SE BILDEN: Raggarna i färg - vikten av att vara konsekvent III

Det här har jag aldrig gjort i min blogg tidigare. Det vill säga att publicera exakt samma bilder i två inlägg efter varandra. Men jag gör det såklart av en anledning och ni som har läst mitt förra inlägg ser givetvis direkt vad som skiljer sig åt. De här bilderna är nämligen inte svartvita, utan i färg. Annars är det samma foton placerade i samma ordning.

Anledningen till att jag publicerar bilderna en gång till beror mina tidigare resonemang om detta med att vara konsekvent som fotograf. Alltså i grova drag om att hålla fast vid ett visst uttryck. Till exempel genom att enbart fota i svartvitt med småbildskamera och 35 mm. Detta för att över tid bemästra och förfina en viss stil. 

Själv har jag som tidigare nämnts brottats med detta genom åren. Jag har nämligen lite svårt för att hålla mig till samma grej hela tiden. Något som kanske kan ha varit en nackdel för mig. Samtidigt har jag trots allt upptäckt att oavsett om jag plåtar med vidvinkel eller normalen, i färg, i svartvitt, med eller utan blixt - så finns det något gemensamt i de flesta av mina bilder. 

Till exempel är jag väldigt människo- och situationsinriktad. Jag håller också ganska hårt fast vid klassiska kompositionsregler. Färger intresserar mig egentligen väldigt lite och därför skulle jag såklart likaväl kunna välja att enbart plåta i svartvitt. Men jag är tveksam till att det blir så. Utan istället lär jag nog fortsätta välja det jag tycker passar bäst utifrån vilka motiv eller vilket projekt det handlar om. 

Vilka bilder av raggarna är då bäst? De i färg eller de i svartvitt? Spelar det över huvud taget någon roll? Tja, vad tycker du som läser det här? Själv vet jag vad jag tycker. 

SE BILDEN: Vikten av att vara konsekvent I

En av de viktigaste sakerna du kan göra som fotograf är att vara konsekvent. I alla fall om din önskan är att utmärka dig bland andra, jobba fram en egen stil och så vidare. Titta bara på de fotografer som har gjort sig ett namn, så förstår ni vad jag menar. De har hittat ett uttryck som de medvetet jobbar in och håller fast vid över tid. 

Du ska definitivt inte göra som undertecknad. Det vill säga hoppa för mycket mellan olika metoder och stilar. Från färgbilder med blixt och kraftigt vidvinkel, till traditionella svartvita bilder med normalgluggen, och allt annat där emellan. 

Det är riktigt dumt. Men, jag har helt enkelt väldigt svårt för att köra på i ett och samma hjulspår hela tiden. Antingen blir jag grymt uttråkad, eller också ser jag bilder som andra fotografer har tagit och blir så inspirerad att jag bara måste testa själv. Och sådär håller jag på fram och tillbaka.

Om jag ändå skulle försöka ringa in vad jag oftast återkommer till, så blir det trots allt det klassiska gatufotot à la Elliot Erwitt, Henri Cartier-Bresson och andra från samma skola. Det vill säga svartvita foton där situationer och människor är i centrum. Jag tycker att den sortens bilder har en värme och en humanitet som tilltalar mig väldigt mycket.

Hursomhelst, i helgen ska jag bege mig till raggarträffen i Västerås. Vad det blir för metod och stil då vet jag inte riktigt ännu. Det lär ni säkert upptäcka i nästa blogginlägg. I det här kan ni i alla fall se ett gäng bilder där jag har försökt att vara ganska konsekvent.

SE BILDEN: Gatufoto med blixt gör mig ambivalent

Att gatufotografera med blixt är svårt, men samtidigt galet kul. Det svåraste är enligt min mening att uppbringa modet som krävs för att smälla av blixten i ansiktet på folk. Det tar gatufotograferandet till ytterligare en nivå av intrång i människors personliga sfär. Risken att bli upptäckt ökar också till mer eller mindre 100 procent. Och personligen vill jag helst inte blir upptäckt när jag gatufotograferar.

Samtidigt är det som sagt galet kul. För gatufoto med blixt kan ge ett uttryck som jag verkligen gillar. Blixten får huvudmotivet att separeras från bakgrunden. Färger poppar fram. Det skapas ett intressant visuellt fokus - nästan en övertydlighet. Något som jag nyligen återigen konstaterade för mig själv, när jag under KTH:s studentkarneval i Stockholm knäppte bilderna som ni kan se i den här bloggposten.  

Men, blixtrandet är också en metod för att göra ganska banala motiv intressanta. Därför är det på sätt och vis också enklare än vanligt gatufoto. Det räcker mer eller mindre med att smälla av blixten på någon, för att många ska tycka att du har tagit en lyckad bild. Eller åtminstone en häftig bild som krävt lite extra tuffhet från fotografens sida. 

Därför är jag något ambivalent till detta med gatufoto med blixt. Jag både gillar och inte gillar fenomenet. Det är svårt, samtidigt som det lätt kan bli en effekt bland alla andra. Likt ett Instagramfilter fungerar det som en genväg till att skapa uppmärksamhet kring bilder som i grund och botten är rätt ointressanta.

Utmaningen blir väl då att lägga till det där extra lagret av komplexitet som gör det till ett riktigt gatufoto och inte bara till en helt vanlig blixtbild. Så försöker i alla fall jag tänka. Sedan är frågan om man lyckas eller ej. 

SE BILDEN: Planket gjorde mig avundsjuk

Jag vet inte riktigt varför det har gått troll i det hela. För ända sedan fotoutställningen Planket i Stockholm återuppstod 2016 har jag velat vara med och ställa ut. Men, av någon anledning har jag varje år missat att skicka in en anmälan. Min enda bortförklaring är att vid exakt den tidpunkt på året när anmälan ska skickas in, brukar mitt liv vara ockuperat av tusenmiljoner andra saker som rör både jobb och privatliv. Något som i sin tur har gjort att Planket hamnat långt ner på priolistan. 

När jag tänker på detta blir jag avundsjuk på människor som enbart har foto som huvudsyssla och övergripande fokus i tillvaron. Tänk vilken ofattbar lyx att bara behöva bry sig om och vara riktigt bra på en enda sak här i livet. Att inte ha något annat än foto att tänka på till vardags. Ja, jag blir helt ärligt avundsjuk. 

Samtidigt inser jag såklart att det är en naiv syn på saken. Att det helt enkelt är jag som romantiserar och projicerar mina egna önskedrömmar på hur det är. Alla livsval har sina för- och nackdelar och inget jobb är så enkelt som att du enbart behöver vara bra på en enda sak. 

Hursomhelst, på bilden högst upp tar Knut Koivisto ett porträtt av Joakim Strömholm. Fotot som han visar upp är taget 1982 och föreställer en av medlemmarna i punkbandet Grisen Skriker. Och det är just sådant här som är så kul med Planket. Att få se alla dessa bilder och att får träffa alla dessa fotografer. Även om du inte sysslar med foto på heltid. 

Det finns en speciell stil hos vissa av den äldre skolans fotografer som är ganska kul att se. Jag brukar kalla dem för Strömholm-generationen. De klär sig gärna i fotovästar, fiskehattar, runda kulturglasögon och promenadvänliga skor. De kan också ha rakade huvuden, utanpåhängande skjortor och jeans.

Det var närmre 30 grader varmt på lördagen när jag besökte Planket. Vissa hade haft tur (eller om det var smart planering) och ställde ut på den delen av planket som låg i skugga under hela dagen. Tillsammans med en rejäl stol att sitta på, liksom medhavd mat och dryck, såg en del ut att ha det riktigt trivsamt.

Många erbjöd försäljning av sina bilder. Fast jag tror i ärlighetens namn att få bilder såldes. 

Min kompis Jimmy Dovholt är en mycket skötsam herre. Därför källsorterade han givetvis sitt skräp innan han lämnade utställningen. Något som gjorde att han senare förtjänade förfriskningar på några av Södermalms hippaste (eller inte) sjapp.

SE BILDEN: Solsemester - livet i koncentrat

Första kvällen satt jag på balkongen och betraktade grannarna. Mitt emot bodde ett medelålders par. Mannen var lång, mörk och hade en stor mustasch. Kvinnan var blek och pratade mycket. Efter några dagar började de kännas bekanta för mig. 

Men så en kväll hade en ung man och en ung kvinna tagit deras plats. Det kändes lustigt nog ovant med två nya ansikten. Trots att jag inte hade växlat ett enda ord med de tidigare grannarna hade en vana skapats i mitt huvud under bara några få dagar. En vana som sa att det var deras rum, deras balkong. 

Medan det unga paret dukade upp till middag kom tanken. Att bo på semesterhotell under en vecka eller två är som livet i koncentrerad form. Du anländer, du är där, du försvinner. Efteråt tar andra snabbt din plats och efter ett kort tag är du bortglömd. Så, det gäller att passa på - att göra det allra bästa av din tid.

Ja, det är sådant här man kan reflektera över under en lat solsemester vid Medelhavet.