Bilderna som har ”det” – men ändå inte

Det finns en viss typ av bilder som förmodligen alla fotografer råkar ut för emellanåt. Bilder som har något, men ändå inte. Ibland är det enkelt att sätta fingret på vad det är som inte stämmer. Andra gånger är det inte alls lika lätt att peka på felet.

Ta översta bilden som exempel. Själv gillar jag den dynamiska kompositionen och att det händer mycket i motivet. Det finns helt enkelt många ansikten och uttryck att titta på. Trots detta är det något som inte funkar fullt ut, tycker jag själv.

Kanske är det att skärpan ligger för långt bak i bilden. Möjligen beror det på att för många personer tittar in i kameran och därmed indikerar att fotografen blev upptäckt. Eller också är det som händer framför kameran inte tillräckligt intressant.

Samma sak med de två pojkarna som äter polkagrisklubba. Också det en bild som jag gillar – men ändå inte. Återigen ligger skärpan för långt bak. Sedan är ju frågan vad bilden säger oss egentligen? Jag vet ärligt talat inte eftersom jag bara reagerade på instinkt när jag tog den. 

Samtliga bilder i det här inlägget är förresten sådana som jag anser har "det" - men ändå inte.

En annan sak. Tänkte på vad fotografen Micke Berg skrev i sin blogg för ett tag sedan. Nämligen att bilderna som tas på beställning åt en kund aldrig blir det bästa du gör som fotograf och därför ska du helst inte syssla med sådant.

Jag kan hålla med om att brödjobben sällan blir det bästa rent fotografiskt, fast samtidigt är det också så att de egna bilderna är de som är allra svårast att tjäna pengar på. Jag kan exempelvis inte komma på en enda kund som eventuellt skulle vara intresserad av mina gatufoton.

Det mitt gatufotograferande däremot har genererat är uppmärksamhet. Aldrig tidigare har jag märkt av ett så stort intresse kring mitt fotograferande från omgivningen. Men pengar genererar det som sagt inte alls vilket är lite av en ironisk paradox.

Så var det detta med gatufotoporträtt

När jag var ute och spankulerade på stan efter jobbet idag såg jag plötsligt kvinnan med den röda blomman i håret. Eftersom jag var utrustad med min marktvåa och nya femtiogluggen kände jag på direkten att det var läge för lite gatufotoporträtt.

Men – vad är ett gatufotoporträtt egentligen? Ja, tyvärr är det nog många som inte ens skulle placera de här bilderna i det facket. Förmodligen kan man älta denna fråga lika mycket som frågan om vad gatufoto är för något.

Därför har jag bestämt mig för att göra det jag själv känner för. Och det är att agera när jag ser personer som intresserar mig och försöka skapa talande porträtt i en gatumiljö. I förlängningen skulle det nog kunna bli en givande dokumentation oavsett vad man vill kalla det för.

Nu är det visserligen inte alls säkert att stuket kommer att se ut just så här i fortsättningen. Med största sannolikhet jobbar jag fram något annat med tiden som i bästa fall kan bli ett skönt komplement till mitt analoga gatufotograferande vilket jag givetvis tänker fortsätta med.

I morgon torsdag är det förresten Lövmarknaden här i Karlskrona. En känd lokal företeelse som drar mängder med folk. Då är det läge att ge sig ut i folkvimlet och köra vidare i Martins Parrs anda med zoomglugg och blixt. Det ska bli kul. 

P.S. Det som slog mig nyss när jag tittade på bilderna igen är att jag nog ska försöka bryta upp den förutsägbara kompositionen och jobba mer med miljöer och händelser i fortsättningen. Alltså försöka ta porträtt som har mer snapshotkänlsa. 

Och så en liten bonusbild. Det finns många ensamma farbröder därute...

Alla dessa usla filmer om foto

Jag sitter framför burken och spanar in ett gäng filmer om foto på tuben. Tveklöst finns det en hel del riktigt bra grejer därute, men väldigt mycket är förvånansvärt dåligt om man ska vara ärlig. Det babblas i evigheter om ingenting och det saknas riktning och känsla för vad som är väsentligt.

Nu menar jag inte när den gemene fotonörden lägger ut ett klipp om sin kamera eller något sådant. Nej, jag snackar om diverse kanaler där seriösa fotogurus sitter och tuggar sönder sig själva timmar i sträck. Vem fan orkar se skiten?

På något sätt känns detta som en ny slags internetkultur som har vuxit fram de senaste åren. Alla kan numera skaffa prylarna för att börja spela in sig själva på gott och ont. Att bara sätta kameran på rec och sedan tjöta igång verkar helt enkelt vara tidens melodi.

Jag gillar inte detta. För precis som när det gäller all annan kommunikation bör det finnas en klar tanke kring VAD det är man vill förmedla. Sedan är det inte helt fel att tänka på de personer som uppenbarligen är menade att vara mottagare. HUR budskapet kan göras tydligt och intressant för dessa människor borde rimligtvis vara en viktig fråga i sammanhanget.

