Museibesök i det fina vädret

Fotografiska Museet heter det ju, fastän det väl inte riktigt är något museum utan snarare ett galleri, en konsthall. Som sådan emellertid oöverträffad när det gäller att visa fotografisk konst och fotografiska bilder, och jag är fortfarande synnerligen imponerad av hur de byggde om det gamla tullhuset vid Stadsgårdskajen i Stockholm för att bli så ändamålsenlig. Det är lätt att slinka in där, särskilt med årskort, och det är stimulerande att bara gå omkring.

Aktuella utställningar är Martin Schoellers UpClose,  en serie porträtt av kändisar, dels bara rakt på och i hög förstoring, dels arrangerade poser. Han har verkligen lyckats fånga det unika hos varje människa, med våldsam skärpa och detaljrikedom och avskalade bakgrunder. Väldig intressant.

Vidare ser man Magnus Wennmans serie Där barnen sover, en väldigt gripande serie bilder på barn på flykt undan kriget i Syrien. Magnus Wennman kommer som få andra nära, och lyckas fånga de djupa känslorna med sin bilder - man blir direkt tagen och väldigt berörd. 

Sen har vi också Höstsalongen 2015, utvalda bilder från  förhoppningsfulla fotografer, både proffs och amatörer. Många namn kändes igen. Här var det i min ögon ganska blandad konfekt, många väldigt bra och givande bilder och bildserier, men också ganska mycket pretentiöst och sökt utan särskilt innehåll. Påfallande många presenterade sina bilder som sökande, som drömmar. En av mina favoriter här är Cletus Nelson Nwadike, vars bilder jag sett flera gånger tidigare i tävlingar i fotomagasin. Hans svartvita mustiga bilder illustrerar och speglar  verkligen utsatthet och främlingskap och han är lika mycket poet med sina bilder som med sina texter.

Men först lite lunch. Uppskattar verkligen Fotografiskas möjligheter till att stilla såväl fysisk hunger som längtan efter det kulturella och sköna - härliga smårätter i kaféet och fantastisk mat i restaurangen. Det blev en räkmacka och en espresso, så jag skulle orka med utställningarna. 

Det är en lugn och härlig stämning i kaféet, och jag förstår att man gärna sätter sig här och kollar läget, både med och utan dator. Utsikten genom de stora fönstren är ju bilder i sig, och jag tröttnar aldrig på den. 

Ett försök att hitta speglingarna i porträtten; som vanligt såg det bättre ut i verkligheten, svårt att fånga med kameran. 

Och styrkt till kropp och själ kunde jag gå tillbaka till min verklighet och fortsätta dagens id. 

På återseende//Göran

2015-10-24 14:26   N Thomas Meldert

Jag blev mest förvånad över att alla closeups hade kattögon. Två rektangulära softboxar på var sida om fotografen resulterade ett par krökta parenteser runt personens pupiller. Avsiktligt? I alla fall inte särskilt proffsigt av en porträttfotograf.

Besvara

Svar från gorred 2015-10-24 14:49

Såg det också, och undrade som du. Men det kanske inte går att komma ifrån? Det är ju uppenbarligen så långt ifrån naturligt ljus som går. Men, annars väldigt läckra porträtt.
Hälsningar//GöranR

Svara

N Thomas Meldert 2015-10-24 17:17

Det går att undvika. Jag har vänner som tar bättre porträtt än detta med mindre resurser. De flesta porträttfotografer strävar efter en enda ljus prick i ögonen. Det känns lite märkligt att denne fotograf inte skulle känna till det. Men jag håller med om att porträtten i sig är fina. Kattögonen förtog mitt intryck av dem.

Svara