SE BILDEN: Det svåra med att hitta ett bra ämne

Av flera saker som utmärker duktiga fotografer finns inte minst en som är avgörande. Och det är förmågan att "hitta" intressanta ämnen. Eller ska jag snarare skriva förmågan att nosa upp var det finns en tydlig berättelse som går att förmedla fotografiskt. 

Inom journalistiken sägs att riktigt duktiga journalister behöver ha en bra "nyhetsnäsa". En del menar att det rent av är en speciell talang om vissa har, andra att den går att öva upp. Oavsett vad är den avgörande för en journalist.

Själv tycker jag att detta är något av det svåraste. Var hittar jag den där berättelsen som jag vill förmedla. Och inte minst som jag kan förmedla utifrån mina förutsättningar? Det vill säga ett ämne som intresserar mig tillräckligt, som passar mitt sätt att fotografera och som går att kombinera med ett heltidsjobb.

Tittar man på etablerade fotografer så söker de ofta upp speciella sammanhang där det finns dynamik och där det händer saker. Det kan vara festivaler och marknader, killar som kör Epa-traktor, hundutställningar, kapplöpningsbanor eller nudiststränder.

Så ur det perspektivet är det ganska enkelt. Leta upp "något" som sticker ut och där det är relativt "lätt" att hitta bildmöjligheter. Ändå är det som sagt så svårt.

SE BILDEN: Hur många foton behövs för en bok?

Häromdagen blev jag förbannad på mig själv. På ett bra sätt, alltså. Det som retade upp mig var att jag ännu inte har tagit tag i mina Karlskronabilder som jag har slitit med i flera år. Det är helt enkelt dags att ro skutan i land nu innan alltsammans börjar kännas passé. En bok och en utställning ska produceras.

Så jag satte mig ner och beställde 97 stycken 13x19 cm-printar från Crimson. Det är så många bilder som jag har sorterat fram utifrån cirka 3 000 negativ. Igår var jag och hämtade ut bilderna som ni kan se här ovanför. Nu återstår dock att vaska fram de allra bästa skotten.

Att gallra bland sina bilder är något av det svåraste jag vet. För det är så oerhört viktigt att det blir bra om slutresultatet ska hålla. Därför hoppas jag få hjälp av några personer som kan ge nyttig feedback och som också vågar vara kritiska. Jag räknar därför kallt med att få välja bort några personliga favoriter.

Mitt mål är att ha ungefär 60 stycken bilder kvar sedan. Men jag vet ärligt talat inte om så många håller måttet. Kanske har jag bara 30 bilder som är tillräckligt kvalitativa. Antalet beror inte minst på hur högt eller lågt jag väljer att lägga ribban, men också på att en fotobok såklart kräver en viss mängd bilder för att kännas som just en bok. Hur många vet jag inte. Den får i alla fall inte bli för tunn.

När urvalet sedan är gjort kommer nästa svåra moment; att formge boken. Eftersom mina bilder är traditionella till anslaget vill jag att boken också ska vara det, fast med en modern touch. Ungefär som att det tillverkas nya bilar utifrån gamla klassiska modeller. Hur det skulle kunna se ut har jag dock inte kommit på ännu.

Tja, som ni märker har jag en hel del arbete framför mig. Men nu ska det som sagt bli av.

SE BILDEN: Jag har inget att säga om Fittja

I snart två månader har jag bott i Fittja. Inledningsvis tänkte jag att det kanske skulle vara intressant att försöka berätta något om det. Att helt enkelt gå runt och ta bilder. Men så insåg jag att det förmodligen bara skulle bli ytligt och klichéartat. Jag har nämligen inget vettigt att säga om saken.

Häromkvällen såg jag en dokumentär på tuben om bildgruppen Magnum. Den var från 1999 och har alltså några år på nacken. Men i den diskuterades bland annat att den klassiska fotojournalistiken var ute. Istället var det intressanta att berätta om sådant som var starkt förknippat med egna personliga livsupplevelser.

Jag vet inte om detta stämmer fortfarande, men det verkar så. Många fotografer skildrar sådant som ligger nära, sin barndom, livskriser, vänner, och så vidare. Om det alltid är så bra vet jag inte, men det är förmodligen lättare att på djupet utforska ett ämne som är nära den egna personen.

Om ni inte har sett dokumentären om Magnum så finns den här.

SE BILDEN: Jag har skaffat mig en ny blogg

Nej, jag tänker inte sluta blogga på fotosidan. Det är alldeles för roligt. Här kan jag snöa in mig i diverse resonemang på en nördnivå som inte riktigt funkar på andra ställen. Folk fattar och det resulterar ofta i kul och intressanta kommentarer.

Samtidigt är det just därför jag har startat en ny blogg på Tumblr. För de allra flesta av mina vänner fattar däremot inte vad min blogg här på fotosidan handlar om. Samtidigt är de lite nyfikna på mina bilder och vad jag håller på med.

Den nya bloggen kommer därför att vara mera bildbaserad med bara korta beskrivande texter. En blogg som förmodligen också lär uppdateras oftare än denna. Samtidigt ser jag det som en passande samlingsplats för det som jag nu har börjat skapa här i Stockholm. 

Om du vill spana in min nya blogg så klickar du rätt och slätt här.

SE BILDEN: Vad vill vi gatufotografer berätta egentligen?

När jag var medlem i en fotoklubb under några år på 90-talet var det en fråga som alltid dök upp vid bildvisningarna. "Vad vill du berätta med den bilden, egentligen?". Frågan retade upp en del så mycket att de nästan blev arga. Måste en bild alltid berätta något, undrade de.

Ja, så är det nog tyvärr. I alla fall om målet är att skapa något som på allvar väcker intresse hos betraktarna. Bilder som stannar kvar. Då måste det finnas ett innehåll som säger något, även om effektfulla eller formmässigt starka fotografier också kan vara tilltalande. 

Det är ungefär som en text. Om den bara består av spektakulärt formulerade meningar kan den säkert fascinera en stund, men sedan då? Nej, i längden vinner såklart en text som också har ett genomtänkt budskap, något att säga. Ja, ni fattar galoppen.

När det gäller gatufotografins ädla konst kan jag tycka att det är för lätt att fastna i en jakt på ögonblick som sticker ut på olika sätt. Men sedan då? Vad mer vill vi berätta med våra gatufoton? Vad är det vi vill tala om för den som ser våra alster egentligen?

Sedan jag flyttade hit till Stockholm så vet jag själv inte vad det är jag vill berätta med mina gatufoton. Vad är det med den här staden och människorna som intresserar mig? Vad finns här som berättar något om livet och tillståndet just nu? Vad kan jag rikta in mig på?

Detta är frågor som jag ställer mig. För jag tror att det är först när vi har en berättelse och en röd tråd som det på riktigt går att producera något som blir intressant för omgivningen. Annars riskerar det bara att bli fragment utan större mening.