Varför är det så svårt att välja ut sina bästa bilder?

Den här bilden är nog en av de bästa som jag har tagit under de senaste åren enligt mig själv.  Ett enkelt och avskalat porträtt som har både innehåll, komposition och känsla. 

Med jämna mellanrum får jag för mig att jag ska sätta ihop en portfolio av något slag. Då snackar jag inte i första hand om en portfolio på webben - utan antingen en bildmapp med riktigt fina printar, eller varför inte en snygg bok.

Men varje gång jag funderar på saken så kör jag mer eller mindre fast omedelbart. Jag klarar helt enkelt inte av att välja ut mina bästa bilder. Foton som jag ena dagen tycker är helgjutna känns trista och förutsägbara nästa dag. Så av ren frustration ger jag alltid upp inom ett par dagar.

Ibland önskar jag att jag hade en personlig redaktör av något slag som kunde hjälpa mig att gå igenom mina bilder och sätta ihop en riktigt bra portfolio. En person som kunde hitta en linje bland alla dessa motiv och se på saken med friska och oförstörda ögon. Det hade varit förbaskat kul.

Varför ska man då ha en portfolio, kanske någon undrar. Tja, det är såklart ingen nödvändighet. Men jag tror det kan vara väldigt vettigt för ens egen del som fotograf. Det handlar nog om att sammanställa sin fotografiska gärning och om att få en slags överblick över sitt eget fotograferande.

Samtidigt kan en portfolio säkert vara bra om man vill analysera och utvärdera sin personliga fotografiska stil. För den borde rimligen framträda ganska tydligt i en portfolio. Hur som helst, i denna bloggpost har jag sammanställt en liten miniportfolio. Fast i morgon har jag säkert redan ändrat mig…

Ännu ett porträtt som jag verkligen gillar. Återigen på grund av enkelheten och direktheten.

Den här bilden återkommer jag ofta till. Förmodligen är det bildens öppna och poetiska anslag som gör att jag gillar den.

Jag märker att det blir många bilder på människor. Så där finns uppenbarligen något som ständigt återkommer. 

Fråga mig inte vad det är som jag gillar med den här bilden - jag har nämligen inget riktig bra svar. Men jag gillar den.

Den här bilden uppskattar jag på grund av komplexiteten i kompositionen och för att det händer flera saker samtidigt.

Ett av mina gatufotoporträtt. Jag är nöjd med nästan alla. Men här tyckte jag att jag hittade något i kvinnans hår som går igen i klottret.

Ännu ett gatufotoporträtt. En modern version av fiskaregubben - eller något sådant. 

Glad tant med motsträvig hund. Två skäl till varför jag väljer den här bilden. 

En bild som jag tycker har humor. Därför gillar jag den.

En lite bisarr bild på något sätt. Kanske borde den inte få vara med. Men just den här gången får den vara med.  

Avslutningsvis ännu ett enkelt porträtt.

Tja, vad säger man? Är detta några av mina bästa bilder? När jag tittar på dom nu så tvekar jag redan. Men när jag sammanställde bilderna så upptäckte jag i alla fall några intressanta saker. Bland annat att jag framförallt tycks gilla mina porträtt och mina gatufotobilder - och då speciellt de som är tagna rakt på och som är relativt enkelt uppbyggda. Men jag märkte också att jag föredrog mina analoga svartvita bilder!

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka detta. För det kan egentligen bara bero på att jag är inne i en sådan fas just nu. Eller också finns det något där som är viktigt för mig. 

Fan - nu har jag verkligen ställt till det för mig själv...

Ny framkallningsdosa - ändå gick det åt...

Här kommer ett videoinlägg i bloggen. Jag tänkte det kunde vara kul att testa.

För er som spanar in filmen ovan kan jag säga att jag klantade mig en del och gjorde värsta nybörjarmisstaget när jag skulle förväta filmen. Jag ÖPPNADE DOSAN!!!!!!!!!!!

Ja, ni läste rätt. Av någon helt oförklarlig anledning skruvade jag av locket och öppnade dosan. I samma ögonblick som jag såg spiralen hörde jag ett skrik inombords som sa ungefär: NEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!! 

Ja, vad säger man. Kanske hade jag fått solsting, vad vet jag. Här under kan ni i alla fall se några bilder från rullen. Man kan tydlig se att filmen är ljusskadad. Men det gör faktiskt inte så mycket. Faktum är att det nästan tillför något.

Den här gången var oturen helt enkelt på min sida, så att säga... 

Som ni kan se har jag kört med råkant också. Det känns skönt. För övrigt är det T-MAX 400 exponerad enligt ISO 300, framkallad 8 minuter och 45 sekunder i D 76 1+1. 

Hur mycket oskärpa är okej - och HBC:s tunna svarta linje

Hur mycket oskärpa av olika slag klarar en bild av innan den anses vara för dålig? Ja, det funderar jag på just nu medan jag tittar igenom lite inskannade bilder som jag tog i våras med min analoga Canonet QL17.

Med en kamera som enbart har manuell fokus och bara en 1/500-dels sekund som snabbaste slutartid så har det ärligt talat blivit en hel del bilder som är på gränsen. Antingen har jag inte lyckats sätta skärpan där jag ville, eller också har jag och/eller motivet rört på sig och orsakat rörelseoskärpa.

Exempel på detta är de två första bilderna i denna bloggpost som jag inte har visat upp tidigare eftersom jag från början tyckte att de var alldeles för dåliga. Men så spanade jag in fotoutställningen på Moderna museet i förra veckan och blev återigen påmind om att många kända bilder faktiskt är förvånansvärt oskarpa.

Frågan som uppstår är då om man inte är lite för hård mot sig själv ibland och kasserar bilder som faktiskt har både innehåll, komposition och känsla bara för att man stirrar sig blind på det tekniska. Jag tror tyvärr att det kan vara så.

En annan sak som jag också funderar på är det där med att spara den svarta kanten från negativet runt en bild för att visa att den inte är beskuren. Det påstås att det var Henri Cartier-Bresson som på allvar började göra så för att hans bilder inte skulle kunna beskäras i tryck utan att det blev tydligt. Han använde det som ett slags äkthetsbevis helt enkelt. 

Personligen har jag inget emot att beskära mina bilder, men jag sympatiserar ändå med Henri Cartier-Bressons tankar om att en bild sällan blir bättre av att beskäras. Är bilden dålig från början så är det helt enkelt en dålig bild och då hjälper det inte att beskära den i efterhand. Och som ni märker har jag anammat det tänket i det här blogginlägget. Samtliga bilder är obeskurna. 

P.S. När jag gick igenom mina inskannade bilder blev jag ruskigt sugen på att fota analogt med min Canonet igen. Så min X100 får nog vila sig ett litet tag framöver…

Vad är gatufotografi?

Den senaste veckan har jag inte haft något riktigt flyt i mitt gatufotograferande. Det har mest blivit sporadiska och halvhjärtade försök vilket också märks på bildskörden. Jag är därför inte helt nöjd med vad jag presterar för tillfället. Det blir för många bilder utan riktig närvaro och den där känslan av liv som jag vill åt.

Men jag har i alla fall funderat lite kring det här med gatufotografi och kommit fram till att det jag ägnar mig åt inte riktigt passar in i den snäva definitionen som begreppet innebär. Att bara ta snapshots och försöka fånga avvikande situationer känns för ytligt och ointressant i längden för mig.

Jag gillar exempelvis att stoppa människor på gatan och ta deras porträtt, eller att prata med folk innan jag börjar fotografera. Och så tycker jag om att ta detaljbilder och utsnitt ur stadsmiljön som ofta saknar människor helt och hållet. Det jag håller på med är därför snarare ett slags dokumenterande och ett bildberättande.

Nåväl. Jag gnetar på. Förhoppningsvis lossnar det snart igen. 

För övrigt så har jag faktiskt beställt den så omtalade FinePix X100 som jag hoppas dyker upp inom ett par veckor. I början var jag grymt skeptisk till denna kamera som också kostar väldigt mycket. Men jag har verkligen lärt mig uppskatta den här sortens kameror via min Canonet QL17 som jag köpte innan nyåret. 

Jag hoppas att X100 kan ge samma känsla och fotoglädje som den fast med fördelen att man slipper allt soppande och blaskande med film. Det är visserligen kul ibland, men långt ifrån hela tiden. Vi får väl se hur det blir när den dyker upp. Då kommer jag att börja använda den för mitt ”gatufotograferande”.   

Och så en bonusbild...

Bilderna kommer från två rullar TRI-X 400 exponerade efter ISO 300. Filmerna är soppade 8.30 minuter i D 76 1+1. Resultatet blir förvånansvärt finkorniga, skarpa och bra negativ - tycker jag.

Från och med nu skiter jag i vad andra tycker…

Om man vill utveckla sig som fotograf är det aldrig fel att vara öppen för andras erfarenheter och kunnande. Det har alltid varit min fasta övertygelse. Men det finns också en punkt i processen där man måste sluta lyssna på tyckarna, lita på sig själv och köra på efter eget huvud. Där är jag nu.

Ni som har följt min blogg vet att jag har jobbat för att bli bättre på gatufoto den senaste tiden. För mig personligen är gatufotografin lite av obruten mark trots att jag har plåtat i många år nu. Därför suger jag gärna upp information från andra fotografer som har erfarenheterna jag saknar. På så sätt går det att ge sig själv en turbostart och man slipper uppfinna hjulet på nytt.

Men nu räcker det som sagt. Jag har kollat upp de stilar som finns när det kommer till gatufoto, läst mängder med bloggar, tittat på dussintals filmer, funderat, övervägt och testat själv ute i verkligheten. Jag har också fått input från olika håll och lyssnat tålmodigt på åsikter om vad som är rätt och fel i sammanhanget.

Återigen – enough is enough! Nu måste jag gå vidare på egen hand. För om man inte vågar lita på sin personliga förmåga blir det bara skit av alltihopa. Då kommer man att vela fram och tillbaka, låta sig bli styrd av andras uppfattningar (som inte alls behöver vara de rätta) och tillslut dör glädjen och drivkraften. I värsta fall blir man inget annat än en blek kopia av någon annan. 

Därför mina vänner kommer jag att köra på nu. Jag är något på spåren som jag tänker jobba med. Självförtroendet är till 100 procent solitt och målbilden är fixerad. Jag vet att jag kan göra det här riktigt bra – på mitt eget sätt! Du kanske inte håller med. Men just nu struntar jag som sagt högaktningsfullt i det!  ;-)

Killarna jobbar som bartenders. De stod på Stumholmen och övade sköna moves med sina flaskor. 

Hon är nitton år, kommer från Karlshamn och blev inte förvånad över att jag ville fotografera just henne. 

Allt som görs nu för tiden måste hamna på tuben. Annars har det aldrig hänt.

För några veckor sedan låg isen. Men nu är det redan andra tider. 

Dialekten var utspädd eftersom han hade bott på så många olika platser. Men han sa att han kom från Malmö, fast egentligen var han uppväxt på Österlen. 

Mannen tog sin låda och gick.

Nyss gällde skejting med de andra coola killarna, men plötsligt fick han bråttom iväg. 

Slutligen. Bilderna är tagna med TMAX400 exponerad efter ISO 3o0 och framkallad 8 minuter och 45 sekunder i D 76 1+1. Måste säga att det blev helt sjukt bra negativ i det stora hela. Därför blir det ingen mer Fomapan för min del.  Men däremot är en del av bilderna randiga på höjden. Vet inte om det är framkallningen som spökar, eller om det är min skanner som ger den här oönskade effekten.