Surväder

En underlig vinter. Uppväxt i Skövde är jag van vid snö på vintern. När jag var liten kunde vi alltid åka skidor på vintrarna på Billingen, och vintern var lika lång och härlig - på sitt sätt - som sommaren. Det här höll i sig, jag minns att vi körde på snövägar ner till Göteborg när jag kan ha varit i 10-årsåldern, ända fram till Skövde skulle arrangera Skid SM - var det inte i slutet av 60-talet eller i början av 70-talet? Då, som alla upplevde det, blev Skövde plötsligt snöfritt, och det dröjde många år tills man kunde använda de fina anläggningarna i den vackra naturen på berget. Sedan bodde jag många år i Göteborg, där jag alltid frös i slaskvintervädret, där det aldrig blev någon riktig vinter, men snålblåsten skar genom märg och ben i regnet. Och n u upplever jag det igen, den här varken-eller situationen. Just nu plusgrader, lite regnigt och tråkigt, riktigt surväder alltså.

Lunchpromenaden bjöd inte så mycket motiv för kameran, i det här fallet min Samsung Galaxy S-6, förutom de här två tappra damerna som var ute med sina hundar var det tämligen tomt. 

Den bästa kameran är den man har med sig. Och telefonen är så användbar, förutom att ingen märker när man fotograferar ens om man så står direkt framför och håller upp den, kan man faktiskt ta hyfsade bilder med den. Den här är ursprungligen för Instagram och körd genom ett av de svartvita filterna där. Jag tycker den duger för sitt ändamål. alltså nätet och skärmen. 

På återseende//Göran

Den helande naturen

Det var ett tag sedan jag bloggade. Det har varit också varit en refraktär period när det gäller fotandet, och i min bok hör de ihop i rätt så hög grad.  Jag har liksom inte iddats fotografera, jag har knappt ens tagit med mig kameran när jag varit ute. Egentligen ingen särskild anledning, men har känt mig lite tom avseende fotograferingen en tid. Jag har märkt att jag gör det ibland, blir liksom renons på idéer, blir självkritisk och tycker att alla bilder redan är tagna. Det går inte så långt att jag blir så defaitistisk att jag ifrågasätter fortsatt fotograferande, men det är lite åt det hållet, om ni förstår. 

Jag får sådana här perioder ibland, av relativt och tillfälligt tröttnande av det jag håller på med, speciellt då jag å andra sidan är väldigt entusiastisk i perioder. Det blir som om jag behöver stanna upp och fundera, ge mig tid till eftertanke och begrundan och sätta mig och vänta på att entusiasm ska komma tillbaka. För intresset finns där hela tiden. 

Helt har jag inte slutat ta bilder ändå. Jag har alltid med mig telefonen, och jag har använt den kameran lite mer, till Instagram och Facebook, lite snabba snapshots, så där. 

Läste en artikel nyligen om naturens läkande kraft. Det är ju sådant man känner till i det stora hela, men jag fann att det faktiskt bedrivs seriös och omfattande forskning världen över. Det handlar om inverkan på hur man mår, där skogspromenader eller att vistas i naturen hjälper till att förbättra ens medicinska tillstånd framförallt när det gäller ångest, depression och stressmedierade besvär. Att vara ute i skogen är i detta en synnerligen kraftfull medicin. Bara en sådan sak som vad man ser ut från sitt sjuksalsfönster (dvs natur, som träd etc jämfört med betongväggar) kan snabba upp hemgången efter en vanlig operation upp till flera dagar. Och att vara ute i skogen eller naturen är en direkt energiboost för kreativitet och energi i övrigt.

Men man både kan och får gå i skogen utan att vara deprimerad eller ångestfylld, det är bra ändå. Och idag gjorde vi en sådan promenad i vår närbelägna  natur, Tyrestareservatet. Ingen kamera med förutom mobilen. Lite mulet och disigt, med de gröna mättade färgerna på mossan och granarna, och där solen faktiskt stack fram ibland mellan grenarna. Egentligen nästan vårkänsla, trots att det bara är februari. Kom att tänka på en av våra vanliga vårsånger:

Se, hur de silvrade bäckarna små 
Hoppa och slå, 
Hoppa och slå 
Vänliga armar kring tuvor och stenar! 
Se, hur det spritter i buskar och grenar 
Av liv och av dans, 
Av liv och av dans 
I den härliga vårsolens glans! 

