SE BILDEN: Fotoprojekt - hur länge ska man hålla på?

Gatufoto i färg kontra i svartvitt är en intressant diskussion. Bland annat var det ett av ämnena som kom upp efter mitt förra inlägg och just därför postar jag om två av bilderna som då visades i färg. Bättre, sämre eller likvärdigt? Svårt att säga, avgör du. 

Fast det var egentligen inte detta bloggen skulle handla om den här gången så jag hoppar snabbt vidare. Istället har jag funderat på detta med projekt. Själv har jag hållit på med mitt i mer än två år nu och tanken är att köra året ut. Frågan är om det är för länge? 

Jag halkade nämligen in på Martin Parrs Facebooksida och den mannen är ju extremt produktiv med ständiga nya projekt. Visserligen är det ganska dumt att jämföra sig med en Magnumfotograf som inte gör något annat än fotograferar, men det går ju alltid att ta lärdom av hur de riktiga proffsen jobbar. 

Samtidigt har frågan inte uppkommit enbart på grund av Martin Parr. Snarare beror det på en känsla att det nog är dags att gå vidare med något nytt nu. Kanske är det därför det digitala återigen lockar och pockar på uppmärksamheten också. Alltså på grund av ett sug efter förändring och nya utmaningar. 

Samtidigt är det en lömsk känsla. För rent intellektuellt kan jag se på mitt material att det behövs mer. Därför ska jag trots allt köra på som det var tänkt från början och heller inte blanda in det digitala utan hålla mig till det analoga. Gatuplåtandet med min digitalkamera får helt enkelt bli ett sidospår som jag kör för skojs skull när andan faller på. 

Fast nästa projekt ska jag nog försöka genomföra under en betydligt kortare tidsperiod. Jag tror nämligen att kortare och intensivare projekt är tidens melodi. Rätta mig gärna om jag har fel  

SE BILDEN: Nu har jag satt mig själv i skiten

Förmodligen har ni redan sett att något är helt galet i det här inlägget. Ja, i alla fall ni som läser min blogg emellanåt. Det jag syftar på är såklart bilderna. De är i färg. Och som inte det var illa nog är de dessutom tagna med min digitala systemkamera.

Det kan bero på spirande vårkänslor att det blev så här. Eller min pågående fyrtioårskris. Oavsett vad har jag bestämt mig för att köra gatufoto på det här sättet ett tag framöver nu. Leican ska alltså få ta det lite lugnt hur otroligt det än låter. 

Kanske kommer jag rent av att slutföra hela mitt gatufotoprojekt digitalt. Det är faktiskt något jag har grubblat på fram och tillbaka. För mig handlar det om att ta det hela ett steg till, bryta av, skapa en slags kontrast, göra något oförväntat.

Samtidigt vet jag inte om det kommer att funka. Jag vrider och vänder på idén rätt mycket för tillfället. Det kan bli bra, det kan bli skit. Möjligen borde jag ta helt andra slags bilder om jag väljer att göra så här - typ  gatuporträtt med blixt eller något sådant.

Som sagt, jag har satt mig själv lite i skiten med detta. Men det kändes helt rätt och var dessutom förbaskat kul att plåta digitalt igen. Så jag måste i alla fall köra på ett tag till och känna efter ordentligt innan jag bestämmer mig.

Kolla slutligen på de tre sista bilderna. Jag har märkt att jag alldeles för ofta bygger mina gatufoton på det här sättet. Ärligt talat måste jag försöka bryta mig loss från de här överkomponerade bilderna och frigöra bildspråket mera. Alltså ännu en grej att kämpa med. Men vem har sagt att det ska vara enkelt? :-) 

SE BILDEN: Ibland är jag en feg gatufotograf

Häromdagen när jag var ute och gatufotade såg jag en klockren bild som jag inte vågade ta. Detta är något som händer lite nu och då fast jag har hållit på med mitt projekt i mer än två år vid det här laget. Att våga ta bilder av okända människor på stan är helt enkelt inte alltid så lätt.

Jag har märkt att det är svårare under vintern och våren också eftersom det blir färre fotorundor på stan då. Ångan och rutinen är inte igång på samma sätt som under sommaren. Då vågar jag nämligen betydligt mera och i slutet av sommaren kan jag nästan uppnå en känsla av total gränslöshet. 

Men som sagt, håller jag inte på tillräckligt ofta kommer tvekan krypande tillbaka. Något som gör att jag i vissa lägen väntar för länge, tvivlar, grubblar och missar bra möjligheter.  Sedan går jag alltid omkring i efterhand och har lite småångest över en förlorad bild och förbannar min egen feghet. Det tar temporärt på självförtroendet att misslyckas, helt enkelt.

Samtidigt vet jag innerst inne att detta är högst normalt. Jag är ganska övertygad om att de allra flesta gatufotografer tvekar regelbundet. Vi är ju nämligen inte mer än människor och det är en ganska onaturlig handling för oss att på nära håll fotografera helt okända personer på stan. Det är ett slags inkräktande i andras personliga sfär - en risk till och med. 

Annars har jag periodvis försökt närma mig genom att använda andra metoder. Främst genom att fråga om lov. I dessa situationer går det att arbeta med motivet på ett helt annat sätt och jobba fram en bra exponering där allt sitter. Något jag verkligen kan sakna och länga efter ibland eftersom mycket av gatufotograferandet handlar om hastiga snapshots på ren reflex.

Ta exempelvis en titt på filmen här under. Jag tycker den väldigt bra illustrerar det där med att vänta ut, eller jobba sig fram till en riktigt bra bild. 

SE BILDEN: När andra kritiserar det man skriver

Att blogga är en inspirerande och rolig grej att hålla på med. Inte minst är det trevligt med responsen från alla som läser och engagerar sig. För det mesta är det positiva ord bland kommentarerna, men ibland dyker det upp en del kritik också.

Personligen tycker jag att det ingår i spelets regler. Placerar man sig själv i offentlighetens strålkastare får man acceptera att alla inte håller med om ens egna åsikter. Framförallt inte när man själv är en person som gillar att dra på växlarna och komma med tydiga ställningstaganden.

Alltså får exempelvis jag själv tåla att vissa blir förgrymmade på mig. Som man ropar får man svar, finns det ju ett gammalt uttryck som heter och det ligger en hel del sanning i det. Samtidigt får även den som läser ta ett visst ansvar över sina reaktioner, anser jag. Tar man åt sig och blir förbannad är det inte helt givet att det är texten det är fel på.

Nåväl, det är aldrig dumt med eftertanke och en gnutta självkritik (även om Ernst Billgren tydligen har sagt att man ska vara försiktig med det). Och det jag själv tänker bli bättre på är att vara tydligare med vem jag riktar mig mot i mina bloggposter, liksom ännu oftare påpeka att det jag torgför är mina egna högst personliga åsikter och reflektioner - inget annat.   

Nåväl, jag gör ett snabbt byte av ämne. Efter en konversation med Magnus Fröderberg blev jag sugen på att köra gatufoto med blixt här i stan. Eftersom jag först bara ville prova konceptet gjorde jag det så enkelt som möjligt för mig och monterade blixten på min Canonet. Bilderna är de ni ser i det här inlägget. 

Jag kan rakt av erkänna att detta över huvud taget inte är några höjdare. Det lär krävas en hel del övning och testande innan det förhoppningsvis blir något bra av detta. Men det kan i alla fall vara världens första bilder à la Bruce Gilden style – i Karlskrona. 

Nu är tanken att plocka ihop en blixt och en radiosändare som funkar med min Leica M6. För en sak insåg jag ganska snabbt. Den här sortens fotograferande gör sig nog bättre med vidvinkel och inte med en 40 mm-glugg som den på min Canonet.  Sedan insåg jag en grej till, det är sjukt kul att gatufota med blixt - och sjukt svårt.

SE BILDEN: Fotosidan urholkar den fotografiska kvalitén

Det är väl lika bra att jag omgående ber om ursäkt för min rubrik här ovanför. Som före detta journalist är det ibland svårt att inte spetsa till sina formuleringar i överkant. Hårdvinklandet och polariserandet sitter i ryggmärgen, liksom. Men vi kan alla trösta oss med att det bara handlar om något så harmlöst som fotografi. 

För i sanningens namn gäller inte det här inlägget specifikt Fotosidan, det rör sociala bildmedier i stort. Hur de tycks ha en förmåga att göra oss till sämre fotografer. Eller nej, vänta nu. Kanske inte till sämre fotografer utan snarare så tycks vi bli sämre på självkritik och att hålla våra usla bilder borta från offentligheten.

Enligt min mening beror detta på ett fenomen som sociala medier underblåser med full kraft. Nämligen den outtalade överenskommelsen som säger att om du gillar mig så gillar jag dig. Ett förhållningssätt som innebär att jag främst kommenterar och berömmer dina bilder för att vi har en ömsesidig relation, inte för att det du gjort alla gånger är särskilt bra.  

I allt detta finns ytterligare en intressant företeelse som skulle kunna beskrivas som ett medvetet självbedrägeri. Det är när vi får en kick av alla likes, kommentarer av typen ”bra fångat” och favoriserandet som egentligen inte säger något alls. Ja, detta trots att vi till och med inser innerst inne att uppmärksamheten inte alls beror på vår prestation. 

Tyvärr rimmar allt detta förbannat illa med fotografisk kvalitet vilket också märks. Mest uppenbart blir det när erkänt duktiga fotografer så tydligt släpper sitt kvalitetstänk i jakten på den där beroendeframkallande uppmärksamheten. Ja, det är nästan självplågeri att se hur vissa sänker ribban till bottennivå. 

Istället för att verkligen reflektera och på allvar försöka upprätthålla en hygglig nivå sprutar vi alltså ur oss bilder för att få den där snabba egoboosten som sorgligt nog går över alldeles för snabbt. Därför måste vi genast få ut något nytt – igen. Så hålls karusellen igång medan vi hivar upp de där bilderna som borde ha stannat på hårddisken för gott. 

I filosofiska kretsar är det här beteendet välkänt och genomlyst sedan urminnes tider. Alltså hur jakten på ständig uppmärksamhet och omedelbar bekräftelse får oss att förlora fokus på det som verkligen är viktigt. Att vara snabb och ösa på med bilder är därför inte alltid det ultimata. Få saker som görs i hast för att få beröm blir riktigt bra. Det gäller även fotografi. 

Kan slutligen tillägga att detta även gäller bloggar. Själv balanserar jag på gränsen ganska ofta och faller även i fällan nu och då. Kanske kan rent av det här inlägget tolkas som ett typiskt sökande efter snabb uppmärksamhet och bekräftelse.