SE BILDEN: Intressantare bilder när mera händer

Häromdagen upptäckte jag en fotograf som märkligt nog har gått under min radar. Han heter Jason Eskenazi och har bland annat gjort fotoboken Wonderland med bilder från forna Sovjetunionen. En bok som fick priset för bästa fotobok 2008.

Eskenazi fotograferar på ett sätt som tilltalar mig väldigt mycket. Det är dokumentärt och det är med inslag av gatufoto. Han kör dessutom analogt, med svartvit film och som det verkar plåtar han med Leica, men också med Olympus OM 1.

I intervjuer som jag har läst beskriver han sitt sätt att förhålla sig till fotograferandet. Speciellt två saker fastnar hos mig. Dels att det främst är jakten efter bilden som driver honom. Inte upplevelser eller annat - utan bilden. Jag kan känna igen mig i det. 

Å dels så talar han om att fotografera i olika lager och att ha med flera händelsecentrum i sina bilder. Med det tycker jag att han pekar på något intressant. Nämligen ett förhållningssätt som handlar om att nå en ny nivå i bildskapandet.

Titta exempelvis på mina bilder i det här inlägget. Nedanstående har bara ett händelsecentrum, medan den översta har flera. Själv tycker jag att den översta är den mest intressanta, men det är lätt att det mest blir bilder som dom här under eftersom det är så mycket lättare. 

SE BILDEN: Hur många foton behövs för en bok?

Häromdagen blev jag förbannad på mig själv. På ett bra sätt, alltså. Det som retade upp mig var att jag ännu inte har tagit tag i mina Karlskronabilder som jag har slitit med i flera år. Det är helt enkelt dags att ro skutan i land nu innan alltsammans börjar kännas passé. En bok och en utställning ska produceras.

Så jag satte mig ner och beställde 97 stycken 13x19 cm-printar från Crimson. Det är så många bilder som jag har sorterat fram utifrån cirka 3 000 negativ. Igår var jag och hämtade ut bilderna som ni kan se här ovanför. Nu återstår dock att vaska fram de allra bästa skotten.

Att gallra bland sina bilder är något av det svåraste jag vet. För det är så oerhört viktigt att det blir bra om slutresultatet ska hålla. Därför hoppas jag få hjälp av några personer som kan ge nyttig feedback och som också vågar vara kritiska. Jag räknar därför kallt med att få välja bort några personliga favoriter.

Mitt mål är att ha ungefär 60 stycken bilder kvar sedan. Men jag vet ärligt talat inte om så många håller måttet. Kanske har jag bara 30 bilder som är tillräckligt kvalitativa. Antalet beror inte minst på hur högt eller lågt jag väljer att lägga ribban, men också på att en fotobok såklart kräver en viss mängd bilder för att kännas som just en bok. Hur många vet jag inte. Den får i alla fall inte bli för tunn.

När urvalet sedan är gjort kommer nästa svåra moment; att formge boken. Eftersom mina bilder är traditionella till anslaget vill jag att boken också ska vara det, fast med en modern touch. Ungefär som att det tillverkas nya bilar utifrån gamla klassiska modeller. Hur det skulle kunna se ut har jag dock inte kommit på ännu.

Tja, som ni märker har jag en hel del arbete framför mig. Men nu ska det som sagt bli av.

SE BILDEN: Jag har inget att säga om Fittja

I snart två månader har jag bott i Fittja. Inledningsvis tänkte jag att det kanske skulle vara intressant att försöka berätta något om det. Att helt enkelt gå runt och ta bilder. Men så insåg jag att det förmodligen bara skulle bli ytligt och klichéartat. Jag har nämligen inget vettigt att säga om saken.

Häromkvällen såg jag en dokumentär på tuben om bildgruppen Magnum. Den var från 1999 och har alltså några år på nacken. Men i den diskuterades bland annat att den klassiska fotojournalistiken var ute. Istället var det intressanta att berätta om sådant som var starkt förknippat med egna personliga livsupplevelser.

Jag vet inte om detta stämmer fortfarande, men det verkar så. Många fotografer skildrar sådant som ligger nära, sin barndom, livskriser, vänner, och så vidare. Om det alltid är så bra vet jag inte, men det är förmodligen lättare att på djupet utforska ett ämne som är nära den egna personen.

Om ni inte har sett dokumentären om Magnum så finns den här.

SE BILDEN: Jag har skaffat mig en ny blogg

Nej, jag tänker inte sluta blogga på fotosidan. Det är alldeles för roligt. Här kan jag snöa in mig i diverse resonemang på en nördnivå som inte riktigt funkar på andra ställen. Folk fattar och det resulterar ofta i kul och intressanta kommentarer.

Samtidigt är det just därför jag har startat en ny blogg på Tumblr. För de allra flesta av mina vänner fattar däremot inte vad min blogg här på fotosidan handlar om. Samtidigt är de lite nyfikna på mina bilder och vad jag håller på med.

Den nya bloggen kommer därför att vara mera bildbaserad med bara korta beskrivande texter. En blogg som förmodligen också lär uppdateras oftare än denna. Samtidigt ser jag det som en passande samlingsplats för det som jag nu har börjat skapa här i Stockholm. 

Om du vill spana in min nya blogg så klickar du rätt och slätt här.

SE BILDEN: Vad vill vi gatufotografer berätta egentligen?

När jag var medlem i en fotoklubb under några år på 90-talet var det en fråga som alltid dök upp vid bildvisningarna. "Vad vill du berätta med den bilden, egentligen?". Frågan retade upp en del så mycket att de nästan blev arga. Måste en bild alltid berätta något, undrade de.

Ja, så är det nog tyvärr. I alla fall om målet är att skapa något som på allvar väcker intresse hos betraktarna. Bilder som stannar kvar. Då måste det finnas ett innehåll som säger något, även om effektfulla eller formmässigt starka fotografier också kan vara tilltalande. 

Det är ungefär som en text. Om den bara består av spektakulärt formulerade meningar kan den säkert fascinera en stund, men sedan då? Nej, i längden vinner såklart en text som också har ett genomtänkt budskap, något att säga. Ja, ni fattar galoppen.

När det gäller gatufotografins ädla konst kan jag tycka att det är för lätt att fastna i en jakt på ögonblick som sticker ut på olika sätt. Men sedan då? Vad mer vill vi berätta med våra gatufoton? Vad är det vi vill tala om för den som ser våra alster egentligen?

Sedan jag flyttade hit till Stockholm så vet jag själv inte vad det är jag vill berätta med mina gatufoton. Vad är det med den här staden och människorna som intresserar mig? Vad finns här som berättar något om livet och tillståndet just nu? Vad kan jag rikta in mig på?

Detta är frågor som jag ställer mig. För jag tror att det är först när vi har en berättelse och en röd tråd som det på riktigt går att producera något som blir intressant för omgivningen. Annars riskerar det bara att bli fragment utan större mening.