Hellre IRL än via nätet

Fick möjlighet att hälsa på hos fotofikat på Tårtan idag. Inte så många, men välkända deltagare, det gamla vanliga gänget.  Diskussion som vanligt från högt till lågt och tillbaka, och som vanligt enades vi om att vi hellre diskuterar öga mot öga i det verkliga livet än gömmer oss bakom våra skärmar i cyberrymden. Det är mer civiliserat då, och betydligt trevligare.

Och som vanligt några fotofikasnapshoporträtt.

Testning av manuellt fokus. Här ser man hur vanan, eller snarare ovanan gör sig gällande. En gång i tiden var manuell fokus det som stod till buds. Nu efter den suveräna autofokus som vi har i kamerorna och objektiven är det manuella en prövning. Händerna blev i alla fall skarpa.

Och till sist: Det är många decennier mellan bilden i paddan och den här bilden - den  föreställer samma person. Intressant - historiens vingslag och en resa som fotograferingen gör möjlig. 

På återseende//Göran

Fiskefoto, eller fjällfoto – natur?

Årets fiskeresa gick till Tjuonajokk i Kaitum, högt uppe i den svenska fjällvärlden mellan Kiruna och Gällivare. Vi har varit där förut, så vi vet hur bra det är. Man har från början haft ett ambitiöst program när det gäller natur- och fiskevård i området, vilket borgar för stabilitet och ett synnerligen gott fiske.

Årets resa var den närmast ofattbara 43:e i ordningen - vi har alltså åkt varje år sedan 1973 tillsammans, tre killar (numera gubbar?). Vi har haft med oss våra ättelägg av och till under resorna, och nu var det dags för tredje generationen att följa med.

Det är naturligtvis även ett eldorado när det gäller fotografi uppe i fjällvärlden, dvs förutom fisket; fantastiska vyer, dramatiska landskap och ett stundtals dramatiskt väder, förutom själva fisket förstås.

Men som jag fotograferat från början, så har vi ett antal bilder som kommer igen år från år, och svårigheten ligger närmast i att hitta bilder som inte varit med tidigare, vilket är nästan omöjligt. Å andra sidan är ju fotograferingen ändå lika häftigunder sådana här förhållanden, och till dels handlar det också om dokumentation.

Någonting jag lärt mig ändå under de här resorna är att man måste välja i stunden. Antingen fiskar jag, eller så fotograferar jag. Om jag försöker kombinera, eller göra bägge sakerna på samma gång blir det ingenting av någonting.

Men, det var som vanligt en väldigt bra vecka, där man kunde koncentrera sig på väsentliga saker – natur, fiske, att komma ikapp sin själ etc – utan störningar från den yttre världen, dvs utan  mobiltäckning eller internet. Det är svårt att riktigt värdera hur viktigt det är! Men det är det!

Tjuonajokk ligger drygt 4 mil från Kiruna. Det är för långt att gå, särskilt med tung packning (och numera). Helikoptern går närmast i skytteltrafik ibland. 

Det finns en fantastiks bastu där, med en vidunderlig utsikt ut över sjön. Bilden tagen in genom ett fönster från utsidan, utsikten anas förutom speglingarna från omgivningen. 

Självklart ska det ändå vara med en fiskebild. Den tredje generationens glädje över en stor harr som bjöd ordentligt motstånd. Finns få saker som är roligare.

Dramatiska skyar ser vi inte sällan.

Spången är en klassiker i fjällvärlden. Här leder den upp från bryggorna och båtarna till stugorna.

Vädret är en joker i fjällen. Man vet aldrig var man har det. Och det växlar snabbt. Vi hade tur, och kunde ofta njuta av morgonkaffet på förstukvisten.

Mer dramatik i himmel och vatten - så här kunde solnedgången te sig. 

Och vyerna kan alltså vara nästan bedövande vackra i sin storslagenhet, nästan på gränsen till kitsch. Men det är vackert och storslaget, och det är något att njuta av. 

Vi har fiskat på många ställen i världen. Men sådana här fonder - med kebnekaisemassivet i bakgrunden - till vårt fiske har vi inte alltid. Så det måste ju dokumenteras. Människans litenhet etc...

På återseende//Göran

Åldrandets patina

Åldrandet kan ta sig olika uttryck. Men, finns det något finare än långsamt, värdigt och naturligt åldrande? Den begynnande och tilltagande gråheten, fårorna eller rynkorna som spår efter en tid som varit, förutom lite nya sensationer, lite nya utslag på den allt mindre elastiska huden.

