Den svarta råkantens oförklarliga charm

Blir en bild automatiskt bättre om man tar med den tunna svarta råkanten? Nej, så enkelt är det tyvärr inte. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras av detta speciella uttryck. Jag tycker det ser snyggt ut. Proffsigt och seriöst.

Inramningen som uppstår gör också något svårbegripligt med bilden. Det blir som att titta genom ett magiskt fönster där ett förstelnat ögonblick framträder. Allt känns mera verkligt och påtagligt. Det är nästan så att man skulle kunna kliva in i bilden och titta sig omkring.

Fast i ärlighetens namn är det långt ifrån alltid jag lyckas så bra i exponeringsögonblicket att mina bilder håller utan beskärning. Speciellt inte när det handlar om hastiga snapshots på gatan. Då är det väldigt lätt att det kommer med både det ena och det andra som sedan måste beskäras bort för att bilden ska kännas bra.

Därför har jag bestämt mig för att jobba på saken. Jag ska ha som mål att sätta fler rutor som funkar utan att beskäras. Idén känns som en lagom stimulerande utmaning. Det blir visserligen svårare, men också roligare – faktiskt. Om jag sedan lyckas eller inte är en helt annan femma.

Annars är det många riktigt duktiga fotografer som har beskurit sina bilder i efterhand. Ta Christer Strömholm, exempelvis. Han beskar ofta sina bilder varav en del väldigt kraftigt. Ibland kapade han bort så mycket som 50 procent av negativen.  Inget är rätt, inget är fel. Det handlar som vanligt om tycke, smak och vad man som fotograf är ute efter. 

Slutligen över till något helt annat, nämligen en föreläsning på YouTube för den som har gott om tid. Den handlar om hur det går till att hitta sin fotografiska stil och är över två timmar lång. Föreläsaren är dock både rapp och underhållande - dessutom är det en hel del matnyttigt som avhandlas. Själv såg jag den i etapper, det är mitt tips. Här kan du titta på "Finding Photographic Style".

Första testskotten med min Leica M6 - så gick det

Så har då första rullen gått igenom min Leica M6 och kanske gick det aningen för snabbt. Negativen innehöll nämligen väl många ogenomtänkta bilder som man skulle kunna tro att min mamma hade tagit. Men jag skyller på mitt skjutglada avtryckarfinger som har väntat på det här sedan mitten av augusti. 

När jag skannade in filmen märkte jag att Leicas ramar skiljer sig från dom i min Canon 7. Det kommer med betydligt mer utanför ramen och Leican påminner faktiskt om Canonet QL17 på det viset. Canonsjuan är alltså ganska tajt jämförelsevis. Därför hamnade jag lite väl långt ifrån på många av bilderna. Fast det sätter sig garanterat efter ett tag. 

Förgrymmat bara att vi nu är inne i den mörka och bistra säsongen. Trots att jag pressar mina T-MAX 400 ett steg extra hjälper det föga när det är becksvart om kvällarna efter jobbet. Inspirationen pumpar i alla fall behagligt i kroppen. Det är lovande. Jag får med andra ord passa på att fotografera under lunchen och på helgerna. 

Annars gick det bra. Leican är ljuvligt skön att knata omkring med. Bara det där behagliga väsandet när man skjuter av en bild är rena njutningen. Visst kan det verka lite löjligt, men jag skäms inte för det.

Ktzzt!

En ubåt har kommit i vägen för mitt gatufotograferande

Jag har blivit torpederad. Eller rättare sagt så har min tid och ork sänkts av en kalla kriget-ubåt på 810 ton. Jag snackar om HMS Neptun som har släpats upp på land och som jag nu kan betrakta från mitt kontorsfönster.

Ja, ni som läser min blogg vet att jag jobbar med kommunikation och marknadsföring på Marinmuseum i Karlskrona. Mitt uppdrag har alltså varit att få resten av världen att lägga märke till denna händelse. Något som kräver en hel del arbete – jag lovar.

Så när jag har gått hem från jobbet senaste tiden har jag verkligen känt mig urvattnad, bombad och helt bottenlöst trött. Så jag ber om ursäkt över att det inte blivit så många blogginlägg och gatufoton på sistone.

Hursomhelst så kommer här några bilder från denna ganska spektakulära händelse. Samtliga tagna med min LX5. 

På den här pråmen gick hennes sista färd från Kockumsvarvet i Karlskrona till ön Stumholmen där Marinmuseum ligger.

Journalister och diverse nyfikna hade samlats för att se spektaklet.

En liknande bild som denna (fast inte tagen av mig) hittade ända till Los Angeles Times bildspel över dagens världshändelser.

På Stumholmen hade det samlats en hel del människor som ville se denna ovanliga färd.

Sedan skulle ubåten som sagt upp på land. Något som har förberetts sedan början av året. 

En inte särskilt vanlig syn - precis!

