Från Karlskrona till Gnestaplanket

Under fredagen ska det bli minst 25 grader varmt och strålande sol här i Karlskrona. Jag hade kunnat ligga på stranden hela dagen. Sola, bada och gotta mig. Men icke! Istället ska jag som är en riktig strandgam sätta mig i bilen och åka i fem timmar för att komma till Gnesta.

Men det gör jag mer än gärna eftersom jag är inbjuden av fotosidanprofilen Bengt Björkbom till Gnestaplanket nu på lördag. Och en sådan chans kan jag helt enkelt inte missa. Det ska nämligen bli riktigt kul att visa upp mina bilder, träffa Bengt och de andra fotograferna som deltar. Men också alla besökare som förhoppningsvis kommer.

För mig personligen är det första gången jag visar upp mina bilder på det här sättet för en större publik och jag är faktiskt lite nervös. Men jag hoppas vädret blir bra och att vi ses där :-)

Viktig fråga: ska jag köpa svart eller silvrig Leica?

Jo men visst, serru! Här kommer ett nördinlägg som heter duga. Nu tänker jag helt enkelt gräva ner mig i ett kvasiämne på allvar. Så vet du med dig att din mage börjar överproducera magsyra av sådant här. Sluta läsa nu. 

Som jag skrev i mitt förra inlägg planerar jag att köpa en Leica M6 som 40-årspresent till mig själv. Jaha, så han föll tillslut ner i Leicaträsket, kanske någon tänker då. Ja, det gjorde han. Det är ett korrekt konstaterande. 

Hursomhelst. Självfallet tar man inte stora steg av det här slaget utan problem. Och i det här fallet handlar det om vilken färg jag ska välja. Ska jag köpa en silvrig eller en svart Leica? Ni inser att detta inte är en lätt sak. Det är en stor, svår och viktig fråga. 

Man skulle kunna säga att det handlar om kamouflage. Ju ofarligare, vardagligare och amatörmässigare man ser ut som gatufotograf – desto bättre. Därför inbillar jag mig faktiskt att en silvrigt Leica M6 är det smartaste valet. Den är diskretare, så att säga. 

Samtidigt har jag märkt att det finns betydligt fler svarta M6-or på marknaden. Silvriga är svårare att få tag på. Nu har jag för all del inte särskilt bråttom. Jag kan vänta någon månad tills det rätta tillfället dyker upp. Men vad säger du? Vilken kamera är smygigast i sammanhanget? Svart eller silvrig? Jag vill ju inte begå ett stort misstag här...

P.S. Dom här två bilderna är tagna med en silvrig kamera. Hade dom gått att ta med en som var svart? Eller hade bilderna kanske till och med blivit mycket bättre då?

Måste man vara störd för att bli en framgångsrik fotograf?

Låt oss vara ärliga med en sak – de flesta riktigt spännande fotografer är inte som oss andra. Nästan alltid lider dom av sociala och relationsmässiga hämningar. De är lite speciella, helt enkelt.

I lindrigaste fall handlar det enbart om att de är lätt dysfunktionella i sin kontakt med omvärlden, i värsta fall är de fullständigt havererade när det kommer till allt som har med djupa mänskliga relationer att göra.

Detta är visserligen något som man kan se i mer eller mindre alla konstnärliga sfärer. Kreatörerna som sticker ut, som verkligen gör något bestående är i regel störda på olika sätt. Sedan finns det såklart undantag, som alltid.

Kanske är det vad som krävs för att verkligen åstadkomma något utmärkande. Detta samtidigt som man medvetet kastar samhällets normer och krav åt sidan och borrar sig ner i allt det svarta. Konsten framför allt – som det heter.

Om nu detta stämmer uppstår en intressant följdfråga; kan en vanlig kreti pleti Svenne Banan Svensson/Johansson egentligen åstadkomma något av värde i sammanhanget? 

Snabba kast. Kolla bilden här under. Karlskrona är knappast en särskilt stor turistdestination men ändå har turismen ökat ganska märkbart de senaste åren. Och en sak som jag har märkt är att turisterna desperat letar efter den där symbolplatsen i staden. Alltså Karlskronas svar på Eiffeltornet, Colosseum eller Big Ben. 

Det som ligger närmst är Fredrikskyrkan på Stortorget. Därför kan man oftare och oftare se turister som försöker göra något typiskt turistiskt framför kyrkan. Jag kan inte låta bli att undra vad detta kommer att leda till i framtiden.

Slutligen en motljusbild tagen med min ryska Jupiter 8 (50mm/2.0) som jag köpte för några hundralappar. Det blir inte så snyggt precis, men ändå älskar jag den här gluggen. Fast kanske borde jag trots allt skruva på ett motljusskydd :-)

Jo, det var visst en grej till. I augusti fyller jag 40. Därför ska jag fanimej köpa en Leica M6. Bara så ni vet.

En upprepning om utveckling

Föreställ er en musiker som inte utvecklas något vidare. Föreställ er sedan att personen i fråga skulle få rådet att ta en paus eller till och med bli uppmanad att göra något helt annat ett tag. Det låter knappast troligt va? 

Alla vet vi såklart att för den som vill bli en duktig musiker gäller övning, övning och åter övning. Men när det kommer till foto kan man få ovanstående råd på fullaste allvar. Är inte det lite konstigt? Om du vill bli en bättre fotograf, ta en paus – gör något annat. Nej, jag tror inte på det. 

Såg förresten en film som handlade om Josef Koudelkas helt fantastiska zigenarbilder. Där säger han ungefär följande i samband med vad och hur han fotograferar; ”Jag är inte intresserad av att upprepa mig, jag är intresserad av att variera mig”. 

Det ligger mycket i dom orden, anser jag. När vi börjar upprepa oss för mycket är det hög tid att tänka till kring vad man håller på med. Upprepningar är enligt min mening detsamma som stagnation. Ja, det är till och med ett tecken på lathet och fantasilöshet. 

I alla fall är det så hos mig själv. När jag inte orkar anstränga mig och när jag inte förmår mig att tänka nytt – då tar jag samma bilder om och om igen. Och det är ju bara förbannat trist, ärligt talat.

Henri Cartier-Bresson om sina egna kontaktkartor:

Contacts Henri Cartier Bresson english subbed from Ricardo J. Martins on Vimeo.

Att utveckla sig - ett tufft jobb

Oavsett vad vi sysslar med når alla förr eller senare en platå. Eller i värsta fall en återvändsgränd. Då gäller det att hitta nya vägar framåt. Frågan är bara hur?

Detta är ju något som exempelvis företag ställs inför hela tiden. Det är så avgörande att de flesta seriösa företag har hela utvecklingsavdelningar som jobbar för att de inte ska hamna på en platå och aldrig någonsin i en återvändgränd.

Men hur gör en fotograf som hamnar på en platå? När hen känner att det börjar bli för många upprepningar, för mycket slentrian, när det inte sker några förbättringar. Det är en hård nöt att knäcka. 

Det jag själv tror mest på i sammanhanget är att jobba hårt. Att ge sig ut i verkligheten, ta bilder, om och om igen. Ja, att utsätta sig – som en del nog skulle säga. Sedan är det säkert inte helt fel att förflytta sig ut ur sin trygghetszon och utmana sig själv heller. Precis som den här bilden lite lagom komiskt visar.

Att utveckla sig, komma vidare och bli bättre handlar alltså i grunden om hårt slit. Det finns inga genvägar vilket kan vara lite tufft att konstatera. Det inser jag extra tydligt just nu eftersom jag själv befinner mig på en platå. Det finns helt enkelt inget annat att göra än att sätta igång...