Vi ska inte vara rädda för förändringarna som kommer med ålder. Oftast är de i grunden väldigt vackra. Och patina är ju något fint i många sammanhang - en väl bevarad patina anses ofta ha en värdeförhöjande effekt på äldre föremål, både vad gäller estetiska och ekonomiska värden (åtminstone enligt Wikipedia).

 En vackert åldrad pollare på en liten  brygga vid en liten å utanför Orsa. 

På återseende//Göran

Konst i det gröna – Artipelag

Mitt ute i den närmsta skärgården, på Värmdölandet, ligger det en konsthall med utsikt över Baggensfjärden - Artipelag (konst och skärgård – mycket fyndigt). Egentligen är det inte så långt ut, man kommer lätt dit med bil, men man kan också åka Waxholmsbåt från Stockholm City, det finns en särskild brygga för det – hållplats Hålludden.

Artipelag är ett privat initiativ, öppnade 2012 och har en utställningsyta som kan jämföras med Moderna Museet. Sedan öppningen har man haft ett flertal utställningar av relativ rang. Det som är aktuellt nu är Andy Warhol.

Ändå är det egentligen inte utställningen bara som gör det värt att åka hit. Snarare är det en ganska tunn utställning, den verkar i någon mån försvinna i de vackra men väldigt stora lokalerna – även om Andy Warhol ju alltid är intressant. Nej, Artipelag är eller borde hellre vara ett helhetsprojekt. Stället ligger väldigt vackert mitt ute i skogen, med utsikt över fjärden, det finns ett flertal vackra promenadvägar- och stigar, flera av dem spångade längs vattnet, och restaurangerna håller hög klass. Men det är mer en bara en konsthall. Vad jag förstår förekommer det en hel del konferenser där också, vilket är rimligt.

Så vi gjorde den här utflykten nyligen, makan och jag  - hade hört om Artipelag sedan tidigare, men det hade inte blivit av förrän nu - och hade en underbar dag. Bara att kunna sitta ute och äta i den omgivningen (maten högklassig) var värt mycket.

Några bilder: 

Blir säkert anledning att återkomma. 

På återseende//Göran

Amfi och akustik - ett besök på Dalhalla

Det grekiska ordet amfi betyder dubbel, från båda sidor. En amfiteater är egentligen alltså en teater där publiken kan se scenen från flera olika håll, en rundteater. Det har också kommit att beteckna de halvcirkulära teatrar, där publiken sitter i trappstegsformade platser upp från scenen, som var vanliga i antikens Grekland, och där byggnadssättet medgav en god akustik. Det finns några berömda amfiteatrar runt om i Europa, de flesta från antiken, men nu har också sällat sig till dessa en modern svensk amfiteater, en grop efter ett kalkbrott i Dalarna - Dalhalla.

Strax utanför Rättvik bröt man kalk i ett dagbrott, från 1040-talet fram till 1990. Det lämnade efter sig en grop ungefär 60 meter djup med längden respektive bredden 400m och 175 m med  grönskimrande, närmast smaragdfärgat vatten i botten. Tanken på en utomhusscen för främst opera hade funnits sedan länge, och nu fann man att den här gropen kunde passa bra för ändamålet. Den innebar en naturlig amfiteater, och akustiken visade sig vara fantastisk, inte minst beroende på de skrovliga bergsväggarna som minimerade ekoeffekterna.

Man kom igång med de första föreställningarna 1994 och Dalhalla har sedan dess varit en uppskattad scen för såväl operaföreställningar som för annan musik. Sommarens stora program var Bizets Carmen. Makan och jag har länge pratat om att besöka Dalhalla, och nu blev det alltså av.

Vädret var klart tveksamt, med stor risk för regn (svensk sommar!). Men publiken var professionell och beväpnade sig med allehanda regnkläder och varma tröjor och filtar redan på parkeringsplatsen.

En osannolik vy, en grop mitt ute in the middle of nowhere, med en scen i mitten av gropen och runt om sittplatser för drygt 5000 personer, förutom restauranger, kiosker och toaletter.

Akustiken är också närmast osannolik. Överallt hör man perfekt, och det krävs inga elektroniska förstärkningar, alla sjöng utan mikrofon och balansen mellan orkestern och sångarna var delikat. Möjligen blev det, på grund av arenans storlek en smula långt till scenen...

Även logistiken fungerade bra, inte minst när alla i pausen skulle ta sig ifrån sina platser för att skaffa förfriskningar. Likadant när föreställningen var slut och alla skulle hem.

Det tveksamma vädret var ändå på vår sida. Först mot de sista minuterna kom det några regnstänk. 

Sammantaget en näst intill oförglömlig upplevelse, både ur konstnärlig synpunkt och detta med hur man använder naturen och människans inverkan på den för att skapa nya förutsättningar.

På återseende//Göran