SE BILDEN: Raggare i Västerås och att undvika det uppenbara

Att jobba sig ner under ytan tycker jag är något av det viktigaste för en fotograf. Alltså att åtminstone försöka se bortom det mest uppenbara och anstränga sig för att visa det som finns lite vid sidan av. Det som inte är fullt så tydligt men som ändå är intressant och bildmässigt. 

Detta var mitt ingångsvärde när jag besökte Power Big Meet i Västerås förra året och jag försökte ha med mig samma inställning även i år. Men precis som då kunde jag även den här gången konstatera att det är svårt att under en eftermiddag och kväll lyckas med det jag siktat på. Den här metoden kräver nämligen tid och närvaro. 

Dessutom är ett resultat av det här arbetssättet betydligt färre bilder att visa upp i efterhand. För det du väljer bort är dom där lättplockade skotten. Glada människor, höjda ölflaskor, det spektakulära, showen som pågår hela tiden. I stället väntar du ut, går åt sidan, tittar bredvid händelsernas centrum, vilar på hanen. 

Har jag lyckats då? Själv tycker jag att jag fick till det hyggligt bra. Men det kan bli betydligt bättre. Nu börjar jag i alla fall lära mig hur det funkar på Power Big Meet och vad som gäller. Insikter jag ska ta med mig till nästa år för att förbättra mina möjligheter att ta bilderna som jag är ute efter. 

Jag besökte för övrigt träffen tillsammans med min kompis Magnus Fröderberg. Läs hans blogginlägg här.

SE BILDEN: Gatufoto i New York- några avslutande reflektioner

För några veckor sedan var jag i New York och gatufotograferade. Ni som läser min blogg vet att jag redan har skrivit ett inlägg om saken. I den bloggposten visade jag upp bilder från Coney Island som ju är en slags kultplats för många fotografer. Åtskilliga har varit där och plåtat genom åren.  

Efter att ha låtit resterande bilder vila ett tag har jag nu sorterat ut några till som jag tycker håller måttet för ännu ett inlägg. Det är blandade skott från Manhattan, denna livfulla och intensiva stadsdel. Något som faktiskt både är bra och dåligt för en gatufotograf. 

Fördelen med den här sortens folktäta miljöer är såklart att det finns mycket att fotografera. Situationerna avlöser varandra och det händer något hela tiden. Samtidigt blir det så mycket att du kan ha svårt att faktiskt få till bilder som funkar. Det blir lätt ett stökigt gytter av allting och ingenting.

De gigantiska skyskraporna skapar också speciella ljusförhållanden. Från djupa sotsvarta skuggor till starkt frätande solsken. Men också solreflexer som oförutsägbart lyser upp omgivningarna. Omständigheter som kan vara utmanande att hantera, men också generera fantastiska bildmöjligheter för den fotograf som kan dra nytta av förhållandena. 

Oavsett vad så var New York en stad som jag verkligen gillade att plåta i. Det är också en fascinerande och rolig plats att besöka ur många andra perspektiv. Så det är inte omöjligt att jag åker tillbaka en vacker dag.  

SE BILDEN: Gatufoto med blixt, nu kör jag

Så har det då hänt. Jag har köp mig en blixt och börjat använda den i mitt gatufotograferande. Egentligen var det väl bara en tidsfråga. Jag har nämligen klurat på detta ganska länge nu och tillslut bestämde jag mig för att inhandla prylarna som behövs. Alltså en liten smidig blixt och radiosändare.

Helt nytt är det visserligen inte i ärlighetens namn. Jag har gatufotat med blixt tidigare, fast nu är målet att utveckla detta mera konsekvent och medvetet och inte bara prova vid något enstaka tillfälle. För det är ju ändå så att den som vill utvecklas och bli bättre måste hela tiden tänja på gränserna.

Sedan vet jag faktiskt inte om det här kommer att bli en bestående grej för mig framöver. Eller om jag så småningom backar tillbaka till hur jag har fotat fram till nu, alltså utan blixt. Det kan också vara så att jag backar tillbaka halvvägs och kör båda delar beroende på situation. Det är nog mest troligt. Oavsett vad lär jag ta med mig nya lärdomar framåt i mitt plåtande, det är jag övertygad om. 

I den här bloggposten kan ni se tre bilder från första turen på stan med blixten. Och det är faktiskt skitkul att gatufota på det här sättet, så jag förstår verkligen dom fotografer som är fast i detta. Det är belönande. 

Min gatufotoutrustning:
Fujifilm X-Pro2 med 18 mm (motsvarande 28 mm på fullformat), Fujifilm EF-X20 blixt och Hähnel Combi TF radiosändare.

SE BILDEN: Är gatufoto värt mödan?

Att vara gatufotograf är ett hårt och i många stycken krävande värv. Det är nämligen väldigt mycket slit för att i bästa fall få till några få hyggliga bilder om året. Kanske bara en som faktiskt är riktigt bra vilket är en ganska fjuttig belöning för mödan. Alla gatufotografer kan vittna om detta. 

Som inte det var nog så uppskattas gatufoto dessutom väldigt lite utanför sina egna kretsar. Att få med gatufoton i större fototävlingar, salonger, gallerier och liknande utanför gatufotosfären är inte det lättaste. Dokumentärbilder över lag göre sig icke besvär, men allra helst inte gatufoton, verkar det som.

Varför är det så? En förklaring kan vara att den som snöar in sig för mycket på gatufoto faktiskt riskerar att bli obegriplig utanför den egna kretsen. Jag ser hela tiden exempel på det. En hel del som görs är effektsökeri. Annat är tillkrånglat och långsökt. Bara den som pratar gatufotografernas speciella språk hänger med. Få andra fattar vad själva grejen är.

I bästa fall kan tiden göra sitt till. Alltså att när åren går växer något intressant fram. Bilderna blir tidsdokument. Men är det värt den väntan och slitet som det innebär att vara gatufotograf? Förmodligen, annars hade vi väl inte hållit på – vi som ändå gör det. Det finns också andra värden i det hela som gör det roligt, tack och lov.  

Samtidigt finns det några tankeställare inbakad i det här resonemanget. Vem pratar vi med? Vad är det vi vill visa med våra bilder? Vilken betraktare är viktig? Det kan vara värt att fundera på. Är det den smala inre kretsen av vänner och likasinnade som ska bli imponerade? Eller vill vi nå ut längre?

SE BILDEN: Gatufotopodden - Gatufotoprojekt med Hans Malm

Vill du nå längre och ta nästa steg i ditt fotograferande? I det här avsnittet av Gatufotopodden pratar jag med fotografen Hans Malm om att jobba i projektform. Vi tar bland annat upp hur du kommer på bra idéer, vilka styrkorna och svagheterna är, liksom hur du kan tänka för att inte tröttna halvvägs in i projektet.

Hans Malm har gjort två fotoböcker: "#Mobilism" och "Sleeping with the lights on". Han har två till på gång och jobbar nästan enbart i projektform med målet att hans bilder ska sluta i böcker eller som utställningar.

Hans hemsida hittar du här: www.hansmalmfoto.se/

LYSSNA PÅ AVSNITTET HÄR: https://bit.ly/2wIsGEC

Bilder från boken "Sleeping with the lights on":

Bilder från boken "#Mobilism":

Vinjettmusik i podden är: 

Fist Food Way av Custodian of Records, www.freemusicarchive.org