Jubileum i bloggen, avhyst X100 och en film om Canonet

Den obligatoriska och alltid lika nördiga spegelbilden...

Idag firar jag ett litet jubileum här i bloggen. Detta är nämligen mitt ett hundrade inlägg sedan jag satte igång den 11 februari i år. Å det känns riktigt kul faktiskt. Inte minst eftersom jag har stiftat ett antal nya och trevliga bekantskaper och fått många intressanta kommentarer.

Eftersom det är inlägg nummer 100 kan jag passande nog också meddela att jag nu har sålt min Fujifilm X100. Jag ska ärligt erkänna att jag tvekade ett bra tag. Det är ju en väldigt trevlig kamera som framförallt levererar extremt fina bildfiler. Men tillslut kunde jag inte blunda för sanningen. Det var ett felköp från början till slut.

Kameran fyllde helt enkelt ingen lucka i mitt fotograferande. Jag hade inget behov av en X100 vilket innebär det var ett känslobaserat inköp. Därför blev den snabbt stående i ett skåp till ingen nytta. Ett trist öde för en så fin kamera och inte minst slöseri med pengar.

Nu har jag istället köpt kameran som jag borde ha köpt från början, nämligen en Panasonic Lumix LX5. Jo, jag vet. Det låter konstigt. Den kan över huvud taget inte mäta sig med X100 när det kommer till känsla, utseende och bildkvalitet. Men det var en LX5 som jag behövde. Allt det andra har jag redan.

Hursomhelst. Som en sista hyllning till min Fujifilm X100 (som redan är i händerna på den nye ägaren i Göteborg :-) kommer här mina tre favoritbilder som jag tagit med kameran. 

Så allra sist en liten film om min Canonets öden och äventyr :-) 

Gatufoto handlar om att misslyckas

Hur många av alla bilder som du tar är riktigt bra egentligen? I ärlighetens namn är det inte särskilt många - eller hur? Att vara fotograf handlar med andra ord väldigt ofta om att misslyckas.

Kanske är detta extra tydligt när man ägnar sig åt gatufoto. Det är nämligen en extra svår gren när det kommer till foto. På gatan kan du i praktiken inte styra något alls. Du är utlämnad till människors nycker, slumpen, vädret – you name it!

Det enda du kan göra är att försöka vara så förberedd som möjligt och sedan lita till din egen rutin och turen när bilden uppenbarar sig. Eller också jobba som en igel och ständigt röra dig gata upp och gata ner med din kamera.  Tillslut hamnar du i ett läge där det nästan inte går att misslyckas. 

Förmodligen är det just detta som gör det intressant och givande. Det vill säga att det inte är lätt. Motståndet och alla misslyckanden blir helt enkelt sporren som gör att man fortsätter. För varje misslyckad bild blir man bara ännu mera sugen på lyckas. 

Idag har jag förresten soppat en rulle T-MAX400 som har gått genom min Canonet. Jag är fortfarande imponerad av denna lilla kamera som jag köpte innan julhelgen förra året. Att en kamera för 500 spänn kan ge så mycket fotoglädje - det är en skön känsla. 

Nu stupar jag in i vintermörkret

För ett par veckor sedan tog det liksom tvärstopp i mitt plåtande. Inte för att jag känner mig utbränd eller något sådant. Nej, nej, nej! Det är helt enkelt ett årligen återkommande fenomen i mitt fotografiska liv. När slutet av oktober närmar sig tappar jag farten. Rejält.

Det beror på en kombination av flera själadödande faktorer. Inte minst vädret, kylan och det annalkande svarta vansinnet som ligger framför oss. Mina kreativa kretsar bestämmer sig i detta läge för att stänga ner. Bara en mycket svag energi orkar hålla sig vid liv och den försörjer i sin tur en liten pulserande lysdiod som leder mig genom vinterhelvetet.

Nu låter detta säkert väldigt deppigt och så. Tja, lite deppigt är det faktiskt. Vintern är inte min årstid och har aldrig någonsin varit det. Speciell inte den som vi oftast har här i södra Sverige. Ett grådisigt fuktigt töcken. Livlöst och illaluktande. Ibland känns tillvaron som en svartvit film från första världskrigets frontlinjer. Man bara väntar på de kreverande bomberna. Och de faller - inombords.

Nåväl. Jag kommer att klara mig. Som alltid. Man får försöka tänka foto. Läsa om foto. Diskutera foto. Planera foto. Titta på foto. Och såklart finna glädje i andra saker som inte har ett dugg med foto att göra. Alltså det riktiga livet utanför den jättelilla nördiga fotografiska sfären.

För övrigt har jag bytt namn på bloggen igen. Att hela tiden byta namn på sin blogg är ett typiskt kardinalfel och jag borde veta bättre. Men det jag hade innan funkade inte av flera skäl. ”På gatan i Karlskrona” lät som en horas bekännelser, eller något sådant. Det håller liksom inte.

