Bilder, berättelser och tankar från vardag och fest i mitt liv.

Vikten av att dokumentera

I den aktuella fotodiskussionen efterlyses bland annat mer dokumentära bilder. Det handlar om att dokumentera vår tid, att fånga det som är typiskt, att ha något att visa efterlevande generationer hur vi egentligen hade det under vår tid. Det handlar också om att fånga det som varit, att bevara för eftervärlden situationer, företeelser, verksamheter och byggnader med mera med mera, som inte finns längre.

Det här med att ta dokumentära bilder har ändå många bottnar. Det är enligt min mening inte bara projekt avseende nu rivna stadsdelar eller fångandet av industriprocesser som nu inte längre används eller liknande som är dokumentärt. Många vardagsfotografer är ju i hög grad dokumenterande i sin fotografering. Man tar bilder på familjen i olika situationer, man fotograferar händelser som man är med om eller söker upp, man tar bilder av sin miljö, där man befinner sig.

Och detta är synnerligen viktigt. Det finns få så frustrerande situationer som att inte ha en bild när man behöver någon, och samtidigt så belönande att kunna illustrera en situation när det behövs.

Jag har nästan alltid kameran med mig. Jag fotograferar i omgångar nästan jämt. Ofta blir det tämligen meningslösa bilder på familjen i olika situationer; födelsedagsfester och andra sammankomster – dvs meningslösa i den bemärkelsen att de är ganska intresselösa för andra än familjen. Men, även om sådana bilder inte har speciellt hög verkshöjd är de ändå så viktiga (och egentligen borde de sättas in i album för att kunna ses av fler och inte bara sparas i datorn).

Min svärmor gick bort i somras, efter ett långt och fullt liv. Vi behövde en bild för minnesceremonien, men svärmor var inte mycket för att fotograferas, hon gick inte till fotografen, så det var inte självklart att hitta en som passade. Jag gick då tillbaka till alla de gånger jag hade haft med mig kameran när vi träffats och hittade till slut en bild, egentligen ett snap shot från något år tidigare, någon födelsedagsfest eller liknande. Alla är vana vid att jag alltid har med mig kameran, så jag kan ta bilder utan att motiven poserar. Så, jag kunde fånga svärmor i ett typiskt ögonblick, med glimten i ögat, där hon satt och som vanligt nästan presiderade vid bordet, alltid debattglad och aktiv, utan att hon var så medveten om att hon faktiskt porträtterades.

Jag är väldigt glad över den här bilden, inte minst för att det är så mycket av henne som åtminstone vi anhöriga ser. Och jag är glad över mitt intresse, att fotografera, för att kunna fånga och bevara.

På återseende//Göran

Inlagt 2015-11-01 12:56 | Läst 2573 ggr. | Permalink

Fotosidan uppskattar att du diskuterar våra artiklar. Håll en god ton och håll dig till ämnet för ett bra debattklimat.





(visas ej)

Vad heter hufvudstaden i Sverige?
Prick på! Jag är också väldigt intresserad av ditt resonemang.

Mvh/Peter
Svar från gorred   2015-11-01 13:36
Uppskattas, Peter!
Hälsningar//GöranR
Att dokumentera människor är viktigt, även om blommor och blad och vyer är fina!
Människor i sin miljö, även arbetsmiljö, är ständigt spännande att se!

Och se'n kommer den där sista haken ;)
hur lagra bilderna så dom finns kvar?
I en ständigt föränderlig värld, både vad gäller teknik och privatliv!
/B
Svar från gorred   2015-11-01 17:36
Exakt. För det gäller ju inte bara att lagra bilderna, utan också kunna dela med sig och visa för andra. Förr fanns ju de långa mörka sömniga diavisningarna, och om man hade ork och lust satte man in bilder i album, lätta att bläddra och se. Men då var problemet var man skulle göra av negativen...
Nu är det datorn som gäller. Hemma här kan vi köra visningar i storbildstv´n, blir som de gamla diabilderna. Och förstås printa ut bilder, men man har inte obegränsat med väggar.
Ha det//GöranR
Benganbus   2015-11-01 20:45
Vi planerar att göra ett album till våra släktbarn! Dom fotar ju bara med mobiler och skickar bilder till varandra och när jag visar blanka färgkort från tiden när dom va små, så blir dom alldeles uppspelta! :)
Vi har frågat, och dom tycker det skulle vara en jättekul att få ett album i present!
Du läste rätt,
mobiltelefonungdomarna tycker att ett fotoalbum vore jättekul att få! :)
/B
Svar från gorred   2015-11-01 20:49
Och egentligen inte ett dugg förvånad. Faktiskt. Det är något visst med att hålla i kort, vända på dem och känna dem. Sen tror jag att papperskort är exotiskt för dem. Deras värld med elektronik och så är deras i så hög grad att allt annat blir kul.
Jag bara önskar jag hade den orken och tålamodet....
Ha det//GöranR
Jag tänker likadant. Jag tar nästan uteslutande vardagsfoton. Speciellt roligt är det att ta gatufoton. De är ju ofta ett slags vardagsfoton. Men i vårt lilla samhälle har vi inte mer än några få gator. Ska man få bra gatufoto måste det ju finnas människor ute. Men det är ofta lite dåligt med det i vår lilla "stad". Så jag får hitta på något annat. Men just nu går jag inte ut, för jag har en besvärlig förkylning.