Att hitta fototillfället kan vara en svår konst

Ibland tycker jag att något av det bökigaste med att vara fotograf är att hitta tillfället då man kan ta sina bilder. Ja, jag vet! Det låter säkert rätt märkligt. En kreativ fotograf finner väl alltid fotomöjligheter? Nja, låt mig förklara...

Just nu håller jag på med ett par miniprojekt som bland annat handlar om att ta en serie porträtt på några människor i min närhet. Själv är jag både taggad och fotosugen och skulle mer än gärna dyka upp hos mina vänner med min kamera så fort som möjligt.

Men så enkelt är det såklart inte. Det är nämligen mycket som ska klaffa. Vi ska båda ha tid att träffas till att börja med. Sedan ska båda känna att det är rätt läge att ta några bilder. Och uppe på det måste jag som fotograf hitta en bra miljö, det rätta ljuset och allt det där andra.

Så tycker jag att det är oavsett vad man fotograferar. Att skapa de rätta förutsättningarna för att kunna ta sina bilder är helt enkelt ett gediget arbete som kräver planering, målmedvetenhet och en rejäl dos tålamod. Det är inget som kommer till en gratis med andra ord.

Inte sällan kan detta dessutom dra ut på tiden och skapa en mycket allvarlig form av  fotofrustration. Man sitter hemma och har bilden helt klar för sig i huvudet och det kliar plågsamt i avtryckarfingret. Men så finns inte tillfället där just nu.

Exakt i en sådan situation befinner jag mig i skrivande stund. Kameran är laddad. Jag är laddad. Bildidén finns där. Men inte fototillfället. Som sagt – frustrerande!

Här kommer ett gäng bilder tagna med min Ricoh GX200. De har inget med texten att göra.

Åhus Strand

Florens

Karlskrona

Siena

Stockholm

Lider gatufotografin av för mycket nostalgi?

Det är nog ingen överdrift att påstå att gatufotograferandet har blivit lite trendigt den senaste tiden. Fler och fler tycks leta sig ut i våra stadsmiljöer med sina kameror för att ägna sig åt denna ädla och klassiska fotokonst.

Jag tillhör själv en av alla dessa fotografer som emellanåt går gata upp och gata ner i jakten på bra bilder. Det är kul och givande och man kan nästan göra det när som helst. Man behöver inte ens någon speciell utrustning. En enkel kamera och lite tålamod är allt som krävs.

Men en sak som har slagit mig i allt detta är att de gatubilder som oftast visas upp och får beröm i olika sammanhang tycks lida av en slags nostalgi. Ibland känns det rent av som om ingenting har hänt sedan Henri Cartier-Bresson nötte sina skor på de Parisiska gatorna i början av förra seklet.

Det är nästan alltid svartvita bilder med typiska kompositioner och välkända uttryck. Och om fotografen har lyckats fånga en klassisk känsla i sina bilder är det precis som om han eller hon verkligen har gjort något enastående bra.

Ibland undrar jag var den moderna gatufotografin finns? Den som speglar vår tid och inte bara försöker återskapa det förgångna. Eller var det helt enkelt så att dessa gatufotografins pionjärer var så skickliga att de lyckades fånga något som gäller ännu idag? Det vill säga stadens och människans allra innersta väsen?

P.S. Jag inser att även jag själv letar efter dessa typiska och klassiska motiv när jag gatufotograferar.