Och här ligger hon nu, intill museet. Nu ska hon byggas in i en ubåtshall tillsammans med svenska flottans första ubåt Hajen 1. Det blir en häftig grej, vill jag lova. 

Här kan ni se en kort film om hela grejen.

P.S. Min Leicadröm förvandlades till en rejäl besvikelse. Jag återkommer i ämnet, men kortfattat kan jag säga att kameran är helt och totalt kaputt!

Dina trista bilder vill väl ingen se

Vem bryr sig över huvud taget om dina ruttna bilder? Ärligt talat – vad håller du på med egentligen? Lägg ner!

Så tänker jag ibland när jag harvar omkring med mina kameragrunkor här i Karlskrona och låtsas att jag är Bresson. Vem bryr sig liksom? Det finns ju hur många fotografer som helst som tar liknande bilder. Varför skulle just mina vara så speciella? Jag menar, vardagsbilder på människor som går omkring på stan. Tjoho - intresseföreningen antecknar!

Det är lätt att hamna i det där själutplånande tvivlet som fotograf. Man undrar vad det är man håller på med. Vad är syftet? Meningen? Poängen? Men så inser man ändå någonstans att det inte är vidare meningsfullt att ställa sig själv mot väggen på det där sättet. För alltsammans handlar om något helt annat; nämligen ett slags sökande för egen del. 

Så oavsett om andra bryr sig eller inte går det helt enkelt inte att sluta fotografera. Det är en inre drivkraft och ett ostoppbart behov av att uttrycka sig som gör att man håller på. Därför är det lika bra att köra på och göra sin grej. Att likt Don Quijote höja lansen, rida mot väderkvarnarna och aldrig tvivla på det man ser.

Så var det detta med Leica. Jag har ännu inte använt min M6 som jag fick hem för ett par veckor sedan. Väntar nämligen på en adapter så jag kan köra med min skruvgängade Jupiter 8-glugg till att börja med. Det får helt enkelt duga ett tag. 

Fast jag skulle faktiskt vilja ha ett motljusskydd. Frågan är bara var jag hittar ett passande sådant till just det objektivet. Tipsa gärna om du vet. 

Gatufoto handlar en hel del om tur

Jag sitter i min lägenhet och småsvettas i augustivärmen. Det är kvalmigt, fuktigt, nästan lite tropiskt. Konstaterar avslaget att halva min semester nu har passerat. Två veckor återstår och det har som vanligt gått alldeles för snabbt. Man vill alltid ha mer. 

Längtar efter att dra iväg utomlands en runda. Tänk att sitta på en uteservering och dricka svalt vitt vin, äta något gott, veta att man har en främmande stad att upptäcka. Nya miljöer, nya dofter, nya intryck. Men det får vänta just nu. Kanske i september.

De senaste dagarna har vädret här i Karlskrona i alla fall varit perfekt för gatufoto. Tunna slöjmoln har delvis skymt solen och med ISO 400-film i burken har det gått att jobba på en 500-dels sekund, bländare 11 och gluggen inställd på hyperfokal. Alltså lättarbetat, inga hårda skuggor, bättre kan det knappast bli. 

Samtidigt har den behagliga temperaturen lockat fram människorna. Barn leker på trottoarerna, folk flockas på gator och torg, matgäster fyller upp serveringarna och främmande tungomål hörs i sorlet. Staden pulserar och lever. Perfekt läge för en gatufotograf med andra ord.

Trots detta hackar maskineriet. Jag ser ett antal bildchanser gå mig förbi på avstånd. Hinner inte fram. Människor vänder bort sina ansikten precis när jag klämmer på avtryckaren. Gyllene tillfällen missas gång på gång. Jag biter ihop och kör vidare. Tillslut lyckas jag med någon helt okej bild här och någon där. 

Kan i det läget inte låta bli att tänka på hur rätt Henri Cartier-Bresson hade när han sa att gatufoto till stora delar handlar om tur. För så är det. Turen är en betydande faktor i sammanhanget. Förhållandena kan vara precis hur gynnsamma som helst, men saknar du turen så blir det ändå inga bra bilder. 

Mitt projekt håller för övrigt på att mogna. Känner det hela tiden. Jag snackar alltså om min planerade utställning och bok. Det jag ville åstadkomma är på något sätt nära nu. Kanske behöver jag inte särskilt många bilder till. Men jag har lovat mig själv att köra året ut, så jag gör det. Att ha fler foton än vad som behövs är ingen nackdel. 

Har tittat i många fotoböcker de senaste veckorna också och funderat runt mitt eget plåtande. Om jag ska skryta lite så tycker jag faktiskt att jag har lyckats få ihop något som håller. Bilder som har ett tydligt särdrag och som funkar riktigt bra tillsammans. Det gör mig ärligt talat jävligt nöjd.

Fast det svåra är att få boken tryckt. Hur det ska gå till vet jag inte ännu. Jag tänkte i alla fall formge boken själv. Då sparar man en del pengar. I värsta fall får det bli Blurb som trycker. 

Slutligen en liten film om film.