Devalverar bloggandet ditt fotovärde?

När jag fotobloggar börjar jag nästan alltid med att först skriva texten. Sedan går jag igenom mitt fotoarkiv för att hitta ett gäng bilder som passar. Självklart försöker jag välja ut några av mina absolut bästa alster, men på tok för ofta är det både andrahands-, tredjehands- och till och med fjärdehandssorteringen som gäller.

Förklaringen till detta är simpel. Det är betydligt lättare att skriva nya blogginlägg än att ta nya bra bilder. Ett faktum som tvingar en att gräva djupare och djupare i bildbanken för att undvika onödigt upprepande i bloggflödet.

Ibland funderar jag på om det är så vettigt egentligen? Inte minst när man tänker på hur framförallt äldre generationers fotografer brukade resonera. ”Visa aldrig dina dåliga bilder”, hette det. Något jag nog gör ganska ofta, tyvärr. Eller dåliga och dåliga, snarare handlar det om bilder som jag inte är särskilt nöjd med.

Går det att komma runt detta då? För blogga vill man ju! Personligen har jag inget bra svar. Kanske borde man bara visa sina bästa bilder och dessutom nöja sig med ett färre antal i varje inlägg. Risken är väl bara att det blir tjatigt och händelselöst för folk som läser. En stor del av nöjet med bloggar är ju trots allt att det är nya grejer varje gång.

Nåväl. Jag väljer i alla fall att illustrerar det här inlägget med bilder ni redan har sett (om ni följer min blogg). För jag har faktiskt inte ens några fjärdehandsbilder att visa just nu.

För övrigt håller jag på med en slags guide som jag snart är färdig med. Den handlar om gatufoto i en småstad och i den har jag samlat lite tankar och erfarenheter från mitt gatufotoplåtande här i Karlskrona.

Guiden består av 16 A4-sidor med texter och bilder och jag tänkte att den ska vara fri för kopiering och spridning både i utskrivet format och som PDF. Det återstår dock lite formarbete innan jag är helt nöjd, men här under kan ni få er en tjuvtitt. Vad tror ni? Kan det vara en intressant sak?

Nysoppad film med bilder från julstreetan

Idag har jag blaskat en rulle film i badrummet. Det är några månader sedan sist och jag kände mig nästan lite ringrostig, men jag klarade mig utmärkt. Inga fatala missöden inträffade och i den här bloggposten kan ni se några av bilderna.

Sedan slutet av september har mitt gatuplåtande i praktiken legat nere. Dels var jag lite blasé på hela saken efter att ha fotat ganska intensivt sedan början av året, och så uppmuntrade ju inte den annalkande vintern verksamheten direkt.

Men – den senaste tiden har faktiskt ett visst sug uppstått och jag bestämde mig därför att ladda Canonsjuan med en rulle T-MAX 400. Jag tänkte att det trots allt kunde vara lite kul med ett gäng gatufotobilder tagna under vinterhalvåret också.   

Det kändes förvånansvärt bra och faktum är att jag nog ska försöka hinna med en eller ett par rullar till nu under jul- och nyårshelgerna. Så länge vädret är så här bra funkar det faktiskt att gatufota även om dagarna just nu är som kortast och därmed ganska skumma. Men en 250-dels sekund och bländare 4 är helt okej. 

Detta kommer för övrigt att bli sista blogginlägget innan jul så jag passar på att önska er en riktigt trevlig helg! Själv ska jag ladda upp med de sista nödvändiga grejerna under morgondagen. Förutom mat i stora lass så blir det några julöl, glögg såklart, något sött vin som passar till risgrynsgröten och kanske kostar jag rent av på mig en flaska konjak som jag tänker ha till kaffet. Och kaffe dricker jag ofta.  

GOD JUL!

Få gatufotografer tycks förstå det avgörande ögonblicket

Idag är jag på bråkhumör och tänker därför vara lite käftig av mig. Jag har blivit det efter att ha surfat runt och spanat in diverse gatufotobloggar och communities med gatufotobilder de senaste dagarna. Något som ibland kan vara ganska deprimerande, faktiskt. 

Det som slår mig är nämligen att så många som ränner omkring på gatorna med sina kameror och fotar inte tycks ha begripit den kanske mest grundläggande principen inom gatufotografin – nämligen det avgörande ögonblicket. Alltså att en gatufotobild måste kunna stå på egna ben genom att fånga ett mänskligt tillstånd och/eller en slags berättelse i en enda exponering. 

