SE BILDEN: Min nya snorbillga kinaglugg

För några veckor sedan köpte jag ett kul litet objektiv som jag nu äntligen har haft tid att testa. Det är ett objektiv som hyllas av många, medan vissa menar att det är helt undermåligt. 

Objektivet som det handlar om är ett 7Artisans 25 mm f/1,8 som du kan köpa helt nytt för under tusingen. Det är helmanuellt, byggt av metall och brännvidden motsvarar ungefär 38 mm i fullformat.

En brännvidd som faktiskt passar mig väldigt bra, har jag insett. 

Stötte på den här punkiga killen när jag passerade plattan efter jobbet. Samtliga tre bilder på honom är fotograferade med objektivet inställt på bländare 2. Som ni säkert kan se på framförallt den översta bilden är oskärpan lite speciell. 

Själv tycker jag att det är ett riktigt trevligt objektiv med en egen och speciell karaktär. Visst, det är långt ifrån perfekt. Men hur mycket kan man egentligen förvänta sig att få för knappa tusenlappen? Personligen tycker jag att man i det här fallet får väldigt mycket objektiv för pengarna. 

Jag har länge funderat på att använda manuella objektiv till mina Fujifilmkameror, men har aldrig kommit till skott. Ett stort skäl till att jag har funderat i dessa banor är de där frustrerande egenheterna som Fujifilmkameror uppvisar och som jag tidigare har nämnt, men inte gått in på. 

Tyvärr hade jag lite bråttom hem eftersom det var min tur att laga middag. Därför hann jag inte ta så många bilder som jag hade önskat. Men jag har sett att det ofta hänger ungdomar vid plattan, så jag får säkert fler chanser (har förresten några liknande bilder på en oframkallad rulle Tri-X som ni säkert lär få se framöver).

Exempelvis är Fujifilms autofokus bra, men den når inte alls upp till konkurrenternas. Även deras allra nyaste kameror med den senaste programvaran missar enligt min mening skärpan alldeles för ofta. 

Därför har jag velat köra med zonfokus för att komma runt problemet. Men tyvärr är deras fly by wire-system för manuell fokus alldeles för lätt att ändra omedvetet. Minsta lilla du nuddar vid fokusringen, så kan du av misstag ha ändrat skärpeavståndet med flera meter.

Sedan har vissa av märkets kameror och objektiv en förmåga att ändra skärpan om du exempelvis trycker ner avtryckaren halvvägs  – detta TROTS att du har stängt av autofokusen. Ja, så var det tidigare i alla fall. Något som kunde vara sjukt irriterande. 

Allt detta aber slipper du med en traditionell och helmanuell glugg. 

En välklädd man med ett rejält glas bira. 

Hursomhelst, nog klagat!

För övrigt är kombinationen fast glugg och någon av Fujifilms X-Pro-versioner sannolikt så nära du kan komma klassiskt analogt fotograferande med en digitalkamera. Ja, bortsett från Leicas M-kameror då, förstås. Men då får du punga ut med betydligt mer pengar. 

Även om gluggen som sagt har sina egenheter och enligt många pixel peepers förmodligen betraktas som ganska kass, så har jag skitkul när jag fotograferar med det här objektivet. Så framöver lär det nog bli en hel del bilder tagna med 7Artisans 25 mm.

Fast nästa gång jag ska ut på stan blir det Leican som följer med. Den där rullen måste ju skjutas upp. 

Vardagsscen från Sveavägen en tisdagseftermiddag i september. 

När jag testade objektivet första gången insåg jag att avståndsskalan inte stämde. När jag ställde in gluggen på ungefär tre meter, så var det snarare 1,5 meter. Men ibland har man tur. Att jag inte kände till det felet gjorde att den här bilden blev skarp. Nu har jag i alla fall mätt upp avstånden själv och gjort små markeringar på objektivet. Något som inte gör så mycket när det gäller en glugg för under tusen spänn. 