Jag menar, var tog det genomtänkta vägen? Det planerade? Det seriösa? Det professionella? Uppenbarligen verkar det ha glömts bort i dessa tider där det går att slänga upp sin ifååån eller padda och spela in en ”ball” film utan vare sig tanke eller mening. Redigera och begränsa är mitt ödmjuka förslag.

Over and out från kvällens gnällgubbe.

Just det ja. Jag skulle behöva en liten och smidig ljusmätare i fickformat. Har du något tips så tar jag gärna emot det. Den ska vara modern och funka för gatufoto.

Att gatufota i solsken är ett jäkla aber

Egentligen borde jag inte gnälla på solen nu när den äntligen är här. Samtidig kan jag inte förneka att det starka ljuset ställer till det. Inte minst när man kör analogt och med svartvit film som jag gör. Resultatet blir helt enkelt alldeles för ofta överdrivet kontrastrikt och igensotat.

Självklart går det att fotografera enbart i skuggan, eller att välja motljus alternativt direkt medljus. Problemet är bara att gatufoto inte går att arrangera på det sättet. När något fotomässigt sker bryr det sig knappast om ljuset. Det bara händer.  

Extra knepigt blir det naturligtvis med en helt manuell kamera. Jag vet inte hur många gånger jag har har gått på en gatas skuggsida och något intressant har hänt i solskenet – eller tvärtom. I det läget finns nästan aldrig tid att ställa om. Bilden är i regel alltid förlorad. 

Jag läste någonstans att Bresson av den anledningen föredrog att fotografera mulna dagar. Inte för att jag vet om det stämmer men jag förstår honom i så fall. En ljusmulen dag när det går att ligga på en 500-dels sekund och bländare 8 till 11 är idealet för gatufoto enligt min mening (med ISO 400-film).  

Nåväl, nu har jag i alla fall beställt en fast glugg till min 5D Mk II. Det blev ett 50mm/1,4 USM och förhoppningsvis får jag objektivet innan helgen. Kanske blir det rent av lite gatufoto med blixt då. Något som i alla fall löser en del av problematiken med starkt solsken.

Jag kom förresten att tänka på det där med att ta gatufotoporträtt när jag stötte på den unge mannen här ovanför. Det hade varit kul att försöka sig på denna ädla konst lite mera metodiskt. Lyckade gatufotoporträtt kan vara extremt intressanta, tycker jag. 

Nu blev väl inte just den här bilden något mästerverk precis, men man måste ju börja någonstans. Planen är att ta fler porträtt av det här slaget för att hitta den rätta känslan. Jag tror nämligen att de kan funka bra som komplement till de mera renodlade gatufotobilderna. 

Analogt i all ära - men jag börjar tröttna

När jag hade knäppt bilden här ovanför kände jag frustration. Sekunden innan stod nämligen damen till höger i samma framåtböjda ställning som sin väninna mitt emot. Det såg ganska kul och charmigt ut men tillfället försvann eftersom jag tvingades ändra exponeringsvärdena på min helmanuella analoga kamera (och så fick jag inte till skärpan heller).

Nu hade detta antagligen inte blivit en särskilt exceptionell bild i alla fall, men det är ändå ett av skälen till varför jag just nu grubblar på om jag ska börja köra digitalt istället. Jag tycker mig helt enkelt allt för ofta missa bilder som jag förmodligen hade satt utan problem om jag plåtat med exempelvis min 5D Mk II.

Främsta skälet till att jag tvekar är det där med smidigheten. En tyst, diskret och liten mätsökare är i grunden en dröm för oss gatufotografer. En betydligt större, svart, bullig och ganska ful systemkamera är tyvärr inte alls lika lockande.

Men jag retar mig mer och mer på de där missade bilderna om jag ska vara ärlig. Jag har ju övat upp mitt bildseende, jag har förmågan att reagera, men när jag fotar analogt förvandlas kameran aningen för ofta till ett hinder – inte en möjlighet. 

Som grädde på moset har jag upptäckt att min Canonet QL 17 som jag älskar att använda för gatufoto bakfokuserar med flera meter. Förmodligen ett resultat av att jag förra året tappade den i asfalten så delarna flög åt alla håll. 

Alltså är det kanske dags för mig att på allvar prova vad min 5D Mk II går för. Om jag skruvar av batterigreppet och slänger på en fast trettiofemma eller en femtia så är den inte särskilt stor heller. Så jobbar exempelvis Magnus Fröderberg här på fotosidan och han lyckas tveklöst riktigt bra med sitt gatufotograferande. 

Läser annars Alf Johansson blogg SPÅNERIER och ser att han föredrar analogt på gatan. Intressant hur vi alla gör olika ställningstaganden. Inget är rätt eller fel - det handlar bara om att hitta sitt eget sätt.