Om att vänja sig

Fram till juni 2019 var vi själva i huset makan och jag. Alla barnen vuxna och utflugna, katten Boris hade sen flera år gjort gemensam sak med övriga kattänglar i katthimlen, och honom såg man ändå nästan aldrig, han kom bara in ibland för att äta och gosa, i övrigt var han ute och regerade i sitt kungarike.  Inget spår av andra husdjur, bortsett från de man inte ser eller lägger märke till annars, framförallt inte någon hund. Hundar har inte varit aktuella på något sätt i hemmet sedan tidigt 70-tal, i Göteborg, även om det dröjde lång tid innan jag slutade hitta Saidahår i filtar som inte använts så ofta eller på länge…

Så, är det inte märkvärdigt hur fort man vänjer sig? Numera är det fullt naturligt att trängas med ett lurvigt djur när man ska gå ut, att bli skälld på när man kommer, fullständigt självklart att snubbla över en hund när man kliver ner ur sängen och det känns precis som det ska att noga se sig om när man kliver ur sin arbetsstol och ska kliva över en hund som ligger precis på tröskeln till arbetsrummet, så man inte trampar på henne. Ljudet av klickandet från klor på parkett? Det har väl alltid funnits där, liksom fraset när någon smyger sig upp i soffan, bullret från en tjurrusning i trappan likaså. De långa promenaderna har fått ett helt annat innehåll, och det är fullkomligt självklart att man går och pratar med hunden, för långa samtal om ditt och datt och upplever att det äntligen är någon vettig varelse som lyssnar. Och hur fort vänjer man sig inte vid att det kommer någon som lägger sitt huvud på ens ben, puffar med en blöt nos och vill bli kliad bakom öronen? Jättefort! Och känslan av att klia någon bakom öronen så där är obetalbar.

Livet är till stora delar helt annorlunda nu. Någon skulle säkert tillägga ”på gott och ont”, och det kanske stämmer i någon grad, men mest till gott. Visst finns det stunder då hundägandet har sina sidor, men det går till exempel fort att komma hem från en regnig promenad, och eventuella olyckor vilket hände i början, trots den vuxna hunden, glömmer man så fort man vridit ur trasan och hängt upp den. Känslan då det ligger ett djur bredvid en i soffan när man ser på nån HBO-serie är också en sån där känsla av gemenskap som är svår att fånga i ord och är en upplevelse man inte visste att man kunde sakna.

Vi har sedan M kom till oss varit hundfria bara några enstaka dagar, dagar som karaktäriserats av någon slags obestämbar tomhet; en tom soffa, inga klor som klickar mot golvet, ingen man behöver kliva över när man ska gå ut ur arbetsrummet. Ingen som kommer och begär att man ska gå ut för att kissa, eller vill ha godis, och vill man gå ut och gå så har man fått göra det själv!

Man blir lite låst, det är sant, men hittills har vi kunnat hitta bra hundvakter i familjen, i släkten och bland kompisar, och vår officiella hundvakt de dagar vi bägge jobbar fungerar utmärkt, både för oss och för M.

Så det är speciellt med hund, och säkert med andra husdjur också. Och man vänjer sig fort. Nu till exempel behöver jag bara vända mig om, så ser jag M ligga bakom mig, till synes sovande, men jag vet att det bara behövs en enda antydan till rörelse så skuttar hon upp och vill vara med, och det är en väldigt speciell känsla som fyller mig med värme och, faktiskt, kärlek av något slag.

På återseende//Göran

2020-01-28 20:32   Joakim88

Fint skrivet Göran :)
Kan inget annat än att hålla med dig fullt ut. Är uppvuxen med hund och katt och nu har jag Maja, ett liv utan henne nä då lägger jag mig i graven.....

Just nu ligger vi i soffan och hon ligger "ihoprullad" tryckt intill mig :)

Besvara

Svar från gorred 2020-01-28 22:31

Precis, det finns stunder som är oersättliga!
Tack för din kommentar//GöranR

Svara

2020-01-28 21:48   Erik Madsen

Hej Göran - sikke en fin og varm beretning - gillas.
Mvh. Erik.

Besvara

Svar från gorred 2020-01-28 22:34

Tack Erik. Det är en alldeles speciell situation!
Hälsningar//GöranR

Svara

2020-01-29 06:09   Flash Gordon

Fin beskrivning av känslan av att ha hund. Det går så fort att bli helt hundberoende. När de sedan en vacker dag är borta uppstår en sorg och ett hål i själen.

När min Hovawart gick bort efter 12 år så sa jag först att han fick bli min sista hund.
Fast de där promenaderna jag var van vid kändes plötsligt meningslösa när ingen gick vid min sida.
Jag blev allt mer en soffpotatis som inte gärna tog de där promenaderna om vädret var dåligt.

Jag stod ut i 3 månader. Sedan var jag bara tvungen att skaffa en liten Flatte. Jag är helt enkelt hundberoende.

LIvet är tydligen inte komplett för min del utan hund. Nu blir det igen 7-8 km promenad varje dag. Oavsett väder.

Rena hälsokuren.

Besvara

Svar från gorred 2020-01-29 13:38

Tack Mats! Just den där känslan av gemenskap, det där sällskapet man har är svårt att beskriva med ord. Och några av oss är hundberoende, det bara är så. Vi skulle ju egentligen inte ha hund, det fanns ingen tid för hund i vårt liv, men nu undrar vi bägge hur vi kunnat leva utan hund tidigare...
//GöranR

Svara

2020-01-29 07:05   light

Det var ett härligt hund-inlägg!

Besvara

Svar från gorred 2020-01-29 13:38

Tack för din kommentar Ragnar!
//GöranR

Svara

2020-01-29 11:52   gunte

En trevlig och uppfriskande text som känns igen. Nästan så man blev lite fuktig i ögonvrån. Är egentligen kattmänniska ut i fingerspetsarna men en som lyssnar till namnet Sunny och är en Toypudel ändrade på det. Snusar gott i sin stol bredvid mig nu. Här tar man inte många steg utan att det finns en skugga bakom en ;)
Med vänlig hälsning/Gunte..

Besvara

Svar från gorred 2020-01-29 13:41

Tack för kommentaren! Jag har funderat över det där med katt- eller hundmänniska. Jag undrar, eller snarare tror att man är djurmänniska, särskilt efter att dels ha haft hund för många år sedan och sedan katt i många år. Och det är nåt speciellt med det där sällskapet!
//GöranR

Svara

2020-01-29 17:44   Khalad

Väldigt mysig text och blogg! Lätt att känna igen sig i är det också, vi hade tre hundar under perioden 1975-2005. Och visst mår man bra av hundar...., grattis! Hälsningar/ Björn

Besvara

Svar från gorred 2020-01-29 20:07

Tack Björn. Jo man mår bra av att ha hund, helt rätt.
//GöranR

Svara

2020-01-29 20:51   MattiasL

Samma läge här. Har aldrig varit någon hundmänniska, men så dök Silvia upp och behövde ett hem, och nu är hon med hela tiden.

Besvara

Svar från gorred 2020-01-29 21:15

Jo, som jag skrev ovan - märkligt hur de fyller hål man inte visste fanns, och hur uppenbara de hålen är om man inte har dem med, eller hur...
Tack för kommentaren.
//GöranR

Svara