SE BILDEN: Våga behandla dina bilder hårt

En gång i tiden övertygade jag mig själv om att bilder ska behandlas varsamt. Att det är viktigt att de är så nära RAW-filen eller negativet som möjligt och att det därför är minsta möjliga efterbehandling som gäller. Jag vet inte riktigt var själva idén kommer ifrån, men sedan dess har jag varit ganska dålig på detta med att dra i spakarna, beskära och så vidare. Exempelvis för att förstärka innehållet i mina bilder. Eller, för att skapa en speciell känsla. 

Men, i helgen som gick ruskade min kompis Magnus Fröderberg om mig på ett positivt sätt angående detta. För vi hade bestämt oss för att ge oss ut och plåta denna första helg efter att coronarestriktionerna hävdes. Min egen plan var dessutom att göra det lite extra svårt för mig genom att plåta med blixt à la Bruce Gilden. Något som jag tycker är svårt och som verkligen tvingar mig ut ur min komfortzon.  

Därför blev det inte så många bilder knäppta och efteråt kändes det mest som en misslyckad dag ur ett strikt gatufotoperspektiv. I alla fall tills Magnus hörde av sig dagen efter och ville se resultatet. Motvilligt skickade jag över ett par-tre bilder, varav den ena var en som jag visserligen tyckte "hade något", men som ur mitt eget perspektiv egentligen var en miss både kompositionsmässigt och tekniskt.   

Men, när Magnus en stund senare skickade över sin version av bilden (se ovan), så blev jag verkligen positivt överraskad. För det han hade gjort var att lyfta fram och förstärka exakt det jag såg och som var min intention när jag tryckte på avtryckaren. Detta genom att göra det som jag själv är så dålig på. Alltså genom att helt osentimentalt bearbeta bilden efteråt. 

Läxan som jag personligen har lärt mig är att det visserligen alltid är bäst om bilden redan från början så mycket som möjligt är nära det du vill åstadkomma. Men, trots allt är efterbehandlingen också en väldigt viktig del av processen. Så, räkna inte omedelbart bort en bild som du tycker är misslyckad. Fundera några varv till. Våga beskära, justera färger, kontrast, efterbelysa, pjatta och så vidare.  

En annan sak är detta med hur otroligt bra det är att låta andra fotografer ge synpunkter och komma med input på ens bilder. Det är så du kan lära dig nytt, ifrågasätta dina inlärda beteenden och vanor, liksom att se dina egna bilder med andras ögon. Så, tack för en nyttig läxa, Magnus!

Här under kan ni förresten se originalbilden och hur den ser ut direkt från min Fujifilm X-Pro 2.

SE BILDEN: När min gatufotokarriär är över

Jag har en bild i mitt inre av livet på ålderns höst. Den dagen när jag inte längre orkar flänga runt på gator och torg för att gatufotografera. Det jag ser framför mig är hur jag sitter i mitt arbetsrum som är inrett i sober engelsk stil med välfyllda bokhyllor, persiska mattor och tunga gardiner. I de stora välvda fönstren står vackra skärmlampor och gröna växter. 

Mellan två bastanta och extremt sittvänliga mörkbruna läderfåtöljer är ett serveringsbord av glas och mässig placerat. På det står min samlade fin-kollektion av rom, konjak, whisky och andra välsmakande spritdrycker. På hyllan under ligger en elegant trälåda. I den förvarar jag mina fetaste och bästa jointar. Givetvis hänger ett urval av mina allra mest lyckade gatufotografier på väggarna. 

Om dagarna ägnar jag mig åt att systematiskt gå igenom alla mina tusentals och åter tusentals bilder. Fotograferade under världsomspännande resor till jordens alla hörn. Jag sorterar, strukturerar och fyller i information. Ibland stannar jag upp, lutar mig tillbaka från mitt gedigna skrivbord och låter mig svepas med av alla minnen. I bakgrunden hörs operamusik. Kanske Pavarotti som sjunger Nessun Dorma. 

De ett tusen bästa och intressantaste bilderna sammanställer jag i en mapp. En kopia av mappen skänker jag sedan till Blekinge Museum. Ur mappen väljer jag också ut exakt 126 stycken av mina absoluta favoriter som jag printar ut i ett antal kopior på papper av högsta kvalitet. Jag sätter därefter in dom i vackra läderalbum som jag ger bort till mina närmaste. Ett handskrivet brev följer med varje album. I det finns en personlig hälsning och en beskrivning av bilderna, liksom filosofin kring mitt fotograferande. 

Visst låter det bra! Sannolikt kommer dock inget av detta att inträffa. Jag är helt enkelt för jävla lat. Inte ens nu orkar jag sitta och gå igenom mina bilder under några längre stunder. Det är min stora akilleshäl i sammanhanget. När jag väl har knäppt en bild så försvinner snabbt intresset för den. Jag vill helst bara vidare till nästa exponering. Just därför har det till exempel inte blivit något av bilderna som ni kan se i det här blogginlägget. De är från mitt Karlskronaprojekt som jag höll på med i tre år. 

