Berlin var hett och jag var avslagen, men glad

Berlin är en ganska märklig plats för en förstagångsbesökare. Inledningsvis blir man lite besviken. Var det inte mer, liksom? Sedan händer något. Staden smyger sig på som en barfotaindian och man faller in i ett behagligt lugn och en mjukhet som förvånar med tanke på stadens storlek.   

För så är det faktiskt. Berlin är inte metropolen som bedårar med sin skönhet eller sina fantastiska och häftiga miljöer (även om de också finns). Det är alltså inte Paris eller Rom vi talar om. Berlin lever främst på stämningen, känslan, avspändheten - och så en sak till.

Det är nämligen löjligt billigt i Berlin med svenska mått mätt. Låt oss exempelvis titta på en viktig indikator i sammanhanget. Öl. En halv liter starköl kostar mellan 20 och 40 spänn på restaurang. Om det mot förmodan skulle kännas dyrt kostar samma jästa dryck runt tian i livsmedelsbutiken. 

Föreställ er kombinationen av en skön stad, billigt öl och dessutom fint väder uppe på alltsammans. Det är som ni förstår en farlig mix som har lett bättre män än mig själv i fördärvet. För mig innebar det att mitt planerade gatufotograferande i praktiken gick i stöpet. 

Ja, en och annan bild blev det såklart som ni kan se i det här inlägget. Fast jag ska helt ärligt säga att drivet efter att gatufotografera var extremt lågt och jag spenderade istället tiden med att besöka diverse turistfällor - och att dricka öl. 

Men det gjorde inte ett endaste dugg faktiskt. Jag hade det både skönt och kul. Kameran hade jag lika gärna kunnat lämna hemma den här gången. Ibland behövs den helt enkelt inte.

Men hallå – vänta ett ögonblick! Är inte mannen på bilden här ovanför bekant? Jodå, det är ju Magnus Fröderberg som är redaktör här på fotosidan. Han var också i Berlin så vi strålade samman för att snacka lite foto och sånt. 

En sak som vi bland annat pratade om var hur kameran påverkar fotograferandet. Det var nämligen en ganska stor skillnad på hur Magnus jobbade med sina digitala grunkor jämfört med hur jag själv fick gneta på med min gamla järnspis. 

Framförallt är det snabbheten som skiljer. Medan Magnus kunde hysta upp kameran och snabbt reagera på olika situationer fick jag jobba mera strategiskt. Något jag tycker märks på bilderna. 

Jag utmanade mig själv i Martin Parrs anda

I mitt förra blogginlägg skrev jag om hur viktigt det är med utmaningar för att vi ska utvecklas. Det handlar inte minst om att tvinga sig själv ut ur sin bekväma ”comfortzone” där det är så skönt och myssit. Något som kan vara rätt så krävande, faktiskt. 

Inspirerad av mitt eget inlägg bestämde jag mig därför att ge mig ut i verkligheten med spelreglerna ordentligt förändrade. Planen var att fotografera digitalt, i färg, med blixt och att jag inte alls skulle vara diskret. Så fram åkte min Canon 5D Mk II med batterigreppet, 24-70/2.8-gluggen och blixten uppe på det. 

Detta är som ni vet en rekorderlig kamerapjäs som kan skrämma slag på både barn och små löjliga hundar. Och för mig som i vanliga fall stryker omkring på stan med en analog mätsökare laddad med svartvit film innebar förändringen en helt annan upplevelse. Nästan på direkten frågade exempelvis en man vilken tidning jag jobbade för.   

Hursomhelst så tog det inte många minuter innan jag lärde mig den första viktiga läxan; det går inte att agera på samma sätt med denna svarta klump framför anletet som när man hystar upp en liten mätsökare och nästan ljudlöst kniper av en exponering. Utrustningen kräver såklart ett helt annat angreppssätt vilket i sin tur leder till andra typer av bilder. 

Eftersom jag är ett fan av Martin Parr bestämde jag mig därför att jag skulle försöka köra i hans anda. Det som gällde var kameran på bröstet och en kontaktsökande stil där jag pratade med människor och till och med bad dem göra saker framför kameran. Självklart inget annat än vad de gjorde innan jag tog kontakt, men ändå. 

Faktum är att det var länge sedan jag hade så här kul när jag plåtade på stan. Tidigare har jag till och med dömt ut min Canon 5D Mk II helt och hållet som gatufotokamera (speciellt med 24-70-gluggen), men nu måste jag nog omvärdera den åsikten. Mina gamla misslyckanden berodde antagligen på att jag försökte köra den klassiska mätsökarstilen med en stor och modern spegelreflexkamera - och det funkar som sagt inte. 

Så ett sista litet tips. Kolla gärna Magnumfotografernas blogg "Postcards From America" som handlar om ett pågående fotoprojekt. Där kan ni spana in bilder av Parr, Gilden, Webb, Sanguinetti, med flera. Mycket bra grejer att kolla på. 

