SE BILDEN: Gatufotopodden - vad är gatufoto?

Vad är gatufoto? Ja, det är en fråga som kan röra upp känslor i fotokretsar och leda till vilda diskussioner. I avsnitt nummer två av Gatufotopodden ger jag en definition. Jag pratar också om det där med att använda blixt på gatan, något som jag både älskar och hatar.

Fotografen William Kleins bild på pojken med pistolen tas upp som exempel i podden. 

Maciej Dakowicz är fotografen som jag tipsar om. Hans bilder kan du bland annat se på iN-PUBLiC.

Dessutom nämner jag "Film Noir". Bilderna här under illustrerar en typisk ljussättning som förknippas med denna klassiska filmgenre. 

LYSSNA PÅ AVSNITTET HÄR: https://bit.ly/2XDMkNI

SE BILDEN: Gatufotopodden - Magnus Fröderberg

Så var det då dags för det första riktiga avsnittet av Gatufotopodden. Första gästen är Fotosidans chefredaktör Magnus Fröderberg som ju är en flitig gatufotograf. I avsnittet grottar vi in oss i frågeställningen om gatufoto är den svåraste fotogenren, vi pratar om öl och gatufoto och Magnus berättar lite om Fujifilms nya X-Pro2 - en av få dedikerade gatufotokameror. 

I avsnittet nämns också gatufotografen Jack Simon.

Hans hemsida hittar du här.

Filmad intervju med Jack Simon av gatufotobloggaren Eric Kim. 

LYSSNA PÅ AVSNITTET HÄR: https://bit.ly/2F1snt9

SE BILDEN: Premiär för Gatufotopodden

Hur mycket jag än älskar gatufoto så måste fokus ligga på annat ibland. Så har det varit för mig under ett halvår, ungefär. Ett bokprojekt, en hektisk jobbperiod och uppe på det flytt och bostadsköp har varit prio. Ja, sedan jul- och nyårshelgerna också. Men nu börjar jag sakta landa igen och suget efter att grotta in mig i gatufotograferandet är tillbaka.  

För drygt ett år sedan nämnde jag här i bloggen att jag tänkte starta en podcast. Det blev aldrig av den gången eftersom jag inte riktigt hade tänkt klart kring innehåll och upplägg. Men nu har jag gjort det vilket innebär att jag precis har startat "Gatufotopodden". Som namnet antyder kommer fokus huvudsakligen att vara just gatufoto, även om angränsande ämnen såklart också kan dyka upp.

Min plan är att i ett första skede göra tio avsnitt som ska komma ut med två veckors mellanrum. I vissa avsnitt blir det snack med intressanta fotografer som ägnar sig åt denna ädla konst. I andra avsnitt  kör jag själv och tar då upp sådant som jag tycker är intressant och värt att prata om. Det lär bli nördigt om gatufoto, men jag hoppas att mixen ska bli bra för er som är intresserade. 

Här under kan ni höra avsnitt 000. Det är alltså inte det riktiga första avsnittet, utan ett inför-avsnitt där jag kort berättar om vad som är på gång. Om ni har tankar, synpunkter och idéer kring innehållet så får ni gärna höra av er till mig. Gatufotopodden finns på iTunes och den har även en egen blogg på Tumblr. Jag kommer såklart också att lägga upp alla avsnitten här på Fotosidan och det "riktiga" första avsnittet dyker upp onsdagen den 27 januari.

LYSSNA PÅ FÖRSTA AVSNITTET HÄR: https://bit.ly/2X1dkcY

Tillägg 1: I podden nämner jag "urban geometry". Här ett exempel på en sådan bild.

Tillägg 2: Här är en artikel i bloggen "The Phoblographer" om just urban geometry.

UPPDATERING: Här kan du lyssna på avsnitt 001 där jag intervjuar fotosidans redaktör Magnus Fröderberg.

SE BILDEN: Är du en framgångsrik fotograf? Då har du mest haft tur

Hur mycket kan vi som individer egentligen påverka framgångarna i våra liv? Det är en fråga som har intresserat åtskilliga genom historien. Just nu läser jag en intressant bok som tar upp ämnet. Den heter "Outliers" och är skriven av Malcolm Gladwell.

