SE BILDEN: Är fotografin död?

Det talas ibland om att fotografin är död. Att alltsammans har blivit urvattnat, ofokuserat och betydelselöst. Känslan är att det som produceras nu för tiden inte är riktig fotografi, utan något annat. Alla är plötsligt "fotografer" – typ.

Jag kan på sätt och vis förstå den uppfattningen. Den status som fotografin har haft historiskt är till vissa delar borta. Inte minst tack vare den digitala tekniken som har resulterat i att mer eller mindre varje människa i den utvecklade världen har tillgång till en kamera och kan publicera bilder på ett ögonblick.

Det påstås till exempel att det idag produceras lika många bilder globalt på två minuter som det gjordes under hela 1800-talet. Fler människor än någonsin tidigare har alltså tillgång till ett visuellt uttrycksmedel som de kan använda regelbundet i sin vardag.

Betyder det att fotografin är död? Nej, givetvis inte. Den lever och frodas mer än någonsin. Däremot har den demokratiserats – och förändrats. Det som tidigare var förunnat ett fåtal har nu erbjudits massan och människor utforskar och tar till sig detta speciella språk som ju fotografin faktiskt är.

Att påstå att detta är något dåligt för fotografin är som att säga att vi får sämre författare ju fler som lär sig läsa och skriva. Så är det självklart inte. Däremot får vi fler berättelser. Fler perspektiv. Fler synsätt på livet. Och ja, det gäller även dåliga sådana.  

Men precis som när de små och snabba kamerorna kom på 1930-talet och fotografin förändrades i sitt väsen lär utvecklingen även denna gång resultera i framsteg. Det är kanske bara så att vi ännu inte riktigt kan bena ut vad det är som händer eftersom vi är mitt uppe i en verklig bildrevolution. 

SE BILDEN: Gatufoto från 1600-talet

Så här års befinner sig min fotoinspiration alltid i ett slags bottenläge. Därav bloggtorkan från min sida. Med tiden har jag lärt mig att det inte är någon större idé att streta emot. Istället väljer jag numera att ägna mig åt andra saker. För jag vet samtidigt att när vårljuset sakta börjar komma tillbaka brukar även suget efter att fotografera återvända.

I förra veckan var jag i alla fall på jobbresa i Rotterdam och Amsterdam med några kollegor. Jag hade tyvärr inte möjligheten att gatufotografera, men några reflektioner kring detta med foto hann jag i alla fall med. Inte minst under ett besök på det fantastiska Rijksmuseum med alla sina otroliga målningar. 

Medan jag vandrade omkring bland dessa ikoniska verk slog mig en sak tydligt. Nämligen hur den moderna bildkonsten har växt fram under hundratals år. Ett faktum som jag tycker att vi fotografer glömmer bort ibland. Vi betraktar gärna fotografin som ett separat spår, något helt annat. Men så är det såklart inte.

Jag tycker att det går att lära sig en hel del om det som vi ser idag inom fotografin genom att betrakta den klassiska bildkonsten. Det gäller allt från komposition och bilduppbyggnad till hur konstnärerna hanterade ljuset. Men också vilka motivval som har varit aktuella genom historien. De är nämligen märkligt oförändrade. 

"Gatufoto" från 1640-talet av Michael Sweerts. Här tycks konstnären ha fångat ett ögonblick som sticker ut från det vanliga, precis som vi nutida gatufotografer ofta gör. Mer info om tavlan. 

Den här gatufototavlan av George Hendrik Breitner är förmodligen från 1897 och föreställer Singelbrug nära Paleisstraat i Amsterdam. George Hendrik Breitner använde fotografier som underlag för sina tavlor. Så detta är alltså ett gatufoto från början. Läs mer om verket här.

Ett "bröllopsfoto" från 1622 av Frans Hals. Det nygifta paret Isaac Abrahamsz Massa och Beatrix van der Laen sitter avspända vid ett träd. Se hur hon håller handen på sin makes axel för att visa ringen på fingret. Och han håller i sin tur högerhanden över hjärtat. Kanske något för nutida bröllopsfotografer att inspireras av. Läs mer om konstverket här. 

"Porträtt av flickan klädd i blått", kallas den här tavlan från 1641 av Johannes Cornelisz. Verspronck. En sak som man ofta kan se på gamla porträttmålningar är att de innehåller detaljer som säger något om den avbildade, men också om tidsandan. Det är klädsel, färger eller att den avporträtterade håller i något symboliskt. Kanske något att prova istället för att bara dra till med kortast möjliga skärpedjup nästa gång du tar ett porträtt. Läs mer här.

"Den glada familjen". Ungefär så kan man översätta titeln på den här festliga tavlan från 1668 av konstnären Jan Havicksz. Steen. Familjebilder har nog varit populära länge.  Mer om tavlan här.

Och så en "selfie" från cirka 1628 av Rembrandt Harmensz. van Rijn som 22 årig ung man. Att vända blicken mot sig själv är alltså knappast en nutida företeelse. Här är mer info om tavlan. 

Slutligen kan jag tillägga att Amsterdam med sina cirka 90 museer anses vara världens museitätaste stad och med andra ord en plats väl värd att besöka för den kulturellt intresserade.  

