Fotoprojekt - utvecklande men svårt att få till...

För ungefär nitton år sedan hade jag turen att få praktisera några månader på en av lokalblaskorna i Blekinge. Jag var 20 år och hade ganska nyligen insett att mitt fotointresse sträckte sig längre än till att bara ta festbilder på polarna. Så när Arbetsförmedlingen fixade en praktik på BLT:s redaktion i Karlskrona kändes det som en en vinstlott.

För att få lite övning skickades jag ut till ett daghem med uppdraget att göra ett fotoreportage om hur en vanlig dag såg ut för barnen och personalen. Det var förmodligen då jag för första gången insåg hur mycket lättare och roligare det blir när man har ett tydligt mål som fotograf - något att berätta. 

Jag minns att jag efteråt var väldigt nöjd med min prestation. Nöjdare än vad jag hade varit någonsin tidgare. Och även om jag idag kan se en del brister när jag tittar på bilderna så kan jag också konstatera att de är betydligt bättre än nästan allt annat jag åstadkom fotografiskt under denna period.

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på det här med att hitta ett intressant uppdrag till mig själv. Ett fotoprojekt, helt enkelt. Jag känner ett enormt sug efter att fotografera målmedvetet under en tid och verkligen jobba fram bilder med en tydlig vinkel. Få saker är nämligen så utvecklande och stimulerande för en fotograf, anser jag.

Men att komma på ett lämpligt fotoprojekt är inte det allra lättaste tyvärr. Det gäller ju att hitta något som man verkligen tror på. Ett ämne som intresserar så mycket att det går att upprätthålla motivationen hela vägen. Samtidigt ska det vara möjligt att genomföra rent praktiskt.

Det sistnämnda är kanske det svåraste. Framförallt när man har ett vanligt dagtidsjobb som innebär att plåtandet bara kan ske på fritiden som dessutom ska räcka till mycket annat. Men jag hoppas fortfarande att jag ska hitta något som både är spännande och möjligt att genomföra. Vad det nu kan vara?

P.S. Undrar om någon smart person har funderat ut en checklista för fotoprojekt? Eller om det helt enkelt som vanligt bara handlar om att sätta igång?

Bilderna är tagna 1992 på daghemmet Blå Port. Barnen på bilderna är idag alltså i tjugoårsåldern. Vem vet, kanske är någon rent av medlem här på fotosidan? ;-)

Kameran jag använde var en Nikon FE2 med motor och diverse fasta gluggar. Flim TRI-X 400 - ibland pressad ett steg.

Jag har drabbats av den analoga sjukan

För sex år sedan tog jag den sista bilden med min analoga Pentax Z1-P. Då hade jag precis köpt en ny Canon 20D och den ljusnande framtiden var min. Jag placerade med glädje min åtta år gamla Pentax på hyllan. Tanken var att den skulle stanna där för evigt.

Men som vanligt när man är kategorisk och tror att framtiden är utstakad så händer saker man aldrig räknat med. Det som hände mig var att jag för några månader sedan köpte en Canon Canonet QL17 G-III. En analog mätsökarkamera från 70-talet. Jag skrev om saken i mitt förra blogginlägg.

Denna lilla fotomaskin öppnade en dörr som jag trodde var stängd och återigen kände jag glädje inför den analoga fotografin. Och även om min lilla ”Nette” är superskön på alla sätt och vis så har den sina begränsningar. Resultatet? Jo, självklart åkte min Pentax Z1-P ner från hyllan.

När kameran kom 1996 var den lite av en outsider och inte speciellt vanlig bland fotografer. Men jag hävdade då och hävdar fortfarande att Z1-P är en av de bästa analoga småbildskameror som har tillverkats. Den är nämligen underbart användarvänlig och späckad med smarta funktioner.

Nu tänker jag köpa ett nytt batteri och sparka igång denna gamla trotjänare igen. Det ska bli riktigt kul. Men samtidigt får jag lite ångest. För i mitt skåp står kameraväskan med min Canon 5D Mk II, min 40D och mina L-gluggar - i praktiken oanvända sedan i somras.

Här kan ni förresten läsa min recension av Pentax Z1-P som jag skrev på fotosidan 2003.

Föregångaren och efterföljaren - så att säga. Pentaxen kostade runt 6 000 kr 1998. Min 20D gick loss på närmre 15 000 (om jag inte minns helt fel) när jag köpte den 2005. Om man bortser från det digitala slår Pentaxen enlig min uppfattning Canonkameran ur ett användarperspektiv.

På kameran sitter ett extra grepp undertill. Det är främst till för att man ska kunna använda en handlovsrem. Men det gör också kameran betydligt skönare i handen.

Pentax Z1-P har en ganska ovanlig design med LCD-displayen mitt på kameran och blixtskon till höger. För övrigt är den väldigt användarvänlig och snabbjobbad. Till och med bättre än många nya digitalkameror, tycker jag.

Här kommer också ett par av de sista bilderna som jag tog med min Z1-P. Men nu är det som sagt dags igen. Idag ska jag ge mig iväg och se om jag kan få tag på ett batteri till kameran.

Anders Rosenkvist i sin studentlya i Kalmar.


