Annorlunda konsertfoto och ankdammen Sverige.

Just nu pågår en musikfestival i Stockholm, Stockholm International Soloists. Det är ett gäng unga pianister från hela världen, inklusive Sverige, som samlas och inom ramen för kulturföreningen Forum för nutida kultur ger konserter, deltar i workshops etc.

Som allmänt musikintresserad person är det en fantastisk upplevelse att få ta del av dessa unga människors skicklighet, känsla och hängivenhet inför sitt konstnärskap. Varje liten konsert, varje kväll bjuder på musikupplevelser utöver det vanliga. Det handlar både om ren klassisk musik förutom mer kontemporär musik.

Med tanke på alla musikutbildningar som finns i Stockholm, inte minst den kungliga Musikhögskolan, skulle man kunna förvänta sig en uppslutning i publiken av alla musikelever. Men, de lyser – med några undantag – med sin frånvaro.

Här finns alltså chansen för ambitiösa musikelever att träffa unga kollegor från hela världen, att låta sig inspireras, lära sig, få influenser och ta del av annan erfarenhet och kunskap vilket är så vanligt i konstnärskretsar, men som man av allt att döma inte tar. Så Sverige verkar i det här avseende göra skäl för att vara en ankdamm, där det egna är gott nog, och där det som kommer utifrån endera förkastas (onödigt) eller ignoreras (vi behöver inget annat). Risken för stagnation är uppenbar.

 Det tråkiga är att man egentligen inte kan fotografera, dvs ta vanliga konsertbilder.  Stämningen, den totala koncentration och engagemanget i musiken är mer lättstörd än på exempelvis rockkonserter och det råder generellt fotoförbud under själva konserterna. Här lyckades jag ändå, från publikhåll ta en bild, men det var extranumret, själva konserten var avklarad och dessutom är min kamera helt tyst och sålunda diskret. Dessutom fick jag en bild från eftersnacket, där den intresserade publiken var fyllda av frågor.

På återseende//Göran

Öppningar i Stockholms gatubild

På många ställen i Stockholm kan man se i slutet av gator att det liksom öppnar sig och att det i den öppningen ofta finns något särskilt att se, som om gatan leder fram till något. Det kan vara en kyrka, någon spektakulär byggnad eller något annat; ungefär som här när man ser Stadshuset i slutet av vyn från Blekholmsterrassen. 

Kvällsljuset var magiskt, och kan inte göras riktigt rättvisa...

På återseende//Göran

Mer strandliv – utan boll! (och varför tar man egentligen sådana här bilder?)

Hela kusten – Costa Blanca - är i stort en enda lång strand, även inne i städerna och byarna, som här i Torrevieja. Stranden fungerar, kanske särskilt utanför själva turistsäsongen, som en plats att träffas, ett ställe att umgås. Man sitter under sina parasoller, man läser, löser korsord eller sudoku eller bara pratar. Och så går man. Fram och tillbaka, ensam eller i små grupper, tysta eller livligt diskuterande.

Här, och nu i maj innan turistinvasionen, är det oftast medelålders eller medelålders plus, med några inslag av yngre personer, några barnfamiljer. Det är inget flashigt, ingen som stilar, det finns inte några sådana här tivoliförlustelser som är vanliga på en del turiststränder, utan här är det vanliga människor som solar och badar och umgås.

Jag är och har nästan alltid varit mer av iakttagare eller åskådare snarare än deltagare (vilket åtminstone delvis har bäring för mitt fotointresse), och jag har alltid varit nyfiken på livet runt omkring mig, människor jag ser och träffar, situationer jag möter. Och här på stranden kan jag sitta långa stunder och bara se och uppleva och titta på alla människor som passerar framför mig där jag sitter i min solstol nere vid vattenbrynet, fundera över livet och livets olika öden med Medelhavets vågor brusande in mot stranden i bakgrunden, och vara en åskådare.

Det här är ju egentligen inte några direkt intressanta bilder, inte ens gatubilder, det händer inte mycket. Och det är mitt på dagen, ljuset är obarmhärtigt och skarpt med hårda kontraster. Men, när jag sen tittar på bilderna minns jag; lukterna, solen, värmen, havet, de olika människorna och själva atmosfären runt omkring. Och det är en njutning bara det.  

Så, på återseende//Göran

En kvällspromenad längs Medelhavet

Det är ljust ganska länge här på Costa Blanca. Men det blir sedan fort mörkt, och då blir det riktigt mörkt. 

Ungefär kl 2030, i solnedgången.

Några timmar senare, efter en synnerligen god middag.

Stjärnskådning på strandpromenaden.

Medelhavet talar om att det finns, så här på kvällarna.

På återseende//GöranR

Strandliv

Finns det något mer allmängiltigt än att leka med boll? Överallt ser man det; på gator runt om i världen, på gårdar, på gräsmattor eller grusplaner och, inte minst på stranden. Om man inte bara vill ligga och steka sig har jag svårt att tänka mig något enklare eller roligare sätt att umgås. Och det gäller tydligen alla åldrar och alla storlekar på boll.  

Det funkar med liten boll också, att slå den mellan sig. 

På återseende//GöranR