Någon vårsol var det ju nu inte speciellt mycket av, utan den får illustreras av makan.

På återseende//Göran

Utsikt över Medelhavet

Tidigare har jag föredragit utsikten över skärgården, att se vattenytorna brytas av land, med kontraster och mönster.  Att se ut över det tomma havet har känts mer innehållslöst och, alltså tomt. 

Emellertid har jag mer och mer kommit att uppskatta utsikten över havet. Att kunna drömma mig bort mot horisonten, att själv ge innehåll till bilden utan att den ska vara färdig och givet. Inte alltid, men mer och mer, alltså, ibland. 

Här ner på Costa Blanca växlar vädret mellan lite sämre sommarväder och lite bättre sommarväder, sett med svenska sommarögon. Men solen skiner ofta och det hettar i ansiktet lite grand på kvällarna. Och det är skönt. 

På återseende//Göran

Moderna Museet - Verklighetsmaskiner; Olafur Eliasson

Och plötsligt två inlägg samma dag!

Intressant utställning på Moderna – Olafur Eliasson – Verklighetsmaskiner. En annorlunda typ av utställning eller konst, lite mer konceptuell, mer av installationskaraktär, där installationerna (enligt presentationen av utställningen) som är gjorda av vardagliga material blir liksom ett maskineri som skapar nya verkligheter. Det handlar mycket om upplevelse här, inte bara vad vi ser utan också hur vi ser.

The Seeing Space. En glassfär infälld i väggen, som en optisk lins som förvränger perceptionen om vad vi ser på andra sidan väggen.

Less Ego Wall. Geometriska mönster, här kantiga, diamantformiga speglar i rostfritt stål, där man aldrig är säker på om det är människorna på andra sidan väggen eller sin egen spegel bild man ser.

Beauty: En dimridå av fina vattendroppar som sprayas ut genom en perforerad slang. Här ser man också detta med färger och optiska fenomen som konstnären leker med.

 Sammantaget en trevlig utställning. Inte förstod jag så mycket, men jag blev glad av att gå där, och det fanns utrymme för många tankar om just vad vi ser och hur vi ser det. Utställningen aktuell mellan 30/810 2015 och 17/1 2016, så idag var sista dagen. 

På återseende//Göran

Mikrofotosafari i vinterträdgården

Det känns som det var jättelänge sedan jag fotograferade, fastän det bara rör sig om några dagar. Och då räknar jag inte enstaka Instagramupplägg från mobilkameran. Men jag har helt enkelt inte kommit mig för, inte orkat uppbåda energi nog för att ta mig ut någonstans och fotografera, och har inte ens haft med mig kameran när jag ändå varit ute.

Det ger lite perspektiv, faktiskt. Man tar alltså ganska mycket bilder annars, dvs om bara några dagars frånvaro från fotoscenen ger den här känslan. Finns man då, om man inte fotograferar? Om man inte regelmässigt lägger upp bilder på Facebook eller något av de andra sociala medierna, om man inte underhåller sin blogg? Intressant känsla.

Men jag har ju tidigare funderat i termer av at gräva där jag står, alltså fotografera mer i mitt absoluta närområde, utan att komma till riktigt skott ens här. Det är lätt att åka på fotosafaris till fjärran länder, fotografera The Big Five i Afrika, ta bilder på tigrar och elefanter i Indien, till och med ta stämningsfulla strandbilder på västkusten här hemma, med silkesmjukt vatten som strömmar in över strandstenarna eller mossklädda stenar i Tivedenskogarna. Det är också hyfsat lätt att göra minifotosafaris med kompisar i fotoklubben och fotografera grodor i en liten damm i utkanten av Tyrestareservatet inte så väldigt långt ifrån där jag bor, eller solnedgångar utanför Nynäshamn. Men det absoluta närområdet glömmer man bort, eller möjligen till och med inte tänker på. Det är liksom alldeles för nära, för trivialt. Och kanske särskilt nu, när det är snö över rabatterna och man inte heller har några blommor eller humlor att fotografera.

Men så såg jag det sneda solljuset över trädgården, de små iskristallerna på nyponbusken och de perenner som fortfarande står upp, och så blev det ändå en liten mikrofotosafari, dvs alldeles utanför dörren. Och då blev det kul igen. Och det finns mer potential i sådan här fotografering.

På återseende//Göran