Kamera och glugg.

En sista grej! Här är en film om en amerikansk dokumentär- och gatufotograf som plåtar analogt och med Leica. Något som han gör väldigt bra, dessutom. Så filmen är väl värd att se för den som är intresserad av ämnet.

SE BILDEN: Den bästa analog-digitala processen

Om det i längden ska funka att köra analogt gäller följande: Det måste vara enkelt och gå snabbt att framkalla filmen. Samma sak med digitaliseringen. Den måste vara tidseffektiv och smidig.

Ja, så är det i alla fall för mig. För även om jag fotograferar analogt för att bland annat dra ner på tempot, så lever vi i en digital tidsålder med allt vad det innebär. Inte minst finns förväntningar om att det ska gå hyggligt snabbt. Något som såklart även jag har vant mig vid. 

Därför har jag utarbetat följande metod:

Så fort jag har fotograferat upp två rullar film framkallar jag dessa så snart som jag hinner. Helst samma dag, eller åtminstone inom några dagar. Jag väntar aldrig tills jag har fler rullar att framkalla. Två är min magiska gräns. 

Detta innebär att det blir ganska lagom med tid mellan framkallningsomgångarna. Det vill säga tillräckligt lång tid så att det inte känns stressande, men ändå så pass ofta att det tillkommer nya bilder i en rimlig takt. 

Inte heller samlar jag på mig så många exponerade rullar att framkallningen känns övermäktigt och allt för tidskrävande. 

För att det ska vara så smidigt som möjligt har jag alla framkallningsprylar redo i en plastlåda. I den finns precis allt som jag behöver. 

När jag har släpat in lådan i badrummet tar det mig cirka 15 minuter att förbereda hela proceduren. Det vill säga att ladda filmerna i framkallningsdosan, blanda till och temperera kemikalierna och så vidare. Sedan tar själva framkallningen ungefär lika lång tid. 

När det kommer till digitaliseringen så brukade jag förr om åren skanna in negativen. Det är visserligen inget fel med det, men det är ett tillvägagångssätt som är ganska långsamt. Numera fotograferar jag istället av negativen med ett makroobjektiv. Något som är väldigt enkelt och som går otroligt snabbt.

Men när jag i början av året återupptog mitt analoga fotograferande hade jag en ganska dålig lösning. Fast efter ett tips från min kompis Magnus Fröderberg har jag börjat använda en produkt som heter Valoi 35. Den kan jag varmt rekommendera. 

Nu kan man såklart även göra papperskopior av sina negativ. Men där har jag dragit en gräns. Dels så har jag inte plats för ett mörkrum här hemma och dels så intresserar det mig inte att stå och kopiera printar. 

I den här bloggposten bjuder jag för övrigt på ett gäng bilder där några är från i år, medan andra runt tio år gamla.

I nästa inlägg blir det lite digitalsnack som omväxling. Jag har nämligen köpt mig en ny glugg som är lite kul. 

SE BILDEN: Därför köpte jag en Leica M2

Fotograferat med Lieca M2 och Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0.

Det är väl lika bra att jag inleder med en varning: Detta är ett riktigt nördigt blogginlägg! Eller, ett som är ännu nördigare än vanligt, kanske är en bättre beskrivning. Så om du har svårt för ältande kring specifika kameramärken, analogt fotograferande och så vidare – då är det nog bättre om du läser något annat. 

Hursomhelst så har jag återigen gått och blivit ägare till en Leica. För några veckor sedan införskaffade jag mig nämligen en silvrig M2 och objektivet Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0. Att det blev en Leica och just av modellen M2 beror i huvudsak på tre saker.

Först och främst mina kassa ögon.

Jag har haft dålig syn hela livet och det har verkligen inte blivit bättre med åren. Så när jag drog igång mitt analoga fotograferande igen i början av året, blev det plågsamt tydligt för mig hur svårt det är att sätta skärpan med mina manuella spegelreflexkameror. Något som är betydligt lättare med en mätsökarkamera. 

