Den svarta råkantens oförklarliga charm

Blir en bild automatiskt bättre om man tar med den tunna svarta råkanten? Nej, så enkelt är det tyvärr inte. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras av detta speciella uttryck. Jag tycker det ser snyggt ut. Proffsigt och seriöst.

Inramningen som uppstår gör också något svårbegripligt med bilden. Det blir som att titta genom ett magiskt fönster där ett förstelnat ögonblick framträder. Allt känns mera verkligt och påtagligt. Det är nästan så att man skulle kunna kliva in i bilden och titta sig omkring.

Fast i ärlighetens namn är det långt ifrån alltid jag lyckas så bra i exponeringsögonblicket att mina bilder håller utan beskärning. Speciellt inte när det handlar om hastiga snapshots på gatan. Då är det väldigt lätt att det kommer med både det ena och det andra som sedan måste beskäras bort för att bilden ska kännas bra.

Därför har jag bestämt mig för att jobba på saken. Jag ska ha som mål att sätta fler rutor som funkar utan att beskäras. Idén känns som en lagom stimulerande utmaning. Det blir visserligen svårare, men också roligare – faktiskt. Om jag sedan lyckas eller inte är en helt annan femma.

Annars är det många riktigt duktiga fotografer som har beskurit sina bilder i efterhand. Ta Christer Strömholm, exempelvis. Han beskar ofta sina bilder varav en del väldigt kraftigt. Ibland kapade han bort så mycket som 50 procent av negativen.  Inget är rätt, inget är fel. Det handlar som vanligt om tycke, smak och vad man som fotograf är ute efter. 

Slutligen över till något helt annat, nämligen en föreläsning på YouTube för den som har gott om tid. Den handlar om hur det går till att hitta sin fotografiska stil och är över två timmar lång. Föreläsaren är dock både rapp och underhållande - dessutom är det en hel del matnyttigt som avhandlas. Själv såg jag den i etapper, det är mitt tips. Här kan du titta på "Finding Photographic Style".

Första testskotten med min Leica M6 - så gick det

Så har då första rullen gått igenom min Leica M6 och kanske gick det aningen för snabbt. Negativen innehöll nämligen väl många ogenomtänkta bilder som man skulle kunna tro att min mamma hade tagit. Men jag skyller på mitt skjutglada avtryckarfinger som har väntat på det här sedan mitten av augusti. 

När jag skannade in filmen märkte jag att Leicas ramar skiljer sig från dom i min Canon 7. Det kommer med betydligt mer utanför ramen och Leican påminner faktiskt om Canonet QL17 på det viset. Canonsjuan är alltså ganska tajt jämförelsevis. Därför hamnade jag lite väl långt ifrån på många av bilderna. Fast det sätter sig garanterat efter ett tag. 

Förgrymmat bara att vi nu är inne i den mörka och bistra säsongen. Trots att jag pressar mina T-MAX 400 ett steg extra hjälper det föga när det är becksvart om kvällarna efter jobbet. Inspirationen pumpar i alla fall behagligt i kroppen. Det är lovande. Jag får med andra ord passa på att fotografera under lunchen och på helgerna. 

Annars gick det bra. Leican är ljuvligt skön att knata omkring med. Bara det där behagliga väsandet när man skjuter av en bild är rena njutningen. Visst kan det verka lite löjligt, men jag skäms inte för det.

Ktzzt!

Hur ska en gatufotograf möta vintern?

Häromdagen damp äntligen min Leica M6 ner från det germanska riket. Nyreparerad och tillfixad är den nästan som i nyskick och jag är nöjd, mycket nöjd. Så pass nöjd att jag i ett barnsligt lyckorus var ute under lunchen idag och gatufotograferade för första gången på ett par månader. Kanske kan jag rent av visa upp några nytagna rutor till helgen. 

Hursomhelst, när jag glad i hågen lodade omkring med min tyska järnspis började jag grubbla över mitt pågående gatufotoprojekt. Hur kan jag dra nytta av vintern som är i antågande? Årstiden då livet på gatan i princip upphör i en småstad och när det mer eller mindre blir en slags självtortyr att ränna omkring på stan och fota. 

