SE BILDEN: Jag älskar det digitala – men föredrar svartvit film

Ända sedan 90-talet har jag av och till jobbat professionellt som fotograf. Under ett tag försörjde jag mig på heltid som frilansare, men framförallt har fotograferandet (liksom skrivandet, filmandet och poddandet) varit extraknäck vid sidan av mina fasta anställningar. 

När jag började ta på mig uppdrag som fotograf, så fanns bara det analoga. Jag längtar definitivt inte tillbaka till den tiden eftersom det var bökigt och mycket som kunde gå fel. Därför är jag djupt tacksam över mina digitalkameror som jag älskar att använda. Snabbheten, bildkvalitén och leveranssäkerheten gör det väldigt roligt att fotografera digitalt när kraven är höga. 

Men, när jag fotograferar för min egen del så har jag konstigt nog lite svårt för att gå igång på det digitala. Istället föredrar jag ofta (men inte alltid) att plåta med analoga kameror och svartvit film, vilket ger mig en tillfredställelse som jag inte riktigt får när jag fotograferar digitalt. 

Förutom att jag uppskattar den taktila känslan i gamla kameror, det långsammare arbetssättet och allt det där andra – tror jag också att det till stor del beror på min enorma svaghet för klassiska och tidlösa svartvita bilder. Med det menar jag främst bilder från fotografins guldålder mellan 1930- och 1970-talet. 

Viktigt att påpeka i sammanhanget är att med klassiska och tidlösa bilder menar jag inte alls att man ska eftersträva bilder som ser ut att vara tagna under en annan tidsperiod, eller som ser "gamla" ut, utan det handlar om valet av medium (svartvit film), objektiv (brännvidder som 35, 40 och 50 mm), motiv (människan i fokus) och sättet att bygga bilder på (traditionell komposition). 

Klassiska och tidlösa fotografier av det här slaget ger mig en visuell kick och väcker så många känslor och tankar, på ett sätt som nästan inga andra bilder gör.

Här kommer därför ett gäng av mina egna analoga alster som jag själv känner mig extra nöjd med och där jag tycker mig någorlunda väl ha lyckats få till det klassiska anslaget. Några av dessa har ni som följer min blogg sett ganska nyligen, andra är det länge sedan som jag visade. 

Håll till godo!

Nördfakta
Kamerorna som jag använt till dessa bilder är Leica M6, Leica M2, Pentax LX, Olympus OM1n, Olympus 35 SP, Canon 7 och Canon Canonet QL17 GIII.

SE BILDEN: Så framkallar du svartvit film - quick and dirty!

Hur roligt det än är att plåta analogt så kan det vara ganska segt att framkalla sina filmer. Som tur är finns det en snabbmetod där både framkallning, fixering och sköljning sammanlagt inte tar mer än 10 till 15 minuter. Det är "quick and dirty" och alltså inget för den känslige. 

Ja, även om detta med att fotografera analogt på många sätt tilltalar mig så är jag väl i ärlighetens namn lite som den välkände fotoikonen Henri Cartier-Bresson. Han föredrog ju att ägna sin tid åt fotograferandet och lämnade bort framkallningsjobbet till någon annan. Personligen är jag alldeles för snål för det. 

Därför får jag soppa mina rullar själv. Dock har jag under årens lopp lärt mig en snabbmetod där det faktiskt inte tar mer än tio minuter en kvart att både framkalla, fixera och skölja - vilket måste anses vara hyggligt uthärdligt, trots allt. 

För skojs skull satte jag ihop en film som visar hur det går till. Och för den intresserade kan jag nämna att den som ett litet experiment är filmad med min mobiltelefon och appen Filmic Pro för Android. 

SE BILDEN: Så får du ditt analoga fotograferande att funka

Fler och fler fotograferar återigen analogt, det är nog ingen överdrift att påstå. För en del handlar det om en återgång till en välbekant teknik, för andra är det något nytt och obeprövat vilket inte minst märks i de diskussioner som uppstår i kölvattnen av detta ökande intresse.

Framförallt är det den sistnämnda gruppen som stöter på vissa problem. För oerfarna som är inkörda på den digitala tekniken är fallgroparna många. Inte minst hör man ofta talas om nyblivna analogfotografer som sitter och pustar framför gigantiska berg av oframkallade rullar som måste soppas och skannas in.

Men för att det analoga ska funka på ett smidigt sätt krävs delvis ett annat tänk, liksom struktur och rutiner. Att på det digitala viset ösa på med tusentals bilder är inte att rekommendera. Inte heller att vänta med framkallning och skanning allt för länge. Du kan inte låta din dator sköta jobbet medan du själv surplar i dig en kopp kaffe.

Själv framkallar jag därför i regel en film i taget, ibland två. När en rulle är färdigexponerad ser jag helt enkelt till att soppa den relativt omgående. Fördelarna med detta är många. Bland annat så tar det inte mer än en halvtimma ungefär, sedan har jag bra koll på hur färska vätskorna är varje gång jag behöver framkalla.

