Vad är det med det här med fotofika?

Jag introducerades för fotofika för flera år sedan då jag noterade i en blogg att man med Affe skulle samlas för fotofika på ett kafé nere på Hornstull i Stockholm. Jag var ny som bloggare då och kände ingen av de övriga och visste inte vad fotofika var. Men det lät intressant och jag gick dit och fann en samling trevliga gubbar som alla var duktiga och hängivna fotografer och där samtalet rörde sig mellan NIK Collection och avancerade politiska samhällsanalyser. En ny värld på nåt sätt. Och sen rullade det på, jag deltog flera gånger, jag började besöka Tårtan och lärde känna ytterligare fotograferande personer och så har det varit nu i flera år. Och Dagnyfikat i Uppsala, Viksängen i Sötälje, Korsheden…

Det är en alldeles speciell institution, det här med fotofika. Det handlar om något till synes så banalt som att man sitter och pratar med varandra i det verkliga livet, företrädesvis på ett kafé, där man diskuterar olika aspekter på fotografi, man känner på alldeles verkliga kameror och objektiv och allsköns andra fotografiska prylar under det att man dricker kaffe och äter bullar/motsvarande.

Men det är inte banalt. Möjligen är det inte så väldigt vanligt att man samlas på det här sättet när vi nu kan kommunicera på andra, lättare(?) sätt via vår utvecklade teknologi, så bara ur den aspekten är det märkligt. Och att sitta mitt emot varandra och anmäla avvikande åsikter men göra det i realtid och i verkligheten, notera skiftningar i ansiktsuttryck och kroppshållning, välja ord och hur man uttrycker sig utan att såra eller vara oförskämd men ändå hävda sin egen mening – håller vi på att tappa den kompetensen när vi mer eller mindre anonymt kan säga vad vi vill och hur vi vill på nätet?

Här samlas alltså människor från skilda hörn i samhället, alla med olika bakgrund och ställning, olika kunskaper och erfarenheter både när det gäller livet och fotograferandet, och det vi har gemensamt, som något slags alibi för att träffas, är intresset för fotografi. För diskussionerna blir inte alltid bara om det fotografiska – detta att mötas med skilda förutsättningar och erfarenheter och dryfta allmängiltiga problem och händelser ur så många skilda synvinklar ger så mycket större perspektiv. Precis som i bastun saknas epåletter och gradbeteckningar, det kvittar vem du är och varifrån du kommer, det är inte det som räknas. Det som räknas är att du fotograferar och tar fotograferandet, och därmed livet, på allvar. I den här brokigheten finns en generositet som jag tror åtminstone delvis grundar sig i en ödmjukhet inför tillvaron och varat, en värme ur ett allmänmänskligt perspektiv som jag inte upplevt alltför ofta annars (utom i musiken).

Som fotografer, eller fotograferande personer är vi ofta(st) betraktare. Här är vi också deltagare. Och då finns inget som är för högt eller för lågt för att diskutera.

Det finns fotoklubbar förstås. Och de är viktiga. Men jag tror att avsaknaden av struktur kan vara viktig ibland, att mer eller mindre förutsättningslöst sätta sig ner och se hur samtalet undan för undan och växer fram, ad hoc liksom, hur olika trådar tas upp och följs för att sen deviera och bli nya ämnen som i sin tur leder in på ytterligare saker att prata om.

Och åtminstone för mig är det så inspirerande att vara med om sådant här. Det finns alltid nåt man lär sig, något som man inte hört förut, nån ny sida av saken man inte tänkt på. Jag menar, jag har till och med varit nära att börja fota analogt och svartvitt, igen, och kanske till och med att skaffa en obsolet Leica!?! Fast, nej, det finns gränser, och en verklighet även om man dras med i stunden.

Nå, som jag sagt tidigare; det spelar ingen roll om livet ter sig svartvitt och dystert. Efter fotofika ser man alltid tillvaron i ljusare färger, även om kontrasten kan vara stor ibland.

På återseende//Göran

2019-07-04 17:56   Benganbus

Göran, det här va en fin beskrivning av fotofikat som jag väl känner igen!
På återseende!
// Bengan

Ps. Å vi hann inte prata riktigt färdigt sist vad gäller hundliv! :)

Besvara

Svar från gorred 2019-07-04 18:53

Tack Bengt. Det här är viktigt.
Och vi får förhoppningsvis mer möjligheter att prata hund och foto, ser fram emot det.
//GöranR

Svara

2019-07-04 21:35   mombasa

På den tiden jag undervisade kursen kommunikation brukade jag plocka fram ett exempel: Vad har människor gemensamt? ( det är inte jag som hittat på det.) Kön, ålder, ekonomiskt status, yrke, fritidssysselsättning? Det går att plocka ner det och det visar sig att en fritidsfiskare i Vietnam har mer gemensamt med en fritidsfiskare i Sverige än om de hade samma kön eller ålder, eller eventuellt yrke. Visst är det märkligt. Nån gång tänker jag mig att oanmäld dyka upp på en tårta. Ett ovanligt trevligt fikaställe på Hornsgatan.
Ha det gott!

Besvara

Svar från gorred 2019-07-05 00:06

Jo visst är det så. Och lite av min "point" med resonemanget. Samtidigt som intresset förenar blir spännvidden större i diskussionen, just för att man har så olika utgångs, eller snarare ingångsperspektiv, man kommer från så många olika håll. Och som sagt, jag lär mig alltid något, eller får nys om nåt jag inte visste eller nåt förklarat, så det är ett väldigt trevligt fikaställe varannan onsdag, inte minst för människor med fotointresse och intresse för människor och livet i övrigt.
//GöranR

Svara