SE BILDEN: Podcast, fotomässa och Olympus OM 1

Just nu händer det inte så mycket på min fotofront, ändå händer det en hel del. Med det menar jag att det inte har blivit så mycket fotograferande av den senaste tiden vilket kanske inte är så konstigt med tanke på det dystra novembermörkret som har lagt sig över Svea rike.

Däremot händer det saker på andra sätt. Och en av dessa saker är att jag funderar på att starta en liten podcast om fotografi med fokus på dokumentärfoto, gatufoto och analogt foto. Jag tänker såklart ta upp andra ämnen också, men där någonstans ska tyngdpunkten ligga.

Jag har jobbat på Sveriges Radio en gång i tiden och en viktig lärdom därifrån är att alltid ha en tydlig vinkel innan man gör något. Annars riskerar det att bli både för spretigt och svårhanterligt i slutändan. Just nu håller jag i alla fall på att spåna idéer, grubbla över intervjupersoner och så vidare. Om du har några tips så tar jag gärna emot dom.

Nu i dagarna är det fotomässa här i Stockholm också. Jag ska dit redan idag, men även i morgon. Tänkte spana in utställningarna, gå på några av föredragen, prata med andra fotografer och så vidare. Jag lär såklart ta mig en titt på alla kameror och prylar också, men det där är inte något som intresserar mig jättemycket i ärlighetens namn.

Visserligen är jag intresserad av kameror och prylar, fast då handlar det mest om gamla klassiska grejer. Därför har jag börjat leta efter en Olympus OM 1 med en 50-glugg som jag har planer på att använda i vinter för ett litet projekt.  Så om du har en sådan till salu får du gärna höra av dig :-)

Mitt reportage-kit. Handmikrofonen Zoom H1 och kameran Fujifilm X100s. 

SE BILDEN: Intressantare bilder när mera händer

Häromdagen upptäckte jag en fotograf som märkligt nog har gått under min radar. Han heter Jason Eskenazi och har bland annat gjort fotoboken Wonderland med bilder från forna Sovjetunionen. En bok som fick priset för bästa fotobok 2008.

Eskenazi fotograferar på ett sätt som tilltalar mig väldigt mycket. Det är dokumentärt och det är med inslag av gatufoto. Han kör dessutom analogt, med svartvit film och som det verkar plåtar han med Leica, men också med Olympus OM 1.

I intervjuer som jag har läst beskriver han sitt sätt att förhålla sig till fotograferandet. Speciellt två saker fastnar hos mig. Dels att det främst är jakten efter bilden som driver honom. Inte upplevelser eller annat - utan bilden. Jag kan känna igen mig i det. 

Å dels så talar han om att fotografera i olika lager och att ha med flera händelsecentrum i sina bilder. Med det tycker jag att han pekar på något intressant. Nämligen ett förhållningssätt som handlar om att nå en ny nivå i bildskapandet.

Titta exempelvis på mina bilder i det här inlägget. Nedanstående har bara ett händelsecentrum, medan den översta har flera. Själv tycker jag att den översta är den mest intressanta, men det är lätt att det mest blir bilder som dom här under eftersom det är så mycket lättare. 

SE BILDEN: Det svåra med att hitta ett bra ämne

Av flera saker som utmärker duktiga fotografer finns inte minst en som är avgörande. Och det är förmågan att "hitta" intressanta ämnen. Eller ska jag snarare skriva förmågan att nosa upp var det finns en tydlig berättelse som går att förmedla fotografiskt. 

Inom journalistiken sägs att riktigt duktiga journalister behöver ha en bra "nyhetsnäsa". En del menar att det rent av är en speciell talang om vissa har, andra att den går att öva upp. Oavsett vad är den avgörande för en journalist.

Själv tycker jag att detta är något av det svåraste. Var hittar jag den där berättelsen som jag vill förmedla. Och inte minst som jag kan förmedla utifrån mina förutsättningar? Det vill säga ett ämne som intresserar mig tillräckligt, som passar mitt sätt att fotografera och som går att kombinera med ett heltidsjobb.

Tittar man på etablerade fotografer så söker de ofta upp speciella sammanhang där det finns dynamik och där det händer saker. Det kan vara festivaler och marknader, killar som kör Epa-traktor, hundutställningar, kapplöpningsbanor eller nudiststränder.

Så ur det perspektivet är det ganska enkelt. Leta upp "något" som sticker ut och där det är relativt "lätt" att hitta bildmöjligheter. Ändå är det som sagt så svårt.

SE BILDEN: Hur många foton behövs för en bok?

Häromdagen blev jag förbannad på mig själv. På ett bra sätt, alltså. Det som retade upp mig var att jag ännu inte har tagit tag i mina Karlskronabilder som jag har slitit med i flera år. Det är helt enkelt dags att ro skutan i land nu innan alltsammans börjar kännas passé. En bok och en utställning ska produceras.

Så jag satte mig ner och beställde 97 stycken 13x19 cm-printar från Crimson. Det är så många bilder som jag har sorterat fram utifrån cirka 3 000 negativ. Igår var jag och hämtade ut bilderna som ni kan se här ovanför. Nu återstår dock att vaska fram de allra bästa skotten.

Att gallra bland sina bilder är något av det svåraste jag vet. För det är så oerhört viktigt att det blir bra om slutresultatet ska hålla. Därför hoppas jag få hjälp av några personer som kan ge nyttig feedback och som också vågar vara kritiska. Jag räknar därför kallt med att få välja bort några personliga favoriter.

Mitt mål är att ha ungefär 60 stycken bilder kvar sedan. Men jag vet ärligt talat inte om så många håller måttet. Kanske har jag bara 30 bilder som är tillräckligt kvalitativa. Antalet beror inte minst på hur högt eller lågt jag väljer att lägga ribban, men också på att en fotobok såklart kräver en viss mängd bilder för att kännas som just en bok. Hur många vet jag inte. Den får i alla fall inte bli för tunn.

När urvalet sedan är gjort kommer nästa svåra moment; att formge boken. Eftersom mina bilder är traditionella till anslaget vill jag att boken också ska vara det, fast med en modern touch. Ungefär som att det tillverkas nya bilar utifrån gamla klassiska modeller. Hur det skulle kunna se ut har jag dock inte kommit på ännu.

Tja, som ni märker har jag en hel del arbete framför mig. Men nu ska det som sagt bli av.

SE BILDEN: Jag har inget att säga om Fittja

I snart två månader har jag bott i Fittja. Inledningsvis tänkte jag att det kanske skulle vara intressant att försöka berätta något om det. Att helt enkelt gå runt och ta bilder. Men så insåg jag att det förmodligen bara skulle bli ytligt och klichéartat. Jag har nämligen inget vettigt att säga om saken.

Häromkvällen såg jag en dokumentär på tuben om bildgruppen Magnum. Den var från 1999 och har alltså några år på nacken. Men i den diskuterades bland annat att den klassiska fotojournalistiken var ute. Istället var det intressanta att berätta om sådant som var starkt förknippat med egna personliga livsupplevelser.

Jag vet inte om detta stämmer fortfarande, men det verkar så. Många fotografer skildrar sådant som ligger nära, sin barndom, livskriser, vänner, och så vidare. Om det alltid är så bra vet jag inte, men det är förmodligen lättare att på djupet utforska ett ämne som är nära den egna personen.

Om ni inte har sett dokumentären om Magnum så finns den här.