motljussituationer. Vi får se om det får följa med i fotoväskan. 

När jag tittade på nätet om det här med filteranvändning - det är ju en gammal diskussion - så hittade jag den här videon. Intressant! 

http://feber.se/foto/art/334069/behvs_verkligen_uvfilter/ 

På återseende//GöranR

Hur lång slutartid kan man ha, handhållet, med bildstabilisering?

Dagens moderna kameror och objektiv har så många finesser att jag undrar hur många som känner till, och framförallt använder alla. Nånstans är ju faktiskt grundparametrarna viktigast; bländare, slutartid – dvs exponering. Fokuseringen, exempelvis, blir mer och mer sofistikerad, och där jag tidigare snurrade på objektivets bländarring för att rastreringen i mitten av sökaren skulle sluta flimra, så krävs det nästan högskolestudier för att förstå sig på och använda dagens autofokus optimalt.

OK, mitt nya objektiv då, dvs Olympus mZuiko ED 12-100mm f/4; bland alla finesser det har finns en i objektivet inbyggd optisk bildstabilisator. Olympus är ju annars kända för en av marknadens bästa bildstabiliseringssystem i kameran. Min OM-D E-M1 garanterar ju skarpa bilder med upp till 5,5 gånger långsammare slutartid än annars – och då antar jag att man grundar sig på den gamla formeln med rekommendation förhållande mellan brännvidden och slutartid.

Normalt går det ju inte att använda bildstabilisator i objektivet och kameran samtidigt – Panasonics objektiv funkar ju inte på Olympus ur den aspekten till exempel, men här går det. Nu pratar vi om 6,5 gånger långsammare slutartid, handhållet.

Nu är väl detta en smula personligt. Det handlar om egen darrhänthet men också vana och teknik. Men ändå. Så jag gick ut i i trädgården i skymningen för att kolla.

Nu vet jag inte vad jag normalt klarar av, dvs dagtid, bra ljus etc, men de här bilderna är tagna med 1/8 sekund. Rätt långsamt alltså. Och ändå skarpa nog i mina ögon. Fokusen jagade lite, men hittade till slut. 

1/8 sek, f/4,0, 100mm och ISO 800

1/8 sek, f/4,0, 100mm och ISO 800

1/8 sek, 44mm, f/4 och ISO 800.

Jag är lite imponerad, faktiskt. Och kanske då att den beskedliga bländaren ändå funkar, även om rörliga motiv faller ut ändå. 

Det här verkar kul, så jag återkommer//Göran

Hur fungerar nu det nya objektivet i verkligheten?

Dags att pröva nya objektivet i verkligheten då. Trädgården ligger alltid nära till hands, där fotas det ju ändå.

Det blir ju inte någon fullständig eller tekniskt korrekt test, det blir inga kurvor, inga tegelväggar och det blir inte heller några strikta jämförelsetester.

Jag är ute efter att se hurudana bilder det kan bli, hur objektivet agerar, hur det känns att ta bilder och hur det känns på min kamera.

När det gäller kortare zoomobjektiv, eller objektiv med fasta brännvidder så vet man hur de fungerar – vidvinkel, normal, tele etc. – och man har en aning om vad man kan förvänta sig. Det känns lite annorlunda med ett sådant här objektiv.

En annan fråga är bländaren. M43-systemet är en smula handikappat redan där, och på grund av sin lite mindre sensor beroende av möjligheter till stora bländaröppningar, inte minst för närskott och strävan efter bakgrundsoskärpa med den berömda bokehn.

Jag har fasta objektiv med bländare 1,4 och 1,8 och zoomobjektiv ur Olympus Pro-serie med största bländaren 2,8, vilket är bra och räcker för bakgrundsoskärpa och fin bokeh, även om jag nån gång, i mörka källarlokaler har önskat möjligheter till mer ljusinsläpp till glasen. Största bländaren på det här objektivet är 4,0, vilket varit ett åtminstone tankemässigt problem för mig tidigare när jag tittat på det. 

Först inzoomat så långt det går, dvs 100 mm.

Sen på halvdistans, cirka 30mm.

Och så max vidvinkel, 12 mm

Det går att få en lugn bakgrundsoskärpa och skilja ut objektivet från bakgrunden - full öppning och max zoom.

Och man kommer nästan i närheten av möjligheter till makrofotografi - här fullt inzoomat, 12 mm, och full bländaröppning. Närgränsen är nästan löjlig, man kan nästan stoppa in objektivet i blomman . 

Så här långt känns det bra. Skärpan är bra nog (åtminstone för mig så här handhållet och redan på full öppning), och det är alltså möjligt att leka med bakgrundsoskärpa etc, i alla fall i dagsljus. 

