SE BILDEN: No more Fujilove...

Under sommaren har jag sålt mer än hälften av mina Fujifilmprylar. Bland annat ett antal objektiv och min X100V. Något som jag delvis har gjort för att finansiera ett annat köp – men också av andra skäl.

Mer om det längre ner.

När det gäller mitt fotograferande det här året så kan jag inte låta bli att citera Eddie Meduza: Det började så bra på alla sätt och vis, men nu så har det gått åt helvete precis.

Ungefär så har det känts.

I början av året fick jag upp ånga ordentligt, sedan kolliderade jag med verklighetens karga klippvägg. Det vill säga jobb, hus, familjeliv och allt det där. Fotograferandet tog mer eller mindre tvärstopp.

Men tro nu bara inte att jag har gett upp detta med att enbart fotografera i svartvitt som jag lovade i början av året. Eller projektet med att plåta analogt. Absolut inte! Tvärtom så har jag investerat i några riktig schysta analoga grunkor. Bland annat en Pentax LX med ett par fina gluggar och så har jag skaffat mig en fin 35:a till min Olympus OM 1n.

Men framförallt så har jag köpt mig en Leica M2 och ett Voightländer Ultron 35 mm f/2,0.

Ja, ni läste rätt! Jag har gått och blivit en sådan där Leicagubbe - igen! Ägde ju som vissa av er känner till en M6 för några år sedan som jag sedan sålde. För övrigt den enda kamera som jag någonsin har ångrat att jag gjorde mig av med.

I ett kommande inlägg ska jag förklara varför det blev just en M2, men också vad jag har återupptäckt nu när jag börjat plåta analogt igen. Och så ska jag visa några av mina senaste analoga alster. 

Men mina Fujifilmprylar, då?

Jo, jag kom till ett par viktiga insikter i sommar.  Dels att jag inte är någon professionell fotograf längre och så inte har varit på många år. Jag har ägnat mig åt ett självbedrägeri och inbillat mig att jag behöver en stor kamerautrustning. Men det gör jag inte. 

Istället har det varit läge att skala ner och rikta mitt fotografiska fokus mot det som jag verkligen gillar: Gatufoto! Men också att hitta ett lugnare och mera eftertänksamt  tempo. Något som jag verkligen känner att jag behöver just nu.

Sedan har jag i ärlighetens namn rätt länge varit lite trött på Fujifilms kameror. Missförstå mig rätt, jag tycker de är bra i det stora hela, men de har en del konstigheter och annat för sig som har stört mig. 

Så nu har jag bara kvar min XT-4 och tre gluggar. Å så min gamla slitna X-Pro2, förstås. Men den räknas nästan inte. 

Kanske behåller jag tillslut bara min X-Pro2 och ett par gluggar. Tror det räcker.

SE BILDEN: Gatufotopodden - Simon Johansson

Så var det dags för ett nytt avsnitt av Gatufotopodden! Den här gången pratar jag med Simon Johansson. Fotografen som rör sig i gränslandet mellan dokumentärfoto och gatufoto där han blandar bilder på totala främlingar med bilder på bekanta, nära och kära.

Under en workshop i Neapel med Anders Petersen lärde han sig vikten av att "dansa" runt motivet, något som han menar har haft en tydlig effekt på hans bildskapande och inte minst gjort hans bilder bättre.

Simon Johansson har rötterna i Gamla stan i Stockholm, men har tillbringat mycket tid på Öland. Något som i allra högsta grad har påverkat hans fotograferande och var han finner sina motiv.

Trots att han nästan enbart fotograferar digitalt så har hans svartvita och korniga bilder en tydlig analog känsla. Han vill helst att det han gör ska väcka betraktarens nyfikenhet, att det ska finnas ett frågetecken efter.

Simon Johansson har fått flera utmärkelser och stipendier, gett ut fyra stycken böcker, varav den allra senaste släpptes förra året. Och till hösten ställer han ut på Stadsmuseet i Stockholm.

Allt detta och mycket mer pratar vi om i det här avsnittet. Vi diskuterar också fem av Simons bilder som ni kan ni se nedan.

