SE BILDEN

- Joakim K E Johansson -

SE BILDEN: Corona skrämmer inga kroppkakeälskare

Det här är kön till vagnen med färska kroppkakor på Stortorget i Karlskrona. Jag tog bilden under fredagen när jag var en vända inne i stan för att träffa en kompis.

Under några dagar hemma i Karlskrona har jag reflekterat över skillnaderna som finns mellan Stockholm och småstaden som jag kommer ifrån. Hur lunken är en annan.

Sådana här vagnar som säljer kroppkakor, sillamackor, rökt ål och annat har funnits så länge jag kan minnas. Långt innan alla hippa foodtrucks dök upp i storstäderna. 

När jag skriver detta sitter jag på tåget till Stockholm. Det är väldigt få passagerare och extremt lugnt. Något som faktiskt passar mig väldigt bra. Ofta undviker jag att åka tåg eftersom det kan vara så stökigt och högljutt. Jag pallar inte med det och har aldrig gjort. 

Det känns lite knasigt att åka från lugna Blekinge till Järvaområdet där jag har min lägenhet. Från en säker plats till stället som enligt medierna just nu är värst drabbat av Corona. Men, det är ju där jag bor numera och hemma är hemma. 

Postat 2020-03-28 12:16 | Läst 1015 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

SE BILDEN: Corona resulterade i film och bildspel

Just nu befinner jag mig strax utanför Karlskrona på ön där jag växte upp. Jag har inte flytt hit ut på grund av corona. Istället är jag här eftersom min mamma hastigt blev väldigt sjuk. Tack och lov har hon piggnat till nu.

Här är det så där lugnt och lantligt som det alltid har varit. På många sätt känns det som om tiden står stilla. Något som nästan kan vara lite overkligt när så mycket annat i livet förändras, men som också skapar en känsla av trygghet. På bilden klipper min farsa gräsmattan. Det har han redan gjort flera gånger i år, tro det eller ej.

Hursomhelst, innan jag åkte ner hit satt jag hemma i Akalla och knåpade ihop en film och ett gatufotobildspel som ni kan se här under. Ett resultat av allt hemmasittande i dessa besynnerliga coronatider.  

Postat 2020-03-26 15:56 | Läst 1070 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

SE BILDEN: När gatufototänket begränsar dig

I lördags var det så dags för årets gatufotopremiär för min del. Tillsammans med polaren Magnus Fröderberg knatade jag omkring i centrala Stockholm under några timmar med kameran i konstant skjutläge. Magnus hade med sig ett testexemplar av Fujifilms nya 100V som han plåtade med. En mycket trevlig liten mackapär. Traditionsenligt smaskade vi också i oss vars en semla på konditoriet Ritorno i Vasastan, vilket vi brukar göra när vi träffas vid den här tiden på året. Stället som sannolikt har stans godaste semlor.  

Magnus fick nog till några hyggliga skott under dagen, men för min egen del gick det inte så bra. Precis som det så ofta kan vara med gatufoto. Det är inte alltid det blir några bilder att visa upp. I alla fall snackade vi som vanligt en hel del om foto och inte minst då om gatufoto. Och en sak som vi pratade om är detta med hur lätt det är att som gatufotograf köra fast i ett visst tänk och därmed begränsa sig helt i onödan. Alltså, att man för mycket har gatufotohatten på sig och glömmer bort att det går att ta andra slags bilder som kan vara både bra och intressanta, även om de inte ur alla perspektiv uppfyller gatufotots samtliga krav och måsten.  

Vårt samtal fick mig att tänka på bilden här ovanför. Det är en bild som jag själv är väldigt nöjd med trots att den inte riktigt innehåller de beståndsdelar som ett gatufoto helst ska ha. Det som händer sticker inte ut jättemycket och bilden innehåller varken något surrealistiskt eller humoristiskt. Ändå tycker jag som sagt att det är en riktigt bra bild. Inte minst eftersom den har en stark och ganska komplex komposition. Liksom ett dokumentärt värde.  

Bilden var riktigt svårt att få till, kommer jag ihåg. De båda männen rörde sig hela tiden medan jag fotograferade. Minns att jag stod där med min lilla Fujifilm X100S och knäppte frenetiskt. Och fram till den här exponeringen satt trodde jag inte det skulle vara möjligt att få till en fungerande komposition. Jag upplevde helt enkelt situationen och miljön som alldeles för stökig.

Men, genom att stoppa upp och sluta jaga enbart de där spontana ögonblicken lyckades jag.  Vilket betydde att jag fick stanna kvar i situationen och successivt jobba mig fram till bilden. Och det här är något som jag inser att jag gör alldeles för sällan i mitt gatufotograferande. Jag stannar inte kvar. Istället är siktet inställt på ständig förflyttning och snabba skott. Något som alltså kan vara en nackdel och resultera i att riktigt bra fotomöjligheter går en förbi. 