För att det ska gå så smidigt som möjligt förvarar jag alla nödvändiga prylar i en spann i badrummet. Jag använder också samma sorts film och kemikalier hela tiden för att vara inkörd på framkallningstider och annat. Allt för att jobbet ska gå snabbt och så mycket som möjligt på ren rutin.

För mig är det sedan viktigt att få negativen digitaliserade på direkten. Jag låter därför aldrig färdigframkallade filmer samlas på hög. Att skanna in de bästa bilderna från en rulle tar också en halvtimma i runda slängar. 

I genomsnitt förbrukar jag två filmrullar i månaden vilket förvisso kan vara ganska lite i mångas ögon. Det betyder i alla fall en arbetsinsats på lika många timmar vilket aldrig har känts jobbigt. Jag tror detta är ett av huvudskälen till varför jag har fått det analoga att fungera så bra.

Alltså:

Ös inte på med exponeringar på det digitala sättet

Samla inte exponerade filmer på hög

Framkalla så ofta som möjligt

Skanna in de bästa bilderna på direkten

Ha kemikalier och framkallningsprylar lättåtkomligt

Blanda helst inte olika typer av filmer och kemi

Bilderna i det här inlägget har inget direkt med texten att göra. De är tagna i måndags när jag var på avdelningsmöte i Stockholm och föreställer ett par av mina jobbkollegor - två härliga och begåvade skäggiga män :-) 

Jag tog bilderna som  en test av min Canon Canonet QL17 GIII som jag har tappat så många gånger att jag inte längre var säker på om kameran fungerade som den skulle. Men av resultatet att döma sitter skärpan där den ska och exponeringen är också korrekt. Tycker det ser fint ut för att vara taget på 1/60-dels sekund och bländare 2,8.

Glädjande nog kan jag alltså fortsätta använda denna suveräna lilla kamera.

EDIT: Efter att ha fått en del synpunkter bland kommentarerna vill jag förtydliga att det jag beskriver såklart är mitt sätt att se på saken. Det finns olika metoder och som vanligt gäller det att göra vad som funkar bäst för en själv.

En stressad gatufotograf, komplexa bilder och usel film

Mannen på bilden här ovanför hade inte bråttom. Men det har jag just nu. Lite för bråttom faktiskt då jag märker på mig själv att jag hastar igenom mina filmrullar. Jag vill helt enkelt alldeles för mycket vilket resulterar i att jag stressar när jag plåtar. Sedan är det ju så förbaskat kul att hålla på också. Det gör sitt till det med.

Jag är högst medveten om att det inte är bra. Man kan helt enkelt inte tvinga fram bra gatufoto. Det är nämligen en konst som kräver en stor portion tålamod och att man snarare är beredd och mottaglig när ”bilden” uppenbarar sig. Att jaga gata upp och gata ner som en desperado är helt enkelt ingen framgångsmetod. Jag vet.

För tillfället försöker jag också utveckla min gatufotostil. När jag tittar på mina bilder som jag har tagit så här långt känns mycket som upprepningar på samma tema (som första bilden). Det jag vill är att skapa en bättre närvaro, men jag testar mig också fram när det kommer till mer komplexa motiv. 

Bilden här under är ett sådant experiment. Det handlar om att försöka få in flera människor och händelser i en komposition. Men också att jobba med kontraster skuggor och högdagrar. Just den här bilden är visserligen långt ifrån en bild som jag är helt nöjd med. Jag visar mest upp den för att ni ska förstå vad jag menar.

Bilderna i det här blogginlägget är för övrigt tagna med Ilford Delta 400. Jag gillar verkligen inte den filmen. Negativen blir alldeles för grovkorniga och brutala för min smak. Jag har ett par rullar kvar. Så fort de är slut återgår jag till min absoluta favoritkombination. T-MAX 400 och XTOL.  

Slutligen en liten bonusbild. Bli inte rädda nu bara...

Idag gratulerar jag HCB – och mig själv!

Personligen vill jag gärna se det som ett tecken från högre makter. För någon slump kan det såklart inte vara. Det vill säga att lilla jag fyller år samma dag som den kanske störste fotografen genom tiderna. Det bara måste betyda något.

Självklart är det Henri Cartier-Bresson jag talar om. Född den 22 augusti liksom jag själv. Och det känns faktiskt lite häftigt på något sätt. Att vi har firat våra födelsedagar samtidigt. Så när jag har fått presenter har han fått presenter. Jag undrar vad han fick förresten? 

Jag tänker därför höja ett glas med lite franskt aperitifvin ikväll efter jobbet, ta en smutt och i tanken gratulera Henri. Sedan kommer jag att svepa resten av innehållet och gratulera mig själv på min trettionionde födelsedag. Efter det ska jag ge mig ut och gatufota – såklart.

Här kan ni förresten se en fransk dokumentär om HCB från 2001. Den gick på SVT för några år sedan och är något av det bättre i filmväg som man kan hitta på nätet om denna ikon. Dokumentären är cirka 30 minuter lång och textad på engelska.