Jag tänkte då på de stora gossarna som Bresson, Koudelka, Brassai, med flera. Hur de också skildrade miljöerna och tog urbana landskapsbilder emellanåt. Något som går att planera, dessutom. Kanske är det vad jag ska ägna mig åt när det ändå är mer eller mindre händelselöst på gatorna. Då kan vintern rent av vara en fördel med skiftande väderlek, regn, dimma och snö. Det blir ganska fotomässigt, faktiskt. 

Nåväl. Bilderna i det här inlägget är tyvärr inte från Karlskrona, vilket ni förhoppningsvis redan har konstaterat. Jag behövde helt enkelt värma upp mig med ett par motiv från Venedig. En stad jag verkligen kan längta tillbaka till.

P.S. Oavsett väder ska det förhoppningsvis bli lite mera fart på mitt gatuplåtande framöver. Jag känner mig nämligen ganska inspirerad just nu. 

En skicklig gatufotograf tänker på bakgrunden

Många nybörjare som testar gatufoto misslyckas utan att riktigt förstå varför. Allt verkar stämma enligt konstens alla regler, ändå blir inte bilderna särskilt bra. Inte sällan beror detta på en allt för dålig känsla för bakgrundens betydelse i en gatufotobild.

För så är det. Bakgrunden är lika viktig som huvudmotivet. Det spelar ingen roll om fotografen har lyckats fånga något spännande eller ovanligt om allt drunknar i en gyttrig och störig bakgrund eller omgivning. Ett faktum som nog alla erfarna fotografer kan skriva under på, och det gäller såklart inte bara gatufoto.

En som var fenomenal på detta var Henri Cartier-Bresson. Tittar man på hans bilder kan man se att han använde olika metoder för att få bakgrunden och omgivningen att förstärka det han ville visa. Han jobbade med kontraster, geometri, diagonaler och komposition i flera lager.

Här kan ni läsa en intressant bloggpost som beskriver hur Henri Cartier-Bressons bilder är uppbyggda och varför de funkar så bra: http://www.adammarelliphoto.com/2011/09/henri-cartier-bresson/

Nu är förresten min reparerade jädrans Leica M6 på ingång från Tyskland. När jag spårade paketet var det i Jönköping tidigt i morse. Kanske, kanske, kanske hinner jag få kameran innan helgen. Det ska i så fall bli roligt att få använda kameran för första gången sedan jag köpte den i mitten av augusti!

Nu får det vara nog med bröllopsplåtandet

I flera år har jag fotograferat bröllop. Det började med att jag plåtade en bekant som gifte sig sommaren 2005. Efter det ramlade förfrågningarna in och eftersom jag då var frilansfotograf på heltid behövde jag både jobben och pengarna som de gav.

Men det har hela tiden varit något jag gjort med en viss motvilja. Jag har helt enkelt förbannat svårt att trigga igång mig själv på ämnet som sådant. Det där överdrivna gulligullandet och upphaussandet gör mig lätt illamående. Förmodligen är jag en oromanstisk jävel rakt av. Ibland har jag därför på skoj kallat mig själv för den ofrivillige bröllopsfotografen. 

Trots det har jag fortsatt. Inte sällan av en dumdristig snällhet. Folk kontaktar mig och jag har inte hjärtat att säga nej. Sedan har jag gjort plåtningarna utan att ha särskilt kul vilket knappast har varit rättvist mot vare sig bröllopsparet eller mig själv. 

Men nu får det faktiskt vara nog. Insikten slog mig med tydlighet när jag tog de här bilderna förra helgen under en gatufotopromenad. Synen av spektaklet på avstånd fyllde mig med lätt obehag. Och när jag såg hur fotograferna slet som dårar kände jag en enorm glädje och frihet över att det inte var jag.

Så nu ska jag ta bort allt som antyder att jag är bröllopsfotograf från min hemsida. Detta självbedrägeri slutar här – jag är ingen bröllopsfotograf och har aldrig varit någon heller.

Angående min jäkla Leica M6 som jag nyligen köpte så fick jag skicka tillbaka den till fotofirman i Tyskland. När jag skulle använda kameran första gången upptäckte jag att ljusmätaren var helt död. Men det var inget i jämförelse med att slutaren plötsligt hängde sig i uppdraget läge!!!! Jag har aldrig hört talas om något liknande. Har ni?

Det var såklart inte kul, men firman hade tack och lov ett års garanti på sina prylar och jag blev lovad att de skulle fixa kameran så snabbt som möjligt. Förhoppningsvis är det ett löfte de håller.