Gatufotopodden finns på Spotify, iTunes, Google Podcasts och YouTube.

Trevlig lyssning!

Följ Simon Johansson i digitala kanaler:

Instagram

Hemsida

Gatufotopoddens hemsida:
Om du vill få tillgång till avsnitten innan alla andra ska du hålla koll på Gatufotopoddens egen Substack. Där delar jag även annat innehåll än här på Fotosidan. 

RSS: https://api.substack.com/feed/podcast/2325091.rss

Simons bilder som diskuteras i podden:

SE BILDEN: Tri-X, skärpeproblem och analog fotoglädje

I går rev jag av de sista exponeringarna på Tri-X-rullen som satt i kameran. Visst, jag stressade mig litegrann igenom de sista rutorna, det får jag väl erkänna. Men det var för att jag verkligen ville se resultatet jämfört med Kentmere Pan 400 som jag använde senast och tyvärr inte blev särskilt nöjd med.  Sedan var det verkligen inget vårväder på stan utan kallt och eländigt. Så efter tre timmars harvande var jag genomfrusen och ville bara åka hem och värma mig med en kall öl och lite filmframkallning. 

Fast det jag allra mest var nyfiken på var hur jag hade lyckats sätta skärpan den här gången. För utan att ljuga så blev jag i det närmaste chockad när jag spanade in mina två första rullar. Till min stora förvåning satt skärpan fel på majoriten av bilderna. Jag trodde inte att det var sant och tänkte att det måste vara fel på objektivet som jag nyligen skaffat mig- ett Olympus Zuiko 35 mm f/2. 

Men så verkar tack och lov inte vara fallet. Jag testkörde ett gäng bilder hemma i trädgården på olika avstånd och bländare, men också med olika objektiv, och allt såg bra ut (förutom att dessa gamla 70-talsgluggar är rätt softa). Så det handlar alltså högst sannolikt om skit bakom spakarna, vilket var en lättnad. För det är betydligt enklare att skärpa till sig själv, än ett oskarpt objektiv. 

För övrigt njuter jag för fulla drag just nu när jag är ute med kameran. Jag går sakta. Stannar upp och hänger en stund på strategiska ställen. Knäpper av något enstaka skott när något bildmässigt dyker upp framför linsen. Jag pratar med folk och tar porträtt när jag hittar någon som som jag tycker sticker ut från mängden. Just nu vill jag bara ha kul och inte känna någon press. Det får bli vad det blir. Bra eller dåligt känns inte superviktigt. Målet är att återigen komma in i det analoga och att fotografera med svartvit film. 

En annan sak som jag har insett är att jag behöver bygga upp ett system kring framkallning och digitalisering. Just nu är det för bökigt, segdraget och opålitligt. Inte minst behöver jag hitta en bättre metod för att digitalisera negativen. I alla fall om jag långsiktigt tänker hålla på med det här, vilket det definitivt känns som just nu. 

Slutligen så kan jag säga att resultatet som jag fick med Tri-X verkligen överglänste det som jag fick med Kentmere. Att det skulle bli så visste jag såklart redan innan jag hade framkallat filmen. För det är knappast första gången som jag använder Tri-X 400. Samtidigt blev det så tydligt hur otroligt bra Kodaks svartvita filmemulitioner är. Men så är det en betydligt dyrare film än Kentmere också. 

Fast jag tänker inte ge upp när det kommer till Kentmere bara för det. Inte minst eftersom jag har köpt på mig en sisådär tio rullar. I mitt förra blogginlägg fick jag dessutom några bra tips som jag tänker testa (tack för det). Sedan får vi se hur det blir. Kanske kan jag lära mig att uppskatta Kentmere också. 

SE BILDEN: Svartvit film - Kentmere eller Tri-X?

I mitt förra blogginlägg skrev jag om glädjen och utmaningarna med det analoga. Detta eftersom jag nyligen har börjat plåta med film igen efter flera års uppehåll. Som jag också skrev senast känns det riktigt roligt och inspirerande. Lite som att hitta tillbaka till en kär gammal vän. 

Den här gången tänker jag avhandla detta med svartvit film. För första gången i livet har jag nämligen provat Kentmere Pan 400. En film som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till? Jag vill gilla den, men min initiala erfarenhet har varit dålig. Fast kanske kan den uppfattningen ändras? 

Kentmere Pan 400 är en av de billigaste filmerna som finns på marknaden, även om jag tycker att närmare hundra spänn för en rulle film är saftigt det också. Filmen är inte dålig, det vill jag inte påstå. Men jag upplever den som grådaskig, kontrastlös och framförallt känns bilderna väldigt mjuka och utan riktig skärpa.

Mitt problem är sannolik att förra gången som jag fotade analogt så använde jag mer eller mindre uteslutande Kodak T-Max. I mitt tycke den överlägset bästa svartvita filmen på marknaden. Sedan är jag såklart också påverkad av det digitala som ger superskarpa bildfiler. 

Samtidigt har jag läst på nätet att det går att få betydligt bättre resultat med Kentmere om man använder rätt sorts framkallare. Problemet är bara att jag inte har hittat några uppgifter om vilken den rätta framkallaren i så fall skulle vara. Kanske är det någon här på Fotosidan som vet?

Jag har i alla fall satt i en rulle Tri-X i kameran nu och det ska bli intressant att jämföra negativen från de båda filmerna när Tri-X-rullen är exponerad och framkallad. Hoppas därför att jag hinner ut på stan en sväng nu i helgen. För jag är bra sugen på att göra den här jämförelsen.

SE BILDEN: Mitt analoga äventyr har återuppstått

Ni som följer mig på Instagram vet redan att jag har börjat fotografera analogt igen. Något som jag inte har gjort på allvar sedan min flytt till Stockholm för i år exakt tio år sedan. Då la jag ner det analoga nästan helt och hållet, men nu är jag som sagt i farten igen och det känns skitkul. 

I ärlighetens namn så beror det här en hel del på Payman Hazheer som jag för ett tag sedan intervjuade för Gatufotopodden. Han plåtar nästan enbart med film och när vi tittade på hans bilder och pratade om vad som är charmen med det analoga så kom suget tillbaka med full kraft. 

Samtidigt är det lite besynnerligt faktiskt. För ända sedan jag slutade fotografera analogt har jag saknat allt det där som Payman så tydligt satte fingret på. Den där goa taktila känslan i analoga kameror, hur det manuella tvingar fram en större närvaro och medvetenhet, den organiska bildkvalitén som film ger och så vidare. Så det är på sätt och vis lustig att jag inte fortsatte att fotografera analogt. 

Samtidigt som det är väldigt roligt så har jag också återupptäckt utmaningarna med det analoga som jag delvis hade förträngt. Exempelvis hur svårt det kan vara att sätta skärpan med manuella gluggar. Speciellt när man som jag har lite taskig syn. Hur mjuka gamla objektiv är jämfört med nyare och att du egentligen inte kan få ordentlig skärpa under bländare fyra. Men också hur brutalt kornig film är i jämförelse med de släta och i det närmaste perfekta bildfilerna från moderna digitalkameror.  

Fast just nu känns dessa utmaningar enbart sporrande. För de innebär att jag som fotograf måste skärpa till mig och försöka överkomma svårigheterna så mycket som jag kan. Så jag lär fortsätta fotografera analogt för att ta bilder likt de ni kan se i den här bloggposten. Alltså mer slow photography åt det traditionella hållet. Samtidigt kommer jag parallellt att köra på med det digitala för att ta den typen av gatufoton som jag har gjort under de senaste tio åren.  

I det här inlägget bjuder jag på några bilder från mina två första rullar. De är plåtade med min Olympus OM-1n, 35mm f/2 och Kentmere Pan 400 framkallad i D-76. Jag har också köpt mig en Pentax LX som jag kommer att använda framöver. Och jag måste säga att dessa båda kameror är så otroligt sköna att använda. De genererar den renaste formen av fotoglädje som jag kan komma på.