En annan anledning är att Leicas kameror är förhållandevis små, smidiga och enkla att ha med sig. Faktiskt inte särskilt mycket större än Fujifilms X100-serie (om än betydligt tyngre). Och ni som känner mig vet att jag alltid har föredragit små kameror. 

Att det blev en M2 beror dels på att de fortfarande går att hitta för någorlunda rimliga priser i sammanhanget, och dels på grund av att de är så sjukt välbyggda. Dessa små mekaniska underverk är också fantastiskt tillfredställande att plåta med, enligt min mening. 

Fotograferat med Lieca M2 och Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0.

Men blir bilderna bättre nu när jag främst kör analogt och med Leica? Kanske, kanske inte! Fast det är såklart inte därför jag håller på med det här.

Som jag har nämnt i tidigare inlägg handlar det för mig om att dra ner tempot, plus att jag gillar den taktila känslan i gamla analoga kameror. Det vill säga tyngden, precisionen, mekaniken, återkopplingen när man trycker på avtryckaren, och så vidare.

Men också att det är mycket svårare och mera utmanande att fota analogt än digitalt. Något som jag går igång på.

Sedan finns det en faktor till och det är att jag måste vara mer fokuserad på det jag gör. Det analoga kräver en högre närvaro. I alla fall för mig personligen.  Och det är också något som jag gillar. 

Fotograferat med Pentax LX och SMC Pentax-M 50 mm f/1,7.

Sedan har jag såklart återupptäckt allt det jobbiga med det analoga. Hur lätt det är att missa skärpan, att exponera fel, att ha glömt bort att dra fram filmen och allt det där andra.  

Fast just nu gör det mig inget alls. Så länge det är kul kommer jag att köra på. Detta ingår också i de där svårigheterna som sporrar mig.

Bilderna i det här inlägget kommer för övrigt från mina två senast soppade rullar. Och i nästa inlägg lär jag antagligen avhandla detta med film, framkallning, digitalisering och så vidare. 

Så nu är ni förvarnade om det också :-)

Att fotografera med en manuell kamera när det är växlande molnighet och solen kommer och går på sekunden, är en utmaning. Just därför blev den här bilden något överexponerad. Men jag lyckades fixa till den bra i datorn. Fotograferat med Lieca M2 och Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0.  

Den här bilden blev något underexponerad, vilket helt och hållet berodde på min egen klantighet. Glömde ställa om kameran innan jag knäppte. Fotograferat med Lieca M2 och Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0. 

Oskarpa bilder är något man blir van vid som analog gatufotograf. Den här bilden tog jag medan jag backad ut ur en tunnelbanevagn, samtidigt som dörrarna stängdes. Kameran var inställd på 1/30-dels sekund och objektivet på bländare 2,0. En kombo som för övrigt verkar ge bra exponering i tunnelbanan. Fotograferat med Lieca M2 och Voigtländer Ultron 35 mm f/2,0.  

Så här ser det ut på min analoga hylla just nu. Jag har visserligen fler gamla kameror i mina gömmor, men det är dessa tre som jag använder för tillfället. 

SE BILDEN: No more Fujilove...

Under sommaren har jag sålt mer än hälften av mina Fujifilmprylar. Bland annat ett antal objektiv och min X100V. Något som jag delvis har gjort för att finansiera ett annat köp – men också av andra skäl.

Mer om det längre ner.

När det gäller mitt fotograferande det här året så kan jag inte låta bli att citera Eddie Meduza: Det började så bra på alla sätt och vis, men nu så har det gått åt helvete precis.

Ungefär så har det känts.

I början av året fick jag upp ånga ordentligt, sedan kolliderade jag med verklighetens karga klippvägg. Det vill säga jobb, hus, familjeliv och allt det där. Fotograferandet tog mer eller mindre tvärstopp.

