Det sämsta med det analoga är…

Som några av er vet har jag nästan bara plåtat analogt det senaste året. Under den tiden har jag gjort av med närmare femtio rullar film och av dessa har jag lyckats sumpa tre. Tills idag, vill säga. Idag sabbade jag nämligen min fjärde rulle.

De andra tre har jag lyckats förstöra genom att blanda fix i framkallaren, genom att tappa kameran så bakstycket gick upp och genom att av misstag öppna framkallningsdosan. Misstaget jag gjorde idag var att jag använde för gammal framkallare så negativen blev åt skogen för tunna.

Det är alltid lika retfullt när man klantar sig på det här sättet. Om det så bara finns en enda bra bild på hela rullen så är det tillräckligt för att man ska gå omkring med ångest i ett par dagar och svära ve och förbannelse över sig själv. Just nu sörjer jag framförallt bilden här ovanför. 

Kanske är detta det sämsta med att köra analogt. Möjligheterna att klanta sig är betydligt fler än med den digitala tekniken. Det finns nästan oändliga förutsättningar för att det ska kunna gå åt helskotta. Man måste vara skärpt hela vägen tills negativen sitter säkert i pärmen.

Som ni ser orkade jag inte ens ta bort damm och andra skönhetsfel på bilderna. Det spelar liksom ingen roll. Filmen ska ändå åka i soporna nu. Alltså var en hel veckas gatufotande och åtskilliga timmar på stan helt förgäves. Men nejdå, jag är inte bitter...

Om ni har tid över kan ni förresten se den här filmen från en workshop i gatufotografi:

Att vara trött på sina egna bilder

Just nu känner jag mig ganska trött på mina egna bilder. De ger mig ingen inspiration och jag skulle vilja hitta andra uttryck som fotograf. Känslan gör mig frustrerad eftersom jag inte vet hur dessa ”andra uttryck” skulle kunna se ut. 

Jag har exempelvis funderat på om jag ska börja plåta mer med mina digitala grunkor och gå över till färg. Ja, i alla fall delvis. Men också om jag ska fördjupa mig på olika sätt, välja en annan story, en annan berättarmetod och så vidare. 

Förmodligen är jag långt ifrån ensam om att känna så här ibland. Det är väl en naturlig del av att vara fotograf och något som ingår i all utveckling. Man tvivlar på sin egen förmåga och undrar om man gör rätt saker, helt enkelt. 

Men innerst inne inser jag att det jag måste göra är att köra på i samma spår och hålla fast vid målbilden. I alla fall tills jag är klar med min planerade utställning och bok, annars blir det förmodligen inget av den saken. Nåväl, vem ha sagt att det ska vara enkelt.

Den översta bilden är förresten tagen i Stockholm. Ni som bor där kan säkert hur lätt som helst lista ut var :-) Och bilden under är också från vår huvudstad. Den byggnaden är väldigt mycket Stockholm för mig. 

Här kommer förresten ett par arty farty-bilder också. Det var länge sedan nu. 

Slutligen - här kan ni se några riktigt fina färgdiabilder från 1940-talet. De känns nästan overkliga med sina briljanta färger och fina detaljåtergivning.  Bilderna är tagna med kultfilmen Kodachrome.

From back home - en recension

I torsdags eftermiddags plingade det till i telefonen  - jag hade en bok att hämta i jourbutiken på hörnet. Rättare sagt From back home av Anders Petersen och JH Engstöm. En bok som har fått mycket uppmärksamhet och vunnit pris. 

Sedan jag fick boken har jag bläddrat igenom den från pärm till pärm säker fem – sex gånger. Det är på många sätt en fantastisk bok och båda fotograferna imponerar. Men det är trots allt Anders Petersens bilder som är den största behållningen. Hans svartmuskiga och direkta stil har en tyngd som får JH Engströms prestation att blekna något. Men det är väl helt enkelt så att gammal är äldst. 

Anders Petersen.

Man skulle kunna säga att boken bygger på ett slags kaosartat insamlande av bildfragment. I alla fall är det så det känns. Det är människor, platser och detaljer utan något egentligt sammanhang mer än att de är tagna i Värmland. Anders Petersens bilder är helt och hållet svartvita medan JH Engström växlar mellan svartvitt och färg. 

