Vad gör tiden med våra bilder?

I maj ska jag ha en liten fotoutställning på ett kafé här i stan. Det handlar bara om tolv bilder totalt så det är en blygsam kollektion. Samtidigt är det första gången jag visar upp mina gatufotobilder på det här sättet och man måste ju börja någonstans.

Just nu sitter jag och går igenom vad jag har presterat så här långt efter drygt ett års plåtande. Jag känner mig hyggligt nöjd med resultatet men funderar samtidigt på hur jag kan förbättra mig och vad som saknas för att det ska bli en bra helhet i slutändan.

Jag hittar också material som jag har sorterat bort i processen. Bilderna i det här inlägget är några exempel. De har hamnat i mappen där jag lägger sådant som jag inte tycker håller måttet av olika skäl.

När jag tittar på mina bilder brukar jag ibland tänka på vad de kommer att betyda i framtiden. Ja, rent av när jag är död. Om någon ser de här fotografierna om 50, 75 eller 100 år – vad kommer de att tänka och tycka?

För så är det ju med många bilder som vi tar, de får ett annat värde med tiden. Därför ska man nog vara försiktig med att döma ut foton bara för att de inte funkar inom de ramar man just nu har satt upp för sig själv. 

Av den anledning slänger jag i regel inga bilder. Allt sparas i mitt arkiv. Både när det gäller mina analoga och digitala alster.

Hur startar man en ny fototidning?

Idag var jag över dagen i fjollträsk…ursäkta jag menar Stockholm. Och trots att folk går omkring och stirra i sina telefoner på ett helt sjukligt sätt som jag inte har sett någon annanstans så var det som vanligt väldigt trevligt. Jag gillar ju faktiskt vår kära Hufvudstad och dess invånare.

En av fördelarna med att komma till fjoll…Stockholm är att till skillnad från hålor som Karlskrona så finns där ett stort utbud av utländska fototidningar i en del butiker. Jag tog därför på mig spenderarbyxorna och köpte hela två tidskrifter i den där tidningsbutiken på Götgatan (vid Waynes Coffee). Ni kan se vilka blaskor det var på bilden här ovanför.

Black+White Photography innehåller bara svartvita bilder. Tidningen lägger mycket fokus på intervjuer med olika fotografer.

Personligen tycker jag att det kan vara befriande att läsa fototidningar som inte är svenska. Framförallt kan utländska fototidningar vara mycket mera nischade eftersom det finns tillräckligt många läsare även när det gäller ganska smala ämnen. 

Hursomhelst, när jag sedan kom hem så slogs jag plötsligt av en idