SE BILDEN: Din personlighet är viktigare än din kamera

Att prata om kameror är enkelt. En kamera är ett fysiskt objekt som går att mäta, väga och definiera utifrån form och funktion. Samma sak med tekniken. Den är specificerad och jämförbar. Olika värden kan ställas mot varandra. Elva bilder i sekunden är färre än 20 bilder i sekunden. 

Det är också enkelt att lära sig att fotografera. Att skaffa sig kunskap om hur komposition och ljus påverkar bilden är knappast hjärnkirurgi. Inte heller hur slutartid, bländare, ISO och blixt fungerar. Sådant kan du lära dig på några veckor om du är tillräckligt intresserad. 

Enkelt är det däremot inte att bli en skicklig fotograf, för det handlar om något helt annat. Det har framförallt med din personlighet att göra. Och då menar jag nödvändigtvis inte det som vissa kallar för talang. Att ha en medfödd förmåga är visserligen en fördel, men inte nödvändigt för att lyckas.

Hög motivation, skulle jag säga är en avgörande faktor hos duktiga fotografer. Det gör att du lägger ner tillräckligt med tid på ditt bildskapande. Även när det tar emot och går trögt. Den som är tillräckligt motiverad känner också skaparlust och engagemang.  

Nyfikenhet, är nästa sak som jag anser är otroligt viktigt i sammanhanget. Det är nyfikenheten som får dig att ge dig ut med din kamera för att upptäcka världen. Nyfikenheten kan handla om att söka nya motiv, men också om att lära sig ny teknik, testa nya bildlösningar och så vidare. 

Skickliga fotografer är i regel också kommunikativa och sociala. De har en förmåga att förmedla vad de gör och är duktiga på att interagera med andra människor. Lyhördhet är även det ett typiskt drag. Kritik är något som de drar nytta av för att utvecklas och bli bättre. 

Här är ett exempel på en fotograf som jag tycker uppfyller allt detta. Och även om det är en reklamfilm för Fujifilms senaste kamera så är den klart sevärd. 

Bilderna i inlägget har inget med texten att göra, utan är bara några gatufoton från året som har gått. 

SE BILDEN: Är alla bilder redan tagna?

På Fotografiskas hemsida finns en text som fångade mitt intresse. Det är en läsarfråga från en kvinna som upplever att alla bilder redan är tagna. Något som verkar ha fått henne att tappa fotolusten. Fotografiskas huvudlärare, Göran Segerholm, skriver ett intressant och klokt svar. Han menar ungefär att det i ett sådant läge är bra att ge näring åt kreativiteten. Bland annat genom att ta en paus från sitt eget bildskapande och istället förkovra sig i andra fotografers arbeten. Men också genom att försöka hitta ett projekt som väcker det personliga engagemanget. 

Även om jag sympatiserar med Göran Segerholms tankar så tycker jag inte riktigt att han svarar på själva grundfrågan. Snarare svarar han på frågan om hur du hittar tillbaka till din förlorade motivation. Så frågan kvarstår: är alla bilder redan tagna? 

Om vi gör oss lite dumma och tolkar frågan ordagrant så är svaret såklart nej. Det tas ju nya bilder hela tiden. Men det är såklart inte alls vad som menas. Utan det handlar om det går att hitta nya sätt att gestalta sina bilder på? Nya kompositioner. Nya vinklar. Nya motiv. Eller, om allt redan är gjort?

Personligen känner jag igen mig allt för väl i frågeställarens funderingar. Det ska nämligen extremt mycket till för att du ska lyckas sätta en bild som inte på flera avgörande sätt påminner om tidigare bilder som antingen du själv, eller någon annan, redan har tagit. Titta på bilderna i den här bloggposten, till exempel. De är fotograferade under Power Big Meet i Västerås för ett par år sedan. Googla nämnda evenemang, eller sök bland andra fotografer här på Fotosidan, och du lär se mängder med bilder som i allra högsta grad påminner om dessa. 

Detta är något som verkligen kan få mig att tappa fotosugen. Så mycket att jag exempelvis inte alls har varit intresserad av att fotografera några fler raggarträffar. För det kommer bara att bli tjatiga upprepningar hur jag än gör. Sedan är det väl ändå inte osannolikt att jag finner mig själv på ännu en raggarträff igen i framtiden. För samtidigt är det ju förbannat kul när jag väl är där.      

Och det är väl detta som egentligen är själva nyckeln. För om du tror att du kan gå ut och ta bilder som ingen har tagit tidigare så ställer du helt orimliga krav på dig själv. Då har du helt enkelt fel ingångsvärden. Det är skaparlusten du behöver hitta tillbaka till. Fotoglädjen. Kreativiteten. Så han har i grund och botten rätt, Göran Segerholm. 

SE BILDEN: I Ryssland är det vi som är konstiga

Även vackra människor dör i krig. Liksom välutbildade, företagsamma och hårt arbetande. Detta känner man väl till i Ryssland där andra världskriget mer eller mindre tömde landet på män i arbetsför och reproduktiv ålder. "Kom ihåg att vi förlorade de allra bästa männen som vi hade", kan man därför fortfarande höra folk säga i Ryssland. Inte minst kvinnor påminner gärna om detta. Ofta med tillägget att det fortfarande märks på det låga utbudet av dugliga män.   