Även om jag gillar boken så känner jag mig samtidigt lite kluven. Styrkan ligger inte så mycket i de enskilda fotografierna som i helheten. En del bilder hade förmodligen känts ganska ointressanta utanför sitt sammanhang. Men det är väl samtidigt både Anders Petersens och JH Engströms signum. Det vill säga helheten - även om det finns många enskilda bilder i boken som är helt fantastiska.   

Oavsett vad så ångrar jag verkligen inte mitt köp. Boken är redan ett slags referensverk i fotosammanhang och jag är glad att den nu står i min bokhylla. 

JH Engström.

Vad gör tiden med våra bilder?

I maj ska jag ha en liten fotoutställning på ett kafé här i stan. Det handlar bara om tolv bilder totalt så det är en blygsam kollektion. Samtidigt är det första gången jag visar upp mina gatufotobilder på det här sättet och man måste ju börja någonstans.

Just nu sitter jag och går igenom vad jag har presterat så här långt efter drygt ett års plåtande. Jag känner mig hyggligt nöjd med resultatet men funderar samtidigt på hur jag kan förbättra mig och vad som saknas för att det ska bli en bra helhet i slutändan.

Jag hittar också material som jag har sorterat bort i processen. Bilderna i det här inlägget är några exempel. De har hamnat i mappen där jag lägger sådant som jag inte tycker håller måttet av olika skäl.

När jag tittar på mina bilder brukar jag ibland tänka på vad de kommer att betyda i framtiden. Ja, rent av när jag är död. Om någon ser de här fotografierna om 50, 75 eller 100 år – vad kommer de att tänka och tycka?

För så är det ju med många bilder som vi tar, de får ett annat värde med tiden. Därför ska man nog vara försiktig med att döma ut foton bara för att de inte funkar inom de ramar man just nu har satt upp för sig själv. 

Av den anledning slänger jag i regel inga bilder. Allt sparas i mitt arkiv. Både när det gäller mina analoga och digitala alster.

Hur startar man en ny fototidning?

Idag var jag över dagen i fjollträsk…ursäkta jag menar Stockholm. Och trots att folk går omkring och stirra i sina telefoner på ett helt sjukligt sätt som jag inte har sett någon annanstans så var det som vanligt väldigt trevligt. Jag gillar ju faktiskt vår kära Hufvudstad och dess invånare.

En av fördelarna med att komma till fjoll…Stockholm är att till skillnad från hålor som Karlskrona så finns där ett stort utbud av utländska fototidningar i en del butiker. Jag tog därför på mig spenderarbyxorna och köpte hela två tidskrifter i den där tidningsbutiken på Götgatan (vid Waynes Coffee). Ni kan se vilka blaskor det var på bilden här ovanför.

Black+White Photography innehåller bara svartvita bilder. Tidningen lägger mycket fokus på intervjuer med olika fotografer.

Personligen tycker jag att det kan vara befriande att läsa fototidningar som inte är svenska. Framförallt kan utländska fototidningar vara mycket mera nischade eftersom det finns tillräckligt många läsare även när det gäller ganska smala ämnen. 

Hursomhelst, när jag sedan kom hem så slogs jag plötsligt av en idé till en helt ny fototidning som jag på fullaste allvar tror skulle kunna funka riktigt bra. Kanske inte som en månadstidning men i alla fall som en tidning som kommer ut några gånger om året, eller som ett temanummer av en redan befintlig tidning. 

Leica Fotografie International kör hårt med reportage- och gatufoto. Här blandas färg och svartvitt.

Jag tänker faktiskt inte avslöja hur jag har tänkt. Det är i alla fall ingen produkt som konkurrerar med tidningar som redan finns på marknaden, vilket är en styrka. Liksom att idéerna bara flödar över när jag tänker på vad den skulle kunna innehålla.

Nu är bara frågan; hur startar man en fototidning? Ni som läser detta kanske har några tips – annars får jag helt enkelt börja kolla upp den saken! ;-)