Att ge hård kritik är en svår balansgång

”Om du ska ge kritik, ge först rejält med beröm och avsluta sedan med ännu mera beröm”. Så sa en gång en konsult som jag lyssnade till under en föreläsningsdag på jobbet. 

Det är svårt att säga emot eftersom påståendet låter så godhjärtat på många sätt och vis. Samtidigt går det att ha synpunkter på ett sådant förhållningssätt också hur snällt och trevligt det än verkar vara. 

Ibland behöver man helt enkelt höra den osminkade sanningen även om den känns tuff och orättvis i ögonblicket. Själv har jag mer än en gång insett att de där åsikterna som jag egentligen inte ville veta av var de som verkligen gjorde skillnad i slutändan. De tände en eld av revanschlusta och en stark vilja att göra bättre ifrån mig. 

Men det är tveklöst en svår balansgång. För tuff kritik handlar inte enbart om att panga på hur som helst. Den måste samtidigt vara konstruktiv och innehålla genomtänkta åsikter. Kanske är det där den hårda kritiken oftast misslyckas. Det vill säga när den bara blir ett fult påhopp och inget annat. 

Det man inte ska glömma är ju att det finns en annan människa på andra sidan. En person som faktiskt kan gå sönder av det du säger. Och vad är din kritik värd i det läget. Ingenting, skulle jag vilja påstå. 

Slutligen ett citat till: ”ge beröm inför många – men kritik inför få”.  

P.S. Inlägget är en spontan reflektion kring diverse diskussioner bland annat här på fotosidan om vem gör bra respektive dåliga saker. 

När magin försvinner - vad gör man då?

Det jag nu tänker ta upp är inte helt lätt att beskriva. Man skulle kunna påstå att det nästan är en övernaturlig grej. Jag talar om flyt – eller flow som det också kallas för. 

Så här beskrivs fenomenet på Wikipedia: ”Flow kännetecknas av: Att koncentrationen intensifieras, att medvetenheten ökar och att känslan av passerande tid upphör. Efteråt upplever man en känsla av tillfredsställelse inombords.” 

Personligen hade jag väldigt mycket flow förra året när jag höll på med mitt gatufotograferande. Jag kände mig lätt i stegen, sinnet var alert och jag tyckte mig se bilder överallt. Men inte bara det – jag satte bilderna också. 

I år har detta flow helt och hållet uteblivit till mitt stora förtret. Jag maler gata upp och gata ner timmar i sträck utan att varken se eller sätta särskilt många bilder. Ja, i alla fall är det så det känns. 

Man kan fundera över hur viktigt det är att hamna i flow för att lyckas med en kreativ grej som foto och vad som krävs för att nå detta speciella tillstånd? Uppstår det bara under de rätta omständigheterna eller kan sinnesstämningen frammanas på något sätt?

En annan grej är hur klimatet i Sverige påverkar oss gatufotografer. I år har exempelvis våren varit kall och ganska bedrövlig här i sydöstra hörnet. Inte bara förblir växtligheten död, livet på gatan blomstrar knappast heller i det läget. 

Och när fingrarna kroknar runt den kalla kamerakroppen och en pinig vind får nyllet att stelna i en plågad grimas vill man bara in i värmen och stänga ute hela skiten. Inte direkt något som triggar motivationen, om man säger så. 

Jag tror faktiskt det kan vara en förklaring till varför gatufoto på något sätt känns vitalare och mera levande från sydligare städer. Inte bara är det behagligare för fotografen själv, gatulivet frodas också mycket mera i varmare väder. 

Tja, vad ska man säga. Sverige är ogästvänligt cirka tio månader om året och acceptabelt två månader. Inte ens somrarna är varma. Och även att jag är född här kommer jag aldrig i hela mitt liv att vänja mig vid det. 

Gatufotoutställningen på plats

Så var då utställningen på Café 3G riggad och klar. Det var lite meckande att få upp bilderna eftersom hyllorna visade sig vara för grunda. Därför fick jag spänna ståltråd från ramarna upp till spikar vid taket. Inte så snyggt precis, men ingen riskerar i alla fall att få en gatufotobild i planeten när de fikar. 

Jag satte också upp en liten skylt där jag kortfattat berättar om gatufoto och vad jag själv sysslar med. För jag tror väl inte att särskilt många kafébesökare vet vad gatufoto är för något. Förhoppningsvis kan texten ge en förklaring som gör det mera intressant för oinsatta. Om någon nu orkar läsa vad jag skrivit. 

När jag var färdig och gick därifrån så drabbades jag av en märklig tomhetskänsla. Jaha, liksom. Och nu då? Tja, det är väl bara att köra på igen. Precis som livet i övrigt. Hjulen snurrar och man åker med. Det är ju första maj också så det händer en del på stan. Så kanske borde jag gatufota en stund.

Utställningen kommer för övrigt att stå under hela maj månad för den som är intresserad.