SE BILDEN: Porträtt är inte lätt - men kul!

En av mina tidigaste fotografiska idoler var den holländske fotografen Anton Corbijn. Jag vill minnas att det var efter en utställning på Kulturhuset i början av 1990-talet som jag verkligen fick upp ögonen för hans bilder. Något som i sin tur gjorde att jag själv på allvar började gå in för detta med porträttfoto.

Sedan dess har jag hittat andra saker inom fotografin som kanske intresserar mig mera (inte minst gatufoto), men att ta porträtt är alltid något som jag regelbundet återkommer till. Dels för att det är så väldigt roligt, men också för att det är utmanande och svårt att ta bra porträtt.

Av den anledningen har jag varit på jakt efter en Olympus OM 1 med ett tillhörande 50/1.8. Jag ville nämligen ha en liten och smidig analog spegelreflexkamera som alltid kan vara med och som funkar bra till porträtt. Och efter mitt förra blogginlägg där jag efterlyste en sådan kamera hörde fotosidanmedlemmen Peter Hennig av sig. Han hade en jättefin OM 1n som jag fick köpa av honom.

Så i förra veckan satte jag igång och tog de första porträtten på två av mina jobbkollegor. Bilderna är tagna under lunchen medan vi var ute på stan. Jag försökte hålla ögonen öppna efter bra miljöer och passande bakgrunder medan vi promenerade omkring.

Det är precis den här sortens porträtt jag gillar att ta. Enkla, svartvita bilder som är tagna ganska rakt på men där miljön också är en viktig ingrediens för känslan. Sedan är det alltid roligt att fotografera människorna som finns runt en till vardags som kollegor, vänner och familjemedlemmar. Inte minst blir ju bilderna fina minnen att ha längre fram.

Men kanske kommer jag att utveckla detta till ett projekt där jag även börjar porträttera okända människor. Jag får se hur det känns när jag har trimmat in mig lite. Men det skulle kunna vara en rolig grej att ta tag i. 

Carolina Blaad.

Anders P Näsberg.

SE BILDEN: Podcast, fotomässa och Olympus OM 1

Just nu händer det inte så mycket på min fotofront, ändå händer det en hel del. Med det menar jag att det inte har blivit så mycket fotograferande av den senaste tiden vilket kanske inte är så konstigt med tanke på det dystra novembermörkret som har lagt sig över Svea rike.

Däremot händer det saker på andra sätt. Och en av dessa saker är att jag funderar på att starta en liten podcast om fotografi med fokus på dokumentärfoto, gatufoto och analogt foto. Jag tänker såklart ta upp andra ämnen också, men där någonstans ska tyngdpunkten ligga.

Jag har jobbat på Sveriges Radio en gång i tiden och en viktig lärdom därifrån är att alltid ha en tydlig vinkel innan man gör något. Annars riskerar det att bli både för spretigt och svårhanterligt i slutändan. Just nu håller jag i alla fall på att spåna idéer, grubbla över intervjupersoner och så vidare. Om du har några tips så tar jag gärna emot dom.

Nu i dagarna är det fotomässa här i Stockholm också. Jag ska dit redan idag, men även i morgon. Tänkte spana in utställningarna, gå på några av föredragen, prata med andra fotografer och så vidare. Jag lär såklart ta mig en titt på alla kameror och prylar också, men det där är inte något som intresserar mig jättemycket i ärlighetens namn.

Visserligen är jag intresserad av kameror och prylar, fast då handlar det mest om gamla klassiska grejer. Därför har jag börjat leta efter en Olympus OM 1 med en 50-glugg som jag har planer på att använda i vinter för ett litet projekt.  Så om du har en sådan till salu får du gärna höra av dig :-)

Mitt reportage-kit. Handmikrofonen Zoom H1 och kameran Fujifilm X100s. 

SE BILDEN: Intressantare bilder när mera händer

Häromdagen upptäckte jag en fotograf som märkligt nog har gått under min radar. Han heter Jason Eskenazi och har bland annat gjort fotoboken Wonderland med bilder från forna Sovjetunionen. En bok som fick priset för bästa fotobok 2008.

Eskenazi fotograferar på ett sätt som tilltalar mig väldigt mycket. Det är dokumentärt och det är med inslag av gatufoto. Han kör dessutom analogt, med svartvit film och som det verkar plåtar han med Leica, men också med Olympus OM 1.

I intervjuer som jag har läst beskriver han sitt sätt att förhålla sig till fotograferandet. Speciellt två saker fastnar hos mig. Dels att det främst är jakten efter bilden som driver honom. Inte upplevelser eller annat - utan bilden. Jag kan känna igen mig i det. 

Å dels så talar han om att fotografera i olika lager och att ha med flera händelsecentrum i sina bilder. Med det tycker jag att han pekar på något intressant. Nämligen ett förhållningssätt som handlar om att nå en ny nivå i bildskapandet.

Titta exempelvis på mina bilder i det här inlägget. Nedanstående har bara ett händelsecentrum, medan den översta har flera. Själv tycker jag att den översta är den mest intressanta, men det är lätt att det mest blir bilder som dom här under eftersom det är så mycket lättare.