Däremot lär jag säkert sitta med ett glas rom och en välrullad joint. Den saken är jag rätt säker på. Fast vid närmare eftertanke så tänker jag inte vänta med den saken tills jag blir allt för gammal. Det är onödigt.

SE BILDEN: Så framkallar du svartvit film - quick and dirty!

Hur roligt det än är att plåta analogt så kan det vara ganska segt att framkalla sina filmer. Som tur är finns det en snabbmetod där både framkallning, fixering och sköljning sammanlagt inte tar mer än 10 till 15 minuter. Det är "quick and dirty" och alltså inget för den känslige. 

Ja, även om detta med att fotografera analogt på många sätt tilltalar mig så är jag väl i ärlighetens namn lite som den välkände fotoikonen Henri Cartier-Bresson. Han föredrog ju att ägna sin tid åt fotograferandet och lämnade bort framkallningsjobbet till någon annan. Personligen är jag alldeles för snål för det. 

Därför får jag soppa mina rullar själv. Dock har jag under årens lopp lärt mig en snabbmetod där det faktiskt inte tar mer än tio minuter en kvart att både framkalla, fixera och skölja - vilket måste anses vara hyggligt uthärdligt, trots allt. 

För skojs skull satte jag ihop en film som visar hur det går till. Och för den intresserade kan jag nämna att den som ett litet experiment är filmad med min mobiltelefon och appen Filmic Pro för Android. 

SE BILDEN: Svart och vitt är de enda färger jag behöver

"Svart och vitt är fotografins färger". Påståendet kommer från Magnumfotografen Elliott Erwitt som är känd för sina fantastiska svartvita dokumentärbilder. Om svart och vitt nu är några färger, vill säga. Men det är en diskussion för de lärde, så jag hoppar över den. 

Oavsett vad så slår Elliott Erwitts uttalande an en sträng hos mig. Hur mycket jag än gillar färgbilder så finns det något i det svartvita som jag inte riktigt kan värja mig emot. Det är som att estetiken, kompositionen, ljuset och innehållet förstärks. Berättandet blir rakare, på något sätt. 

Vissa menar att det är enklare att plåta i svartvitt än i färg. Det kan mycket väl vara sant. Men enkelheten behöver inte vara något dålig. Det kan också hjälpa till att skala bort det oväsentliga, det som stör och distraherar.  "Gör det så enkelt som möjligt, men inte för enkelt", som Albert Einstein sa. 

Men här finns en hake, enligt min egen mening. Och det är att det måste vara analogt. För hur mycket jag än kämpar med mina digitala filer får jag aldrig till den där goa svartvita känslan som jag tycker att en fin svartvit film levererar. Visst, det kan bero på att jag inte är tillräckligt duktig när det kommer till digital bildbearbetning. Men samtidigt vet jag att många håller med. 

Därför stolpade jag iväg till en fotobutik efter jobbet i fredags. Så nu har jag svartvit film i kylskåpet, plus några liter filmframkallare och fix i en garderob. Det är med andra ord dags för mig att damma av mina analoga apparater. Förhoppningsvis kan resultatet dyka upp här i bloggen om ett tag. 

På tal om Magnum så kan jag tipsa er som har missat saken att deras nya uppdaterade sajt innehåller mängder med fantastisk fotografi. 

SE BILDEN: Om vikten av att vara sig själv

"Var alltid dig själv", är ett uttryck som nog de flesta av oss har hört i olika sammanhang. Personligen tog det mig ganska många år innan jag på djupet förstod tyngden och innebörden av detta. När jag var yngre så fattade jag inte riktigt poängen. Tyckte påståendet var självklart på något sätt. Klart man är sig själv, liksom. 

Ja, så tänkte jag tills jag insåg att jag väldigt ofta anpassade mig efter andra. Att jag ofta sökte bekräftelse utifrån. Att jag hela tiden spelade olika roller som suddade ut vem jag verkligen var. Och att detta skedde ganska omedvetet. 

Att vara sig själv handlar enligt min mening väldigt mycket om att finna sin botten. Alltså den grund vilken ens person står på. Men också om att lita på sin egen förmåga och att den man är duger. Detta är inte minst viktigt när det kommer till skapande, tror jag. För du kan bara göra saker riktigt bra om du är genuint ärlig med vem du är. Både mot dig själv och mot andra.  

Jag har funderat en del på detta sedan jag startade Gatufotopodden. Hur ska jag utforma innehållet? Hur ska intervjuerna och samtalen vara? Vilka frågor ska jag ställa? Vilka ämnen ska jag ta upp? Och så vidare? Det är lätt att bli påverkad av andras åsikter och förväntningar. 

Det jag kom fram till var i alla fall att jag enbart kan göra podden utifrån vem jag är som person. Baserad på mina erfarenheter, mina kunskaper, hur jag tänker och vad som intresserar mig. Det är dessa insikter som måste styra det jag gör. Inget annat skulle funka.

Samma sak gäller såklart detta med att fotografera. Du måste titta på världen inifrån och ut och rikta kameran åt det håll som din egen kompass pekar. Men också stå för dina bilder - stå för den du är. Vara dig själv.