Så allra sist. Man måste lämna sina läsare med hopp och en strimma ljus. Vi människor funkar ju på det viset. Därför kan jag berätta att jag har en skön Rolleiflex på G som jag kanske kan köpa av en kollega på jobbet. Det känns kul. Och så har jag gett min X100 en ny chans. Jag har med mig den varje dag och planerar att göra några små miniprojekt med den. Jag får se vad det leder till. Kanske något bra. Den tände ju trots allt en slags gnista när jag använde den i Paris i början av sommaren. 

EDIT: Hittade just en film om Gunnar Smoliansky på tuben. Den kan ni spana in.

Leica är sämre - så det så!

Achtung meine damen und herrn! Om ni tillhör den förtjänstfulla skaran som älskar Leicakameror över allt annat här på jorden så ber jag er sitta ner när ni läser detta inlägg. Ha gärna något lugnande i närheten eller i alla fall en kär person att hålla i handen. Jag säger detta av högsta välmening eftersom jag gillar er.

För ett tag sedan hade jag fått för mig att jag absolut skulle ha en M-Leica. Men eftersom pengarna inte räckte till blev det en Canon 7 istället. Nu, efter ett antal månader har jag haft förmånen att jämföra min ”sjua” med flera M-Leicor och min slutsats är följande: M-Leica är en sämre kamera.

Om du är Leicafan och fortfarande läser detta så tänk nu på hur mycket annat som är fint och viktigt här i livet. Kameror är inte allt. Såja, ta nu ett djupt andetag…

Vad menar jag då med detta ofattbara påstående (för Leicaägare)? Jo, trots att sökaren anses vara Leicas stora styrka har jag jämfört sökaren på min Canon 7 från 1961 med den på en M6 från 2001. De är utan tvekan fullt jämförbara. Fan vet om det inte till och med är lättare att ställa skärpan på min Canon 7.

Men inte bara det. På min japanare har jag ljusmätare. Jämfört med en M3 eller en M2 från samma period så är det inte dåligt.  Och så har vi det där med att byta film. När konstruktörerna på Leica bestämde hur det skulle funka var de förmodligen höga på opium. För något så förvirrat har väl kameravärlden aldrig skådat varken förr eller senare.

Nej. Det blir ingen Leica för min del.En Canon 7 med ett par budgetgluggar från Sovjetunionen är lika bra. Ja, till och med bättre och dessutom bara en tiondel så kostsamt. För det sämsta med Leica är ändå priset. Som när någon utan att skämmas vill ha sju-åtta tusen för en gammal bucklig M2. Det är dom inte värda någon dag i veckan.

Slutligen. Till er Leicaägare som fortfarande läser och inte ligger på golvet i fosterställning eller googlar efter en tillgänglig lönnmördare. Jag menar inte att Leica är en dålig kamera, absolut inte! Bara att en Canon 7 är mycket bättre! Se bara på dessa bilder hur bra de är:

OBS: inlägget kan innehålla en viss mängd ironi! ;-)

Mellanformat eller storformat - det är frågan!

Härmed utfärdar jag en klass tre varning till alla er som tycker att kamerasnackare är helt blåsta. Kameror är nämligen exakt vad hela detta inlägg kommer att handla om. Men det är inte alls omöjligt att ni kan härda ut i alla fall. För det är knappast de senaste fotomojängerna jag tänker avhandla.

Läser du fortfarande? Okej, då kör vi!

Så här ligger det till. Jag har länge funderat på att köpa en kamera som tvingar fram ett helt annat arbetssätt än småbildsformatet. En fotomaskin som jag främst tänker använda för porträtt och arrangerade bilder, men också för miljö och landskap. Alltså inte en kamera som jag planerar att ränna omkring på stan med i någon större utsträckning. 

Det som först dök upp i tankevärlden var såklart att jag borde köpa en mellanformatare. Ja, en bladare, en sexsjua eller något liknande. Kameror som numera går att få tag i för löjligt lite pengar om man betänker kvalitén på prylarna. Och priset är viktigt. För jag tänker verkligen inte plöja ner enorma belopp på det här.  

Fast så började jag fundera kring det där med storformat och i samma sekund var det såklart kört. Då snackar vi nämligen helt andra doningar som verkligen kräver ett långsamt och välplanerat arbetssätt. Kanske borde jag helt enkelt slå till på klassikern Speed Graphic eller något åt det hållet.

Där befinner jag mig alltså nu i valet och kvalet. Mellis eller storis? Livet är tufft! För övrigt är bilderna i det här inlägget från Helsingborg som jag besökte förra helgen. Det var kul att gatuplåta i en annan stad än Karlskrona som omväxling.