Jag kommer fortsätta att experimentera, testa olika bländare, olika ljusförhållanden (idag solsken), och faktiskt, en idé jag fick av Bob Bovin - se om det b lir någon skillnad med filter (UV) eller utan.

Så, på återseende//Göran

Prylar, dvs en ny grej. Och lite bilder.

Jag är inte särskilt förtjust i sk superzoomar. De blir i mina ögon alltid en kompromiss – OK, visst får man ett stort brännviddsomfång och ett sådant här objektiv ersätter flera andra vilket gör kameraväskan lättare men bildkvaliteten blir nästan alltid lidande, särskilt på de längre brännvidderna. Och bländartalen blir inte så roliga i de längre lägena.

Jag har prövat ett sådant objektiv tidigare, i mitt förra Canonliv; ett Tamron 18-270mm, till min Canon 7D. Och visst, ett häftigt omfång, och ganska litet och behändigt, men förutom nackdelarna enligt ovan upptäckte jag att det också gjorde mig lat! Jag satt kvar på min plats och skruvade fram och tillbaka på zoomringen istället för att röra mig, gå omkring och hitta nya vinklar etc. Så jag sålde det och har inte saknat det. Egentligen.

Men, sedan länge har jag hört om Olympus nya lilla superzoom, 12-100 f/4, och läst om det och sett på Youtubevideor och förstått att det är något fantastiskt. En fast bländare, inte så jättestort omfång men ändå ganska mycket (motsv 24-200 FF) och byggt som en stridsvagn, vädertätat etc., med eget antiskaksystem som kompletterar kamerans och jag vet inte vad.

Och jag ska ut och resa, och även om m43-systemet blir långt ifrån lika tungt och otympligt som nästan vilket DSLR-system vid motsvarande brännviddsomfång på utrustningen, så var det svårt att motstå. Väskan blir betydligt lättare.

Till slut: det var ett erbjudande dessutom. Man fick med ett UV-filter. Gratis! Och vem kan motstå sådant? Visserligen använder jag aldrig filter, men ändå?!?

Det är inte litet, även om det jämförelsevis är ganska behändigt. Men väl byggt alltså. Och så UV-filtret!

Det kommer att få sitta på min EM 1, där det passar som en handske. Bra balans, harmoni mellan delarna. 

Nu är det för sent att fotografera, det har hunnit bli mörkt ute. Men bilder kommer. Måste ju testa!

På återseende//GöranR

Vyer och väder

Sveriges 17:e högsta byggnad ligger i södra stationsområdet i Stockholm, nära Medborgarplatsen Det heter egentligen officiellt Söder Torn, kallas i folkmun för Haglunds Pinne efter förre stadsbyggnadsborgarrådet Sune Haglund (vi har ju en tendens, åtminstone i Stockholm att kalla våra byggnader efter personer som varit med i byggnationen på nåt sätt), och är 86 meter högt, ungefär. Egentligen var byggnaden projekterad att bli ännu mycket högre, men som vanligt schackrades med planeringen och kompromissades så till den grad att arkitekten till slut hoppade av.

Allra högst upp, på det 25:e våningsplanet, finns en festlokal. Den har glasväggar runt om, kantas av en balkong eller terrass och bjuder alltså på en vidunderlig utsikt åt alla håll över Stockholm. Nyligen var jag där på en fest, en försenad examensfest för bonusdottern som klarat sina universitetsexamina från New England Conservatory i Boston under året som gått.

Det är mäktigt att så kunna titta ut över staden, oavsett väderstreck. 

Kvällen började vädermässigt ganska bra, med lite växlande molnighet och relativ värme. Här ungefär vid 5-tiden på eftermiddagen.

Vyerna över stan innehåller allra närmast den halvrunda byggnaden  Bofills Båge, efter den  katalanske arkitekten Ricardo Bofill. Huset kan sägas vara något av en pendang till Tornet, och tillsammans bildar byggnaderna en slags enhet, med den omgivande bågen och tornet som ett slags utropstecken. 

Efter några timmar, vid halv nio-tiden drog det ihop sig på himlen.

Det blev i ett slag mörkare och gråare.

Strax före klockan nio började det regna. Sedan regnade det intensivt i en halvtimme ungefär, vilket gav ett mjukt intryck och skapade en nästan trolsk stämning. Min vän meteorologen muttrade emellertid lite missnöjt; enligt hans planer skulle regnet inte komma förrän vid tio-tiden.

Men snart nog klarnade det upp igen. Himlen blev i detta också lite mer dramatisk färgmässigt. 

Dramatiken förstärktes av mörkret som började lägga sig, här vid 23-tiden.

Och så föll natten. Och festen tog slut.

Att Stockholm har många kyrkor är ju allmänt känt. Men det överraskade mig faktiskt att det blev så tydligt när man ser stan så här, hur många kyrktorn man faktiskt såg!

På återseende//Göran