Ordet "outliers" betyder ungefär "utöver det vanliga". Alltså någon eller något som höjer sig över mängden. I boken handlar det framförallt om människor som har lyckats bli framstående på olika sätt. Allt från forskare och industrimagnater till idrottare och musiker. 

Det författaren genom att hänvisa till forskning, studier och egna undersökningar kommer fram till är att alla som lyckas exceptionellt väl i livet gör det tack vare framförallt två faktorer: turen och andra människors stöd och hjälp. Ingen som når riktigt långt gör det på egen hand. Ingen.

På sätt och viss går dessa slutsatser tvärs emot vår tids "sanningar". Inte minst den populära uppfattningen om att du är "din egen lyckas smed" och att den som anstränger sig och tror på sig själv kan lyckas med precis vad som helst i livet. På ytan kan det kanske verka så, men om man likt författaren gräver på djupet framstår den inställningen som lovligt naiv och okunnig.

För hur mycket vi än kämpar är vi nämligen fast i ett större sammanhang som vi inte kan påverka. Det handlar såklart om vilka våra föräldrar är, i vilket land vi är födda, om vi är fattiga eller rika, och så vidare. Men ännu intressantare är att det också handlar om betydligt större skeenden i världen. Alltså vilken tid vi lever i, det politiska läget, globala händelser, med mera. 

Ta exempelvis den världsberömda dokumentärfotografen Henri Cartier-Bresson. Född i en rik familj med enorma möjligheter att redan i början av 1900-talet kunna fotografera praktiskt taget hur mycket han ville. Han var verksam under fotografins storhetstid och innan teve slog igenom. Liksom under en period i historien när världen genomgick enorma och dramatiska förändringar. Det hade kanske räckt med att en av dessa parametrar saknats och vi hade aldrig hört talas om Henri Cartier-Bresson. 

Boken ger en intressant inblick i vilka mekanismer som styr en människas öde och att framgång inte minst beror på en rejäl dos med ren och skär tur. En bister lärdom blir också att en människa kan göra precis allting "rätt" och ändå misslyckas livet igenom. En tröst i sammanhanget är möjligen då att den som misslyckas inte behöver ta på sig hela skulden själv. Det är okej att säga: "jag gjorde mitt allra bästa men hade helt enkelt otur".

SE BILDEN: Två fotografer i Köpenhamn

I måndags var jag och kompisen Magnus Fröderberg i Köpenhamn och gatufotograferade. Vi har snackat om att åka dit ganska många gånger när vi har harvat omkring tillsammans på gatorna i Stockholm. Nu blev det äntligen av vilket kändes roligt.

Lika kul var däremot inte resultatet. Jag tyckte inte att jag fick till några särskilt bra bilder den här gången. Det var helt enkelt lite för dött och mest en massa turister i omlopp. Magnus verkade känna samma sak.  

Men det var ändå en bra och skön dag i det stora hela. Att gå runt i en intressant och mysig stad som Köpenhamn är alltid trevligt. Magnus och jag har också mycket att prata om när vi spankulerar omkring med våra kameror och har det med andra ord kul ihop.

Den här gången pratade vi bland annat om att det nu för tiden inte sällan är svårt att se skillnad på gatufoton från olika städer. Bilderna är ofta så likartade i sina uttryck att de egentligen skulle kunna vara tagna i vilken storstad som helst på jorden. 

Vi grubblade därför ett tag på vad som utmärker just Köpenhamn. En lite typisk sak är kanske att synen här under inte är helt ovanlig. Två män som går på gatan mitt på dagen en vanlig måndag och helt öppet dricker starköl.  

Effekterna av detta är också tydliga som ni kan se på bilden nedan. I Sverige ser man sällan människor som ligger i de centrala delarna och är så där totalt utslagna och lealösa. Det är däremot inte särskilt ovanligt i Köpenhamn. 

På Rådhuspladsen tjänade den här unga kvinnan lite extra pengar med sina såpbubblekonster som barnen fullkomligt älskade. Men sådant är knappast något unikt för Köpenhamn. 

Hursomhelst. Efter att ha gått cirka 30 000 steg i byn var det ganska skönt att sätta sig på tåget hem igen vid niotiden på kvällen. Magnus blickar ut över sundet medan tåget passerar bron mot Malmö. Men innan vi åkte passade jag på att fråga Magnus vad han tyckte om Köpenhamn som gatufotostad.