För er som undrar var bilden är tagen så knäppte jag den för några år sedan under något som kallas för Palio di Siena. En festival som hålls två gånger varje sommar i den italienska staden Siena. Höjdpunkten är hästkapplöpningen runt torget där stadens 17 kvarter tävlar mot varandra med vars en jockey. Det är ett helt hysteriskt spektakel och finalen brukar sändas i nationell teve (se det här). 

Varje kvarter har sin egen flagga och medan festivalen pågår uppträder unga män på stadens gator och torg. De sveper med sina kvartersflaggor runt kroppen, kastar dem högt upp i luften och utför dansliknande rörelser. Allt till ljudet av ett militäriskt trummande. Det är en flera hundra år gammal tradition som är både imponerande och vacker (se ett exempel här). Jag kan varmt rekommendera ett besök i Siena under Palio.

Postat 2020-03-09 11:26 | Läst 1275 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

SE BILDEN: Jag är en lat och oduglig gatufotograf

För ett par helger sedan tillbringade jag en hel lördag på stan med målet att gatufotografera. Ja, det var i alla fall den grandiosa planen. Istället spenderades säker 75 procent av tiden på ett antal av stadens mat- och dryckesställen där mat, desserter och förfriskningar inmundigades i volymer som förmodligen hade gjort självaste Edward Blom avundsjuk. Det blev inte många bilder tagna den dagen, som ni säkert kan ana.

Däremot var jag både däst och lagom glad i hatten när jag bestämde mig för att retirera hemåt vid tiotiden på kvällen. Det var för övrigt då snubbarna på bilden här ovanför kom raglandes. Förmodligen tre till fyra gånger gladare i hatten än mig. Minst. Och de var definitivt inte på väg hemåt. 

När de dök upp i närheten av Kungsträdgårdens tunnelbanestation insåg jag direkt att det kunde bli ett kul gatufoto. Så jag smäckte av ett par-tre bilder i snabb följd. Sedan pallade jag inte mer utan ramlade istället kvickt ner i tunnelbanan med siktet inställt på sängen där hemma. 

På tåget till Akalla satt jag och kollade igenom minneskortet. Insåg då att det faktiskt hade varit en väldigt god idé att hänga efter de här killarna en stund. Förmodligen borde betydligt bättre bildmöjligheter ha uppstått efterhand. I en annan miljö och bland andra människor hade det också blivit tydligare att de gick omkring halvnakna mitt i vintern.  

Konstaterandet fick mig att känna mig omåttligt lat och passé. Som en riktigt oengagerad och bekväm gatufotograf. Faktiskt som inget annat än en blasé gammal gubbe. Men jag sov i alla fall som ett barn den natten. Alltid något. 

Postat 2020-02-28 19:08 | Läst 987 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

SE BILDEN: Är Garry Winogrand överskattad?

Häromkvällen spanade jag in dokumentären "Garry Winogrand: All Things Are Photographable". Det är en och en halv timme om en fotograf som på många sätt anses vara en ikon och förebild. Inte minst bland oss gatufotografer. 

Personligen har jag alltid gillat Winogrand och jag uppskattar verkligen flera av hans fotografier. Men, efter att ha sett den här dokumentären var det som om allt ställdes i en annan dager. Kanske beror det på dokumentären i sig och hur de presenterade hans gärning, eller också på att jag hade kunskapsluckor som nu fylldes i. 

Det blev i alla fall tydligt för mig att även de bilder som jag gillar av Winogrand inte sällan står sig ganska slätt gentemot många andra och samtida fotografers verk. Liksom hur otroligt många intetsägande och rena skitbilder han tog under sin karriär. Alster som faktiskt framstår som fullständigt meningslösa. 

Detta försöktes såklart skylas över i dokumentären. Inte minst genom att ett antal personer satt och snackade upp Winogrands fotografiska gärning. De benämnde hans bilder som konst, talade om postmodernism, att han var världens första digitalfotograf (eftersom han tog så ofattbart många exponeringar jämfört med många andra fotografer), och så vidare.

Men, det jag främst såg var slarvigt sammansatta bilder utan ett uns av medveten komposition. Många gånger oskarpa, felexponerade och i avsaknad av egentligt innehåll. Liksom personer på alldeles för långt avstånd eller röriga folksamlingar. Men också skott tagna genom bilfönster med en A-stolpe mitt i bilden. Foton som främst verkar ha varit hafsiga slumpskott.

När Winogrand dog 1984 lämnade han efter sig ungefär 2 500 oframkallade rullar och cirka 6 500 negativ som han inte hade gått igenom. Tydligen var han inte ens själv intresserad av att se sina egna bilder. Det säger på sätt och vis en hel del.

Bilderna i den här bloggposten är för övrigt från min resa till New York för några år sedan. En plats där Winogrand tog huvuddelen av sina mest kända fotografier. 

Postat 2020-01-29 16:20 | Läst 1171 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
Föregående 1 2 3 ... 73 Nästa