Detta är såklart inte särskilt lätt. Vi talar om splittsekunden när alla de viktiga pusselbitarna faller samman för att sedan snabbt lösas upp igen. Man skulle kunna säga att det är när innehållet och kompositionen lirar med varandra. Det räcker inte med att det bara händer något framför kameran eller att det är människor med i bild. 

Själv misslyckas jag med detta hela tiden. Men jag försöker verkligen tänka på det. Trist bara att så få verkar ha orken att ens göra det. Istället är det slumpskott ut i massorna som gäller. Eller att man kör upp kameran i trynet på folk och trycker av. 

Jag är inte imponerad. 

Benvenuto a l'ltalia

Tack för inspirationen Alf Jagnell. Fotosidans meste fotobloggare.

Hur blir man en modern och nyskapande fotograf?

Vi som kallar oss fotografer hamnar ofta i upprepningarnas ekorrhjul. Vi upprepar oss själva och vi upprepar det andra har gjort. Likt härmapor tar vi samma bilder om och om igen. Inget är egentligen särskilt märkligt med det. Det allra mesta som görs inom kreativa och konstärliga områden är trots allt upprepningar. Även stor konst.

Men – om något ska utvecklas och bli bättre måste ändå någon tillslut bryta ny mark, utmana det invanda och visa nya vägar. Ja, så säger vi ofta. Problemet är väl bara att komma på hur det ska gå till. För lätt är det sannerligen inte.

Jag har funderat en del på detta den senaste tiden efter att ha stött på några diskussioner här på fotosidan som främst har handlat om gatufoto. Det är för mycket nostalgi och HCB-komplex, menar några. Är det inte dags att bli lite moderna och komma med något nytt snart, undrar de? Jo, kanske det!

Ur ett sådant perspektiv är jag själv traditionalist och mina bilder kan nog betraktas som ganska klassiska till sin karaktär. Jag använder inte bara analoga mätsökarkameror från 60- och 70-talet, jag kör med svartvit film också. Som sagt. Mer traditionellt än så kan det knappast bli.

Den något delikata frågan som uppstår blir då; hur tar jag moderna och nyskapande bilder? Som ni själva förstår är den inte helt enkel att svara på. Men jag tänker försöka och för att göra det har jag satt tre rubriker på vad som påverkar hur vi uppfattar en bild. Den första rubriken är tekniken, den andra innehållet och den tredje gestaltandet. 

Tekniken handlar främst om vilka kameror vi använder, men också allt det där andra runtikring. Tekniken påverkar i allra högsta grad slutresultatet. När det gäller gatufoto så kan man till och med säga att den moderna varianten uppkom ur ett tekniksprång när filmen blev snabbare och kamerorna mindre. Något som gjorde att det helt plötsligt gick att ta snapshot av människor på gatan.

Innehållet är en viktig faktor för oss fotografer. Genom att vända kameran mot moderna företeelser kan vi ju helt klart signalera att vi själva är moderna. Men det räcker inte. För en bild på exempelvis en katt kan se både modern och gammal ut, även om innehållet är detsamma. 

Då kommer vi till det kanske mest spännande, nämligen gestaltandet. För det är här fotografens fantasi och kreativa ådra gör sitt största avtryck. Gestaltandet är en kombination av vilken teknik och vilket innehåll som väljs, tillsammans med hur man rent bildmässigt väljer att tolka och komponera motivet.

Som detta nu inte var krångligt nog finns ytterligare en viktig faktor att beakta. Och det är att bilder är ett slags språk. En kommunikation som precis som all annan mänsklig interaktion lyder under vissa regler för att vi ska kunna förstå och ta till oss budskapet. Därför går det inte att ignorera saker som exempelvis geometri och mönster, för då kommer ingen att kunna läsa våra bilder.

Men, hur ska man då kombinera dessa variabler för att bli en modern och nyskapande fotograf? Ja, det är här det börjar bli svårt på riktigt. Men förmodligen handlar det om kombinationen. Det vill säga hur du som fotograf kombinerar teknik, innehåll och gestaltning.  Det gäller helt enkelt att lyckas sätta en unik och egen prägel på sina bilder. Alltså likt en kock som uppfinner en ny maträtt mixa ingredienserna på ett sätt som ingen gjort tidigare.

Det är en enkel sak att skriva, men långt ifrån en enkel sak att lyckas med. Slutligen kan man också göra följande reflektioner: Är det per automatik något bra att vara modern och nyskapande? Leder det alltid till bättre resultat? Och måste alla vara nyskapande, eller räcker det med att förvalta och utveckla en god bildtradition?

P.S. Jag kom nyss på en fjärde rubrik som också påverkar hur vi uppfattar en bild. Det är presenterandet, hur bilden visas upp.