Morgan Ramberg på klipporna vid Sturkö naturreservat.

Slutligen. Det jag främst är ute efter med min Z1-P jämfört med min Canonet är de snabba slutartiderna (så man kan köra med ISO 400-film även när solen tittar fram). Och att det är lättare att träffa rätt med skärpa och exponering. Z1-P är ju trots allt en kamera med i stort sett samma slags funktioner som 5D Mk II  - förutom det digitala då såklart.

Och så var det ju det där med mätsökarkameror...

Vad är grejen med mätsökarkameror egentligen? Ja, det undrade jag tills helt nyligen. Jag kunde liksom inte förstå vissa fotografers extrema fixering vid dessa föråldrade fotoapparater. Spegelreflexkameror är ju mycket bättre, tänkte jag.

Men så vann nyfikenheten över mig tillslut. Inte minst på grund av alla intressanta bloggar här på fotosidan som fullständigt frossar i ämnet. Det var ungefär som droppen som urholkar stenen. Efter att ha läst det driljarde blogginlägget om mätsökare uppstod tillslut ett behov av att testa en sådan där förbaskad kamera. 

Så jag började leta och insåg att som färsking var det nog bra att börja med en Canon Canonet QL17 G-III. En klassik och hyggligt kvalitativ kamera från 70-talet som dessutom går att få tag på i fint skick för bara några hundralappar. Jag ville helst inte spendera allt för mycket pluring på saken eftersom jag inte visste vad jag skulle tycka.

Nu, drygt två månader senare kan jag villigt erkänna att jag är ganska såld faktiskt. Sedan jag köpte min lilla ”Nette” har jag i praktiken haft den med mig överallt. Den har till och med återuppväckt suget inför den analoga fotografin. Så numera soppar jag film i badrummet igen - och gillar det!

Men vad är det som är så himla speciellt kanske den oinvigde undrar. Ja, det är inte helt lätt att förklara eftersom mycket handlar om känsla. Men det är en slags kombination av storlek, handhavande, byggkvalitet och utseende - tycker jag. Och så har mätsökarna en skön aura av genuint och klassiskt fotohantverk över sig. 

Fånigt? Självklart! Inbillning? Förmodligen! Men kul som bara den!

Här kommer förresten en serie av mina senaste Canonetbilder. De ingår i ett miniprojekt där jag tar porträtt på några av de människor som betyder något i mitt liv på olika sätt. Idén är att försöka ta avslappnade och naturliga bilder utan överdrivna leenden och tillrättalagda poser. Mitt måtto är enkelhet och direkthet.

Mattias Olsson

Morgan Ramberg

Henrik Johansson

Mattias Åstrand

Film: Fomapan 400
Framkallningsvätska: D 76 1+1
Tid: 10 minuter

Jag kör alltid samma metod. Agitering första trettio sekunderna och sedan fem sekunder (tre vändningar) varje halvminut.

Berättandet – grunden till god fotografi

För ett tag sedan satt jag och funderade på vad det är som gör att vissa fotografer återkommande presterar riktigt bra bilder. Bilder som stannar kvar i minnet som exempel på god fotografi.

Hur jag än vände och vred på saken kom jag fram till samma svar. Nämligen att dessa fotografer har något att berätta. De har helt enkelt tänkt igenom vad de vill förmedla till mig som betraktare.

Egentligen är det helt logiskt. För fotografi är ju en slags kommunikation - ett visuellt språk. Och såhär funkar all kommunikation. Men tyvärr är det väl så att vi fotografer allt för ofta ger oss ut med våra kameror utan att ha något att säga.

Det är då vi hamnar i träsket med upprepningar och klichéer som inte leder oss framåt i vår fotografiska utveckling. Frustrationen ökar och till slut står vi mest och fotograferar våra gamla kameror eller oss själva i spegeln. Och hur kul är det?

Men det är lätt hänt när suget efter att fotografera driver på. Det är ju som ett behov som måste tillfredställas. I dessa situationer tror vi också ibland att nya prylar ska hjälpa oss att få till de där bilderna som vi jagar. Eller införskaffandet av ännu en analog kamera.

Visst kan det hjälpa temporärt och skapa en kick. Det har jag själv erfarenhet av. Men i sanningens namn borde vi snarare fundera på vad det är vi vill berätta för vår omvärld. Det är nog först då vi kommer någonstans på riktigt. Så enkelt, men ändå så förbaskat svårt.

Varning - detta kan framstå som fotokonst och poesi

Persiennen är nerdragen men ändå öppen. Jag känner mig isolerad trots att jag bor mitt i centrum. Här lever jag bland tegelhusen med utsikt över parkeringsplatsen och innegården.

Men så har det inte alltid varit. Jag växte upp på en ö i skärgården omgiven av naturen. Utanför vår dörr fanns ängarna och vikarna. Det var där vi lekte tillsammans med kaninerna, rådjuren och fåglarna.

Men allra mest minns jag havet. Horisonten långt där ute. Ljuset som ständigt skiftade och vinden som fuktade mina ögon. Där kände jag mig fri.

Samtliga bilder är tagna med min Canon Canonet QL17 G-III