Men tro nu bara inte att jag har gett upp detta med att enbart fotografera i svartvitt som jag lovade i början av året. Eller projektet med att plåta analogt. Absolut inte! Tvärtom så har jag investerat i några riktig schysta analoga grunkor. Bland annat en Pentax LX med ett par fina gluggar och så har jag skaffat mig en fin 35:a till min Olympus OM 1n.

Men framförallt så har jag köpt mig en Leica M2 och ett Voightländer Ultron 35 mm f/2,0.

Ja, ni läste rätt! Jag har gått och blivit en sådan där Leicagubbe - igen! Ägde ju som vissa av er känner till en M6 för några år sedan som jag sedan sålde. För övrigt den enda kamera som jag någonsin har ångrat att jag gjorde mig av med.

I ett kommande inlägg ska jag förklara varför det blev just en M2, men också vad jag har återupptäckt nu när jag börjat plåta analogt igen. Och så ska jag visa några av mina senaste analoga alster. 

Men mina Fujifilmprylar, då?

Jo, jag kom till ett par viktiga insikter i sommar.  Dels att jag inte är någon professionell fotograf längre och så inte har varit på många år. Jag har ägnat mig åt ett självbedrägeri och inbillat mig att jag behöver en stor kamerautrustning. Men det gör jag inte. 

Istället har det varit läge att skala ner och rikta mitt fotografiska fokus mot det som jag verkligen gillar: Gatufoto! Men också att hitta ett lugnare och mera eftertänksamt  tempo. Något som jag verkligen känner att jag behöver just nu.

Sedan har jag i ärlighetens namn rätt länge varit lite trött på Fujifilms kameror. Missförstå mig rätt, jag tycker de är bra i det stora hela, men de har en del konstigheter och annat för sig som har stört mig. 

Så nu har jag bara kvar min XT-4 och tre gluggar. Å så min gamla slitna X-Pro2, förstås. Men den räknas nästan inte. 

Kanske behåller jag tillslut bara min X-Pro2 och ett par gluggar. Tror det räcker.

SE BILDEN: Gatufotopodden - Simon Johansson

Så var det dags för ett nytt avsnitt av Gatufotopodden! Den här gången pratar jag med Simon Johansson. Fotografen som rör sig i gränslandet mellan dokumentärfoto och gatufoto där han blandar bilder på totala främlingar med bilder på bekanta, nära och kära.

Under en workshop i Neapel med Anders Petersen lärde han sig vikten av att "dansa" runt motivet, något som han menar har haft en tydlig effekt på hans bildskapande och inte minst gjort hans bilder bättre.

Simon Johansson har rötterna i Gamla stan i Stockholm, men har tillbringat mycket tid på Öland. Något som i allra högsta grad har påverkat hans fotograferande och var han finner sina motiv.

Trots att han nästan enbart fotograferar digitalt så har hans svartvita och korniga bilder en tydlig analog känsla. Han vill helst att det han gör ska väcka betraktarens nyfikenhet, att det ska finnas ett frågetecken efter.

Simon Johansson har fått flera utmärkelser och stipendier, gett ut fyra stycken böcker, varav den allra senaste släpptes förra året. Och till hösten ställer han ut på Stadsmuseet i Stockholm.

Allt detta och mycket mer pratar vi om i det här avsnittet. Vi diskuterar också fem av Simons bilder som ni kan ni se nedan.

Gatufotopodden finns på Spotify, iTunes, Google Podcasts och YouTube.

Trevlig lyssning!

Följ Simon Johansson i digitala kanaler:

Instagram

Hemsida

Gatufotopoddens hemsida:
Om du vill få tillgång till avsnitten innan alla andra ska du hålla koll på Gatufotopoddens egen Substack. Där delar jag även annat innehåll än här på Fotosidan. 

RSS: https://api.substack.com/feed/podcast/2325091.rss

Simons bilder som diskuteras i podden: