SE BILDEN: Jag är en lat och oduglig gatufotograf

För ett par helger sedan tillbringade jag en hel lördag på stan med målet att gatufotografera. Ja, det var i alla fall den grandiosa planen. Istället spenderades säker 75 procent av tiden på ett antal av stadens mat- och dryckesställen där mat, desserter och förfriskningar inmundigades i volymer som förmodligen hade gjort självaste Edward Blom avundsjuk. Det blev inte många bilder tagna den dagen, som ni säkert kan ana.

Däremot var jag både däst och lagom glad i hatten när jag bestämde mig för att retirera hemåt vid tiotiden på kvällen. Det var för övrigt då snubbarna på bilden här ovanför kom raglandes. Förmodligen tre till fyra gånger gladare i hatten än mig. Minst. Och de var definitivt inte på väg hemåt. 

När de dök upp i närheten av Kungsträdgårdens tunnelbanestation insåg jag direkt att det kunde bli ett kul gatufoto. Så jag smäckte av ett par-tre bilder i snabb följd. Sedan pallade jag inte mer utan ramlade istället kvickt ner i tunnelbanan med siktet inställt på sängen där hemma. 

På tåget till Akalla satt jag och kollade igenom minneskortet. Insåg då att det faktiskt hade varit en väldigt god idé att hänga efter de här killarna en stund. Förmodligen borde betydligt bättre bildmöjligheter ha uppstått efterhand. I en annan miljö och bland andra människor hade det också blivit tydligare att de gick omkring halvnakna mitt i vintern.  

Konstaterandet fick mig att känna mig omåttligt lat och passé. Som en riktigt oengagerad och bekväm gatufotograf. Faktiskt som inget annat än en blasé gammal gubbe. Men jag sov i alla fall som ett barn den natten. Alltid något. 

SE BILDEN: Är Garry Winogrand överskattad?

Häromkvällen spanade jag in dokumentären "Garry Winogrand: All Things Are Photographable". Det är en och en halv timme om en fotograf som på många sätt anses vara en ikon och förebild. Inte minst bland oss gatufotografer. 

Personligen har jag alltid gillat Winogrand och jag uppskattar verkligen flera av hans fotografier. Men, efter att ha sett den här dokumentären var det som om allt ställdes i en annan dager. Kanske beror det på dokumentären i sig och hur de presenterade hans gärning, eller också på att jag hade kunskapsluckor som nu fylldes i. 

Det blev i alla fall tydligt för mig att även de bilder som jag gillar av Winogrand inte sällan står sig ganska slätt gentemot många andra och samtida fotografers verk. Liksom hur otroligt många intetsägande och rena skitbilder han tog under sin karriär. Alster som faktiskt framstår som fullständigt meningslösa. 

Detta försöktes såklart skylas över i dokumentären. Inte minst genom att ett antal personer satt och snackade upp Winogrands fotografiska gärning. De benämnde hans bilder som konst, talade om postmodernism, att han var världens första digitalfotograf (eftersom han tog så ofattbart många exponeringar jämfört med många andra fotografer), och så vidare.

Men, det jag främst såg var slarvigt sammansatta bilder utan ett uns av medveten komposition. Många gånger oskarpa, felexponerade och i avsaknad av egentligt innehåll. Liksom personer på alldeles för långt avstånd eller röriga folksamlingar. Men också skott tagna genom bilfönster med en A-stolpe mitt i bilden. Foton som främst verkar ha varit hafsiga slumpskott.

När Winogrand dog 1984 lämnade han efter sig ungefär 2 500 oframkallade rullar och cirka 6 500 negativ som han inte hade gått igenom. Tydligen var han inte ens själv intresserad av att se sina egna bilder. Det säger på sätt och vis en hel del.

Bilderna i den här bloggposten är för övrigt från min resa till New York för några år sedan. En plats där Winogrand tog huvuddelen av sina mest kända fotografier. 

SE BILDEN: Att vara intresserad av foto räcker inte

Ibland kommer man till insikter som kan vara lite småjobbiga. Själv råkade jag ut för detta i tjugoårsåldern när jag fullständigt och totalt hade kört fast i mitt fotograferande. All min lust var som bortblåst och det gick till och med så långt att jag sålde hela min fotoutrustning. Jag kunde inte se några som helst skäl till att behålla grunkorna när planen ändå var att sluta fota för gott. 

Först efteråt insåg jag på riktigt vad som hade hänt. Nämligen att jag hade nått en platå, vilket är ganska vanligt och helt normalt. Jag hade vid det laget testat alla möjliga saker utan och innan. Plåtat i studio, legat i spenaten med teleobjektiv, tagit vackra bilder av stad och miljö, knäppt gatufoton, med mera. Jag kände min kamera innan och utan, liksom alla prylarna runtikring. Jag hade testat och lärt mig allt, kändes det som. Men, det fanns ingen riktning i det jag gjorde.

Det var då insikten kom: Det räcker inte med att bara vara intresserad av foto. Något mer måste till.  Att ha sitt fotograferande som självändamål funkar inte i längden. Intresset för kameror och fotografi är mer att betrakta som fordonet som transporterar dig dit du ska.    