Vissa påstår att detta är en av förklaringarna till varför män och maskulinitet värderas så högt i Ryssland. Att toleransen för ett överdrivet machobeteende därför är större här. Människorna har nämligen inte glömt lidandet som uppstår när det förutom flickor och kvinnor nästan bara finns småpojkar och gamla gubbar kvar i ett helt land. För saken är i grund och botten mycket enkel. Kvinnor vill ha män runt sig. Kvinnor behöver män. Samhällen fungerar inte utan män.

Jag tänker på detta under en taxiresa i Moskva. Anledningen är samtal som jag haft med ryssar som jag träffat. Funderingarna får mina tankar att vandra vidare till den svenska samhällsdebatten. Hur den dominerande synen på män i vårt land är som en motsats till den i Ryssland. Hos oss framställs pojkar, män och manlighet för det mesta som något problematiskt. Mycket sällan hör du positiva ord yttras om män som kollektiv. 

Om den överdrivna machokulturen i Ryssland har sina uppenbara nackdelar och idiotiska inslag, är den svenska synen på det manliga ofta ovärdig och imbecill. För det manliga och det kvinnliga är som yin och yang. Två krafter som behövs och som balanserar upp varandra. Utan den ena kan inte den andra fungera. Det är uråldrig kunskap.

Men att hävda sådana här självklarheter kan märkligt nog få vissa i Sverige att fullständigt balla ur. Alltså, att det maskulina huvudsakligen är något positivt och att det behövs lika mycket som det feminina. Liksom att det finns skillnader mellan könen som har ett värde i sig. När ryssar hör talas om detta tycker de att vi svenskar är väldigt konstiga. Jag är beredd att hålla med. 

Bilderna i den här bloggposten har inget särskilt med texten att göra. De är från Moskva och Sankt Petersburg som jag besökte nyligen. 

SE BILDEN: Workshop om gatufoto - utmanande och kul

Magnus Fröderberg har redan publicerat ett inlägg om vår workshop som vi höll nu i helgen på Fotografiska. Det var premiär för oss båda och visst var det lite pirrigt inledningsvis. Men samtidigt kändes det fantastiskt att få den här möjligheten. Det är ju både roligt och lärorikt att få dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter på det här sättet. Och så hade vi turen att det var ett skönt gäng som hade bokat upp sig på workshopen också. 

Under kursen fick deltagarna ge sig ut på stan och fotografera i några timmar, både på lördagen och på söndagen. Magnus och jag hade tänkt ut ett antal utmaningar som de fick välja mellan. Vi gav oss också ut i sommarvärmen för att plåta. Tanken var att vi skulle delta på ungefär samma villkor som de andra och därmed vara tvungna att visa upp ett antal nytagna bilder under helgen. 

Själv passade jag på att spänna bågen extra hårt genom att plåta à la Bruce Gilden style. Det blev därför en serie närgångna bilder fotograferade med blixt. Ni som känner mig vet att jag i vanliga fall är en ganska återhållsam och diskret fotograf som glider omkring och knäpper med målet att helst inte bli sedd. Så det här var något helt annat. Men det var faktiskt riktigt kul att göra tvärsemot det vanliga. Och jag tycker resultatet blev ganska bra.

Nu får vi se om det blir ytterligare en workshop här i sommar. Helt omöjligt är det inte. Stort tack i alla fall till den här omgångens deltagare som kämpade på gatorna i nästa 30-gradig värme. Bra jobbat!

SE BILDEN: Mitt stora fotoprojekt som inte blev klart...

Till sommaren är det redan fem år sedan jag slutade harva omkring på gatorna hemma i Karlskrona. Ni som har följt min blogg vet förmodligen vad jag snackar om. Nämligen det där gatufotoprojektet som jag höll på med innan jag flyttade till Stockholm. Den grandiosa planen var då att det i slutändan skulle bli en bok och en utställning. Pinsamt nog har inget av detta blivit av. Men visst, det är inte försent ännu. 

När jag fotograferade som intensivast klagade en del på att bilderna kändes alldeles för gammalmodiga. Det kan nog delvis ha berott på att jag körde analogt, svartvitt och med äldre objektiv som gav bilderna lite av en retrokaraktär. Men förmodligen också på att jag rent metodiskt plåtade väldigt traditionellt med 50-glugg på kameran, zonfokus och ett skott i taget. Något som resulterade i ett ganska klassiskt uttryck.

En annan tänkbar anledning är att livet i en småstad faktiskt skiljer sig från det i en storstad. Även om mina vänner och släktingar hemma i Karlskrona kan ta illa upp nu så är staden aningen sömnig och något efter i utvecklingen. Så när jag nu snart fem år senare plöjer igenom det jag presterade då kan jag på sätt och vis hålla med. Bilderna kan upplevas som äldre än vad de är. Fast man kan också lika gärna säga att de är tidlösa, vilket har en mer positiv klang. Så jag föredrar att se det så. 

Oavsett vad andra tycker så gillar jag själv många av bilderna väldigt mycket. Till och med ännu mer nu än när de var nytagna. De har växt på något sätt. Inbakat i detta ligger såklart även att jag hade riktigt roligt under tiden som jag höll på med projektet. Liksom att ämnet låg mig väldigt varmt om hjärtat. Och sådant ska inte underskattas. 

I den här bloggposten kan ni se några bilder som främst visar barn och ungdomar. Det är framförallt bland dessa motiv som jag hittar mina egna favoriter.