SE BILDEN: Alla är studiofotografer

För inte allt för många år sedan var det nästan bara proffsen som hade råd med egen studioutrustning. Idag är det så billigt att till och med hobbyknäpparen kan ha en fullutrustad fotoateljé hemma. Ett kompetent studiokit går att hitta för så lite som femtusen spänn. Ja, till och med billigare än så.

Personligen blev jag ruskigt sugen på att skaffa en uppsättning blixtar när jag i lördags fick härja loss i en liten studio strax utanför stan. För en sak är säker, det är förbaskat kul. Och för egen del var det faktiskt just de snygga ateljéporträtten som en gång i tiden fick mitt fotointresse att kicka igång på allvar.

På den tiden brukade jag och några polare spendera helgerna i Karlskrona fotoklubbs lilla lokal där det fanns ett par gamla blixtaggregat som vi fick låna. Men eftersom det var så dyrt med utrustning byggde vi egna softboxar, snootar och annat. Fast det behöver man som sagt knappast göra längre med tanke på hur billiga grejerna är.

Att fotografera med studioblixtar är extremt lärorikt och enligt min mening lite av en baskunskap som inte är fel att ha som fotograf. Inte minst eftersom det bygger upp en känsla för ljusets olika egenskaper. Något som är nyttigt att kunna även i andra fotografiska sammanhang. 

SE BILDEN: Resefoto - en materialsport

Så här års är det lätt att längta bort från mörker och kyla. Till semestern, värmen, eller en spännande plats. Just därför har jag under helgen suttit och läst ett gäng resebloggar och kollat filmer på tuben om resefotografi. Inte minst för att ladda upp med skön inspiration inför egna resor under året.

Det finns tveklöst många riktigt duktiga resefotografer där ute som tar fantastiska bilder (exempelvis Bruno Ehrs), liksom rätt många som tycker att extremvidvinkel och HDR är det enda receptet för en bra bild. Men oavsett vad verkar mer eller mindre alla resefotografer lida av någon slags prylsjuka.

Man får till och med känslan att en del fotografer behöver ett separat Herculesplan enbart för att frakta alla sina grejer dit de ska. De har högvis med kamerahus, objektiv, stativ, blixtar, datorer, surfplattor, och så vidare. Personligen fattar jag inte hur de pallar. Att släpa omkring all denna utrustning måste ju vara en plåga.

Det skulle därför vara kul att hitta en skicklig resefotograf som kör med minimal utrustning. Ett hus och en glugg – typ (möjligen två). För på något sätt känner jag att det måste gå att göra enklare. Mycket enklare. 

Som ni ser har jag kört en annan slags "gatufoto" den här gången. Kände ett behov av att göra något helt annat än vad jag brukar. Så det blev systemkameran och 24-70 zoomen. Ibland är det kul att bara fota på utan större tanke och mening. Nästan som terapi, på något sätt...

SE BILDEN: Min kommande fotobok – en förtitt

De senaste dagarna har jag suttit framför datorn och kämpat mig småsvettig. Allt för att få ihop en slags förlaga till min kommande fotobok med gatufotografier från Karlskrona. Ett jobb som på många sätt är betydligt knepigare än vad man kanske föreställer sig.

Det klurigaste med att göra fotobok är förmodligen att välja ut vilka bilder som ska vara med, och i vilken ordning bilderna ska vara. Det är ett arbete som kan ta precis hur lång tid som helst, känns det som. Men när man väl hittar bilderna som funkar ihop är det en grymt skön känsla.

Anledningen till att jag nu har satt ihop ett utkast till fotobok är för att kunna sälja in idéen och förhoppningsvis hitta tänkbara finansiärer. Det kan säkert bli väldigt svårt, men jag hoppas och tror att det ska vara möjligt. Annars gör jag en bok på Blurb som jag sedan säljer till självkostnadspris.

Den här förlagan till min kommande fotobok innehåller bara drygt 20 fotografier, inga texter och den är mycket enkelt formgiven. Den fullständiga boken ska däremot innehålla 60+ bilder, texter och förhoppningsvis formges av någon duktig förmåga. Mitt mål är att fotoboken ska komma ut i oktober/november 2014.

Här kan ni se förlagan:

SE BILDEN: Ve och fasa - mörkret lockar igen...

Föreställ dig följande scenario: Du står instängd i ett trångt mörkrum sedan tio timmar tillbaka. Luften är fylld av stinkande kemikalieångor och den kvalmiga värmen gör dig svettig och kletig. Klockan har passerat midnatt och du försöker i ett omtöcknat tillstånd betrakta bilden som du kopierat om och om igen under kvällen. Bilden är fortfarande kass och du får hålla på i flera timmar till innan du är nöjd.

Ungefär så är mina minnen från åren då jag stod i mörkrummet och blaskade. Jag kan med andra ord inte påstå att det alla gånger var särskilt roligt och jag var sannerligen aldrig någon kopieringsfantom. Och om väggarna i mörkrummet hade kunnat tala så hade de förmodligen mest refererat till en mängd svordomar, är jag rädd för.

Ändå har en smått irriterande tanke slagit rot i skallen på mig den senaste tiden. Jag funderar helt enkelt på att ge mig in i mörkrummet och kopiera bilder igen. Det låter som ett ovanligt groteskt försök till självplågeri som rent av kan sluta i fullständig katastrof med tanke på att det är mer än 15 år sedan senast. Men trots riskerna för ett episkt haveri bland skålar och vätskor så lutar det åt att jag nog ska ge mig i kast med denna utmaning trots allt.

Det jag hoppas på är nämligen att samma sak ska hända som när jag började plåta analogt igen för några år sedan. Det analoga var också något som jag såg tillbaka på med fasa. Men tack vare ett helt annat förhållningssätt har det gått bättre än någonsin och istället har jag hamnat i ett läge där jag nästan enbart plåtar med film.

En annan sak som verkligen lockar är att få se mina bilder kopierade på ett riktigt fotopapper igen. Det är en oslagbar känsla som jag minns med stor tillfredsställelse. Så nu ska jag bara kolla upp ett bra fotopapper och lämpliga kemikalier för att sedan antingen gå med i den lokala fotoklubben som har mörkrum, eller se om jag kan bygga upp ett eget hemma i badrummet.

Om jag mentalt och fysiskt klarar mig igenom detta äventyr återstår att se. Men det lär ni förmodligen märka här i bloggen...

P.S. Alla möjliga användbara tips om fotopapper och kemi mottages tacksamt.

SE BILDEN: Kameran är mitt lyckopiller

Ibland har jag funderat på varför jag mår så väldigt bra när jag fotograferar. Vad är det i själva processen som fyller mig med en sådan tillfredställelse? För så är det verkligen, jag känner mig ofta lycklig när jag tar bilder och den känslan tror jag att de allra flesta fotografer kan relatera till.

Svaret som jag har landat i handlar mycket om att befinna sig i nuet. Det är i alla fall vad det handlar om för mig. När jag fotograferar släpper jag helt enkelt mitt självfokus, tankarna skingras och medvetandet riktas utåt mot det som händer runtikring mig och mot det jag gör.

Det finns faktiskt en hel del forskning som indikerar att det förhåller sig precis på det här sättet. Att vi mår som allra sämst när vi låter våra tankar driva iväg med oss och som allra bäst när vi slukas upp och blir deltagande i det som händer i nuet.

Man skulle därför kunna säga att fotografering är en slags mindfullness som hjälper oss att vara mera närvarande i livet. Eller för att citera Henri-Cartier Bresson i dokumentären här under: “The pleasure…it’s here and now – and to be alive, to be present”.