Det måste helt enkelt finnas något annat som du på djupet är intresserad av och som du kan rikta ditt fotointresse emot. Och det är här jag tror att många kör fast, undertecknad inräknad. Att hitta ett ämne och en story är därför det viktiga. Inte kameraonanerande, ständiga hopp mellan genrer och nya prylar.  

SE BILDEN: Är alla bilder redan tagna?

På Fotografiskas hemsida finns en text som fångade mitt intresse. Det är en läsarfråga från en kvinna som upplever att alla bilder redan är tagna. Något som verkar ha fått henne att tappa fotolusten. Fotografiskas huvudlärare, Göran Segerholm, skriver ett intressant och klokt svar. Han menar ungefär att det i ett sådant läge är bra att ge näring åt kreativiteten. Bland annat genom att ta en paus från sitt eget bildskapande och istället förkovra sig i andra fotografers arbeten. Men också genom att försöka hitta ett projekt som väcker det personliga engagemanget. 

Även om jag sympatiserar med Göran Segerholms tankar så tycker jag inte riktigt att han svarar på själva grundfrågan. Snarare svarar han på frågan om hur du hittar tillbaka till din förlorade motivation. Så frågan kvarstår: är alla bilder redan tagna? 

Om vi gör oss lite dumma och tolkar frågan ordagrant så är svaret såklart nej. Det tas ju nya bilder hela tiden. Men det är såklart inte alls vad som menas. Utan det handlar om det går att hitta nya sätt att gestalta sina bilder på? Nya kompositioner. Nya vinklar. Nya motiv. Eller, om allt redan är gjort?

Personligen känner jag igen mig allt för väl i frågeställarens funderingar. Det ska nämligen extremt mycket till för att du ska lyckas sätta en bild som inte på flera avgörande sätt påminner om tidigare bilder som antingen du själv, eller någon annan, redan har tagit. Titta på bilderna i den här bloggposten, till exempel. De är fotograferade under Power Big Meet i Västerås för ett par år sedan. Googla nämnda evenemang, eller sök bland andra fotografer här på Fotosidan, och du lär se mängder med bilder som i allra högsta grad påminner om dessa. 

Detta är något som verkligen kan få mig att tappa fotosugen. Så mycket att jag exempelvis inte alls har varit intresserad av att fotografera några fler raggarträffar. För det kommer bara att bli tjatiga upprepningar hur jag än gör. Sedan är det väl ändå inte osannolikt att jag finner mig själv på ännu en raggarträff igen i framtiden. För samtidigt är det ju förbannat kul när jag väl är där.      

Och det är väl detta som egentligen är själva nyckeln. För om du tror att du kan gå ut och ta bilder som ingen har tagit tidigare så ställer du helt orimliga krav på dig själv. Då har du helt enkelt fel ingångsvärden. Det är skaparlusten du behöver hitta tillbaka till. Fotoglädjen. Kreativiteten. Så han har i grund och botten rätt, Göran Segerholm. 

SE BILDEN: I Ryssland är det vi som är konstiga

Även vackra människor dör i krig. Liksom välutbildade, företagsamma och hårt arbetande. Detta känner man väl till i Ryssland där andra världskriget mer eller mindre tömde landet på män i arbetsför och reproduktiv ålder. "Kom ihåg att vi förlorade de allra bästa männen som vi hade", kan man därför fortfarande höra folk säga i Ryssland. Inte minst kvinnor påminner gärna om detta. Ofta med tillägget att det fortfarande märks på det låga utbudet av dugliga män.   

Vissa påstår att detta är en av förklaringarna till varför män och maskulinitet värderas så högt i Ryssland. Att toleransen för ett överdrivet machobeteende därför är större här. Människorna har nämligen inte glömt lidandet som uppstår när det förutom flickor och kvinnor nästan bara finns småpojkar och gamla gubbar kvar i ett helt land. För saken är i grund och botten mycket enkel. Kvinnor vill ha män runt sig. Kvinnor behöver män. Samhällen fungerar inte utan män.

Jag tänker på detta under en taxiresa i Moskva. Anledningen är samtal som jag haft med ryssar som jag träffat. Funderingarna får mina tankar att vandra vidare till den svenska samhällsdebatten. Hur den dominerande synen på män i vårt land är som en motsats till den i Ryssland. Hos oss framställs pojkar, män och manlighet för det mesta som något problematiskt. Mycket sällan hör du positiva ord yttras om män som kollektiv. 

Om den överdrivna machokulturen i Ryssland har sina uppenbara nackdelar och idiotiska inslag, är den svenska synen på det manliga ofta ovärdig och imbecill. För det manliga och det kvinnliga är som yin och yang. Två krafter som behövs och som balanserar upp varandra. Utan den ena kan inte den andra fungera. Det är uråldrig kunskap.

Men att hävda sådana här självklarheter kan märkligt nog få vissa i Sverige att fullständigt balla ur. Alltså, att det maskulina huvudsakligen är något positivt och att det behövs lika mycket som det feminina. Liksom att det finns skillnader mellan könen som har ett värde i sig. När ryssar hör talas om detta tycker de att vi svenskar är väldigt konstiga. Jag är beredd att hålla med. 

Bilderna i den här bloggposten har inget särskilt med texten att göra. De är från Moskva och Sankt Petersburg som jag besökte nyligen.