SE BILDEN: Att släppa det stela och våga gå på känslan

Mer eller mindre alla fotografer har en egen stil, oavsett om vi är medvetna om den eller inte. Hos en del är den väldigt utpräglad och lätt att känna igen. Framförallt hos rutinerade fotografer. Hos andra är den mera subtil och inte alltid så framträdande, men den finns där.

Min fotografiska stil bygger en hel del på enkelhet och tydliga kompositioner. Jag använder gärna gyllene snittet, tredjedelsregeln, diagonaler och liknande. Det gör bilderna direkta och lättlästa, tycker jag själv. Men det kan också bli alltför stelt, förutsägbart och tråkigt.

Detta är något som jag brottas med emellanåt. Alltså att släppa det kompositionsmässiga tvånget, att våga gå mera på känsla och innehåll och inte alltid vara så övertydlig när det kommer till kompositionen.

En fotograf som jag tycker är bra på detta är Micke Berg. Hans bilder bygger i mitt tycke ganska ofta på känsla. Bilderna kan ibland nästan upplevas som att de saknar komposition, men så är inte fallet. Kompositionen finns där fast invävd på ett nästan omärkbart sätt. Lite i bakgrunden för att hålla ihop bilden, liksom.

Det skulle kunna beskriva som två olika skolor inom fotografin. Alltså att bygga sina bilder främst på känsla eller främst på komposition. Eller också beror det rent av på hur man är som människa. En del kanske går mer på känsla, medan andra mer på rationalitet. Vad vet jag?

Tänkte i alla fall att jag ska försöka gå mera på känsla framöver. Använda magen som kompass och anstränga mig för att inte fastna för mycket inom kompositionens stela ramar. Jag får se hur det går. Om det blir bättre eller sämre har jag inte en aning om.

SE BILDEN: Att fånga livets små ögonblick

Att gatufota i en småstad kan vara lite speciellt. Det är inte alltid som det händer särskilt mycket för att uttrycka sig lindrigt. Då får man helt enkelt nöja sig med det lilla – det vill säga att fånga livets små ögonblick som passerar förbi i maklig takt.

Även om det inte är lika spektakulärt och ballt som att ränna runt i en myllrande storstad så kan det på sitt sätt ändå vara ganska kul. För i ärlighetens namn är det ju ingen brist på gatufoton från världens metropoler. Däremot ser du sällan gatufoton från olika småstäder, förutom Karlskrona då ;-)

Personligen gillar jag det här något banala och nedtonade bildberättandet, även när jag tittar på andras bilder. Jag inspireras därför oftast mycket mera av det enkla som har en subtil känsla av ett slags mänskligt tillstånd, än av det övertydliga och ”högljudda” inom fotografin. 

Just nu håller jag för övrigt på att testa Fujifilms nya 50 mm-konverter till X100s. Det har varit en kul bekantskap som jag ska skriva mer om snart. Inte minst för mig som har brottats en hel del med trettiofemman, en brännvidd som kan vara lite knepig på småstadens glesa gator.

Bilderna i den här bloggposten är tagna med 50 mm-konvertern påskruvad.

Så allra sist. Lördagen den 26 juli kommer jag att ställa ut på Planket i Gnesta. Det blir min andra gång och det ska bli väldigt kul att få komma dit. Just nu sitter jag och funderar på vilka bilder jag ska visa upp. Digitalt eller analogt? Det återstår att bestämma.

SE BILDEN: Den arrangerade känslan som förstör

Som gatufotograf sätter man ibland dom där skotten som är lite svåra att förhålla sig till. Bilder som ser uppställda och arrangerade ut, fast dom inte är det. Personligen har jag svårt för dessa alster. Vet inte riktigt vad jag ska ha dom till. Det är bilder som skaver på något sätt.

Ta exempelvis fotot här ovanför som jag knäppte i London för ett tag sedan. Jag klev helt enkelt emellan när snubbarna blev fotograferade framför The Dominion Theatre som just då körde We Will Rock You - en musikal om rockbandet Queen. Därav fejkmustascherna, såklart.

Även om jag tycker att bilden är lite smårolig så känns den ändå inte som ett riktigt gatufoto. Samma sak känner jag för motivet här under. Tre kinesiska ungdomar som uppträdde på gatan hemma i Karlskrona under Pridefestivalen förra helgen. Också det ett foto som känns allt för tillrättalagt, fast det är taget i farten.

Och förmodligen är det exakt vad saken handlar om. Det funkar inte eftersom det ser för ordnat och planerat ut, och då blir det i regel ointressant. Gatufoto behöver helt enkelt en spänning och en genuin känsla av tillfällighet över sig för att fungera fullt ut.

SE BILDEN: Min kamp med gatans färger

Få saker kan väl ställa till det så mycket för en gatufotograf som just färger. Det handlar om färgglada skyltar, ballonger, kläder, skor, peruker, plastkassar och Gud vet allt! En färgklick på fel ställe kan helt enkelt fullständigt och totalt förstöra en i övrigt hygglig bild.

Samtidigt kan det också bli precis hur bra som helst om fotografen har övat upp förmågan att dra nytta av de extra dimensionerna som öppnas upp. Själv håller jag just nu på att försöka lära mig just det. Alltså att använda färgerna bättre i mina gatufoton.

Men det är lite klurigt eftersom jag nästan enbart har plåtat i svartvitt de senaste åren. För nu måste jag se världen i färg. Ja, det låter kanske lite konstigt men det är inte så säkert att man gör det. Fast man såklart gör det, om ni förstår. Det handlar om att ”se”, alltså om att på riktigt se. Inte bara registrera.

I den här bloggposten kan ni beskåda några av mina trevande försök. Personligen tycker jag att bilderna är lite för uppenbara. Jag skulle vilja bli smartare på att använda färgerna. Så jag får öva på. Men tillslut ska det nog sitta det också.

SE BILDEN: Min kamp med trettiofemman

Just nu vet jag inte riktigt vad jag håller på med. Jag har mer eller mindre ingen koll och det känns som att börja om från noll (vitsigt, eller hur?).  Eller nja, så farligt är det kanske inte. Men ni förstår säkert vad det handlar om. Jag snackar om den där känslan som uppstår när man ändrar på spelreglerna och lämnar sina invanda mönster.

För mig betyder det att gatufota digitalt, att ha som mål att bilderna ska vara i färg och att köra med 35-glugg. Mer än så krävs inte för att få mig utanför min trygga lilla comfort zone  - van som jag är vid att plåta analogt, svartvitt och med 50 mm på huset. 

Det kan tyckas vara en löjlig bagatell, men det är det inte. Framförallt är det skillnaden i brännvidd som skapar problem. Trettiofemman kräver ett helt annat angreppssätt. Det är inte alls lika lätt att jobba ihop motivet mot bakgrunden och få till tajta kompositioner. Inte minst blir detta tydligt i en småstad som Karlskrona där det i regel är ganska glest mellan människorna också. 

Henri Cartier-Bresson som ju mer eller mindre är alla gatufotografers helgonfigur och förebild hävdade flera gånger att 50 mm är den överlägset bästa brännvidden ifall du främst bygger dina bilder på starka kompositioner. Jag är helt klart beredd att hålla med honom om den saken. Samtidigt tänker jag gneta på med vidvinkeln. Det får ju inte vara för lätt.

Det gäller att få i sig sista droppen.

Matkoma - eller för lång väntan på käk?

Tjej med soliga ben.

En annan grej. Jag står vid en korsning mitt inne i centrum och får plötsligt höra dova smällar eka mellan husväggarna. Strax hör jag också ett plingande ljud och snart därpå något som piper. Efter en liten stund snirklar sig Hemvärnets Musikkår runt hörnet. De brakar loss med pukor och trumpeter i högan sky.

Deras vita mössor guppar i takt medan de makligt förflyttar sig upp för gatan. Folk stannar för att titta. Många ler. Vissa ser nästan saliga ut. En äldre man som vanligtvis brukar släpa sig fram i slow motion med kraftigt böjd rygg får oväntad energi och börjar marschera i takt med musiken. Det är tamejfan helt bisarrt på något sätt, tänker jag.

Jag får inte till en enda vettig bild på det hela, men det spelar ingen roll. Vissa saker måste helt enkelt upplevas.