SE BILDEN: Första bilderna med min nyfixade Olympus 35 SP

Ni som läste mitt förra blogginlägg vet att jag nyligen höll på att förstöra min Olympus 35 SP. Efter att ha skruvat isär kameran fick jag inte objektivet att fokusera korrekt och jag var mer eller mindre redo för psykakuten innan jag efter flera dagars svettigt meckande löste dilemmat.

När jag tillslut var någorlunda säker på att jag hade fått mätsökarmekansimen att lira ihop med gluggen åkte jag in till Stockholm city för att riva av en rulle. Jag tog fler testskott på skyltar och annat än riktiga gatufoton, men jag fick i alla fall till bilderna som ni kan se här.

Hursomhelst så gillar jag kameran väldigt mycket. Den har ett förhållandevis litet och smidigt format och en hygglig sökare. Kameran har full exponeringsautomatik, spotmätning och exponeringslås. Den nu för tiden högst ovanliga brännvidden på 42 mm är dessutom förvånansvärt trevlig och mångsidig. Utmärkt för både gatufoto och för porträtt. 

Jag gillar också karaktären på gluggen. Den är inte lika skarp och krispig som mina Pentaxobjektiv, eller ännu mindre mitt Voigtländer Ultron som sitter på min Leica – men jag tycker ändå att objektivet har en mycket trevlig stuns.

Det ska bli kul att plåta mer nu när jag vet att kameran fungerar som den ska. Bilderna är för övrigt fotograferade med Ilford HP5 Plus. En film som jag börjar uppskatta mer och mer. 

SE BILDEN: Nära att förstöra min klassiska mätsökarkamera

Själv är bäste dräng, heter som bekant ett gammalt välkänt uttryck. Med det i åtanke gav jag mig nyligen på att skruva isär min Olympus 35 SP som jag köpte i somras eftersom den var i behov av lite småfixande. 

Först demonterade jag objektivet för att rengöra linselementen och det var ganska okomplicerat. Sedan skruvade jag bort toppkåpan för att putsa speglen och glasen i sökaren och det var också förhållandevis simpelt.

Men sedan gjorde jag en dum grej – jag tog bort hela mätsökarmodulen för att se om jag kunde komma åt att rengöra helicoiden (gängan som får objektivet att åka fram och tillbaka när man fokuserar).

Att ta bort den var lätt som en plätt (så brukar det ofta vara), men när jag skulle sätta tillbaka skiten började helvetet. Hur jag än gjorde fick jag nämligen inte fokusen att fungera korrekt igen. Antagligen för att jag av ren nyfikenhet hade snurrat på några skruvar för att se vad som skulle hända (oerhört korkat, jag vet). 

Till slut lyckades jag dock få ihop kameran, men det var först efter flera dagars meckande, grubblande, googlande, sömnlösa nätter och två massiva psykbryt där jag fick ta långpromenader i skogen för att lugna ner mig.

Jag är förvisso hyggligt händig, men att sitta och fibbla med små mekaniska pryttlar och millimeterstora skruvar är definitivt inte min grej. Så detta gör jag inte om i första taget.

Hursomhelst så innebär fadäsen att jag inte har hunnit ta några bilder med kameran. Men nu när den är fixad ska jag trots allt försöka hinna med att riva av en rulle relativt snart. Till dess får ni nöja er med de här bilderna som är knäppta med min Pentax LX, 35 mm och Ilford HP5 Plus.

Slutligen så blev jag och Fotosidans redaktör Peter Wiklund nyligen intervjuade av Magnus Fröderberg om varför vi gillar analogt foto. Det blev ett kul samtal som ska läggas ut på Fotosidan poddradio. Håll utkik efter det om ni är intresserade av ämnet.

Efteråt gick Magnus och jag på Kulturhusets vernissage av Lars Tunbjörk-utställningen Landet utom sig. Visserligen har jag sett hans bilder ställas ut många gånger tidigare, men Tunbjörk är Tunbjörk och jag kan därför varmt rekommendera ett besök.  

SE BILDEN: Idag är det Bressons och min födelsedag

Jag misstänker att detta säkert kan framstå som lite löjligt, men idag är det min födelsedag. Men inte bara det, självaste Henri Cartier-Bresson fyllde också år den här dagen på året. Vi är alltså båda födda den 22 augusti. 

Detta kan omöjligen vara en slump, brukar jag tänka när jag höjer ett glas franskt vin till skål under födelsedagsmiddagen. Det måste vara ett tecken från Gud. Vederbörande har skickat en tydlig signal till lilla mig som jag bör beakta seriöst.

Nej, så tänker jag givetvis inte alls. Jag driver med er nu. Fast lite kul är det ändå att dela födelsedag med gatufotografis fader, som han ibland kallas (även om det påståendet inte är helt sant). 

Nåväl, nog om detta!

Under semestern för några veckor sedan hittade jag en skön liten kamera i en second hand-lada utanför Ängelholm. Nämligen en Olympus 35 SP. Ni som kan era gamla klassiska kameror vet direkt att detta är fina grejer.

Vissa menar att det kan vara den bästa mätsökarkameran av det här slaget som någonsin har tillverkats. Om det stämmer eller ej, låter jag vara osagt. Just nu håller jag i alla fall på att testköra kameran och så fort jag har klämt av några rullar återkommer jag med en rapport. 

För övrigt har mitt gatufotograferande gått på sparlåga det här året (därav så få blogginlägg). Framförallt på grund av min lilla son på snart tre år som tar musten ur sin gamla pappa. Jag älskar honom förbehållslöst, men han lämnar helt klart allt för lite energi över till annat här i livet.  

Samtidigt känner jag ändå att fotolusten börjar återvända. Kanske beror det till viss del på köpet av Olympusen. I morgon ska jag exempelvis till Rinkebyfestivalen och knäppa några bilder. Det ska bli intressant. 

P.S. Bilderna i inlägget har inget med texten att göra utan är de få ovisade bilder som jag har lyckats skrapa ihop från senaste året. 

Vad hände med Gatufotopodden (och mitt svartvita år)?

Snart har det gått ett helt år sedan jag drog igång Gatufotopodden igen efter flera års uppehåll. Det var den genomtrevlige Gustav Gräll som ställde upp på en första intervju.

Vädret i Stockholm var snöigt och kallt när vi möttes på Drottninggatan för att sätta oss i värmen på ett kafé och avhandla vårt gemensamma favoritämne.

Därefter fick jag chansen att utsätta Payman Hazheer, Johan Jehlbo och Simon Johansson för mina nördiga frågor om gatufoto. Något nämnda herrar skötte på bästa tänkbara sätt.

Men därefter blev det knäpptyst i poddetern. Vad var det som hände egentligen?

Jo, man skulle kunna beskriva det som att den bistra verkligheten kom ikapp mig. Det vill säga familj, en nu tvåårig liten kille som är full av energi, hus och inte minst ett nytt jobb.

Så jag ställdes inför ett tufft beslut. Nämligen att kapa bort så mycket som möjligt i tillvaron, även sådant som jag tycker är kul och givande, men som inte ingår i “kärnverksamheten” – om ni förstår vad jag menar.

Det betydde i alla fall att Gatufotopodden fick stryka på foten. Eftersom jag gör podden helt själv på min fritid blev det helt enkelt för mycket för mig. Dessutom insåg jag att den extremt lilla tid som jag har över till mina egna roliga saker, den vill jag helst kunna lägga på mitt fotograferande (mer om det nedan).

Innebär detta att Gatufotopodden nu är ett avslutat kapitel? Nej, det hoppas jag inte. Så fort jag hittar tiden och kraften som behövs så spelar jag gärna in fler avsnitt. Dock lär de komma sporadiskt. Ni som gillar podden får helt enkelt se det som små trevliga överraskningar när nya avsnitt dyker upp i flödet.

Hursomhelst, angående mitt eget fotograferande så bestämde jag mig för att 2024 skulle bli mitt svartvita år. Ett löfte som jag har hållit och som utvecklade sig på ett intressant sätt.

Planen var mest att jag skulle ställa min digitalkamera i svartvitt läge och plåta på, men istället blev resultatet att jag återigen började fotografera analogt med svartvit film. Och inte bara det, jag investerade också i några sköna analoga kameror, bland annat en Leica M2.

Hur har det då gått? Väldigt bra, måste jag säga. Det har varit både utvecklande och roligt. Så jag lär definitivt köra på med det analoga under det här året också, även om det digitala kommer att finnas där som ett parallellt spår.

Slutligen, till er som har lyssnat på Gatufotopodden och som gillar innehållet, vill jag säga stort tack! Håll ut! Det kommer mer!

SE BILDEN: Pressad film och underexponerade negativ

Så har då snön anlänt till Stockholm. Får se hur länge den ligger kvar, om den lägger sig. Sedan jag flyttade hit från Karlskrona för ganska exakt tio år sedan har vintrarna ofta varit snö och slask om vartannat. Ett väder som knappast får en gatufotograf att jubla – och säkert inga andra heller. 

Men på senare år har jag faktiskt tänkt om ganska mycket kring detta med gatufoto på vintern och jag har en helt annan inställning än tidigare. Istället för att lägga ner gatuplåtandet helt – försöker jag dra nytta av stämningarna, ljuset och allt det där andra som årstiden har att erbjuda.

Jag har till och med börjat tycka om att fotografera under vinterhalvåret. Fast, visst! Jag får väl erkänna att det inte blir lika många vändor på stan som under sommarhalvåret. Avsaknaden av ljus och värme är trots allt en bromskloss i sammanhanget. 

Hursomhelst så innebär årstiden att man nu får börja pressa filmen. I alla fall om man plåtar analogt som jag har gjort sedan tidigt i våras. Bilderna i den här bloggposten är exempelvis plåtade med Ilford HP5 Plus pressad ett steg till ISO 800.

Kanske tycker ni att de ser underexponerade ut? Det stämmer tyvärr. Jag har under en tid försökt reda ut varför mina negativ så ofta blivit tunna. Trodde först att det var jag som klantade mig eftersom det är många år sedan jag plåtade analogt. Sedan misstänkte jag att det kunde vara dåliga kemikalier, eller möjligtvis ljusmätaren som var felkalibrerad.  

Men efter att ha anat var felet var så fick jag det bekräftat genom en test av slutartiderna. Det är min Leica M2 som retfullt nog underexponerar ett steg. Tack och lov har jag en garanti på ett år, så det blir att skicka tillbaka kameraskrället för justering.

Fast det känns samtidigt jobbigt med böket att behöva kontakta firman som sålde kameran, posta den och så vidare.

Nåväl, som tur är har jag ju två fina kameror till som jag kan använda under tiden. Just nu sitter en rulle i min Pentax LX  – så det är den jag kommer att ha med mig ut i snön och slasket framöver. Vilket ju passar bra eftersom den modellen är vädertätad. 

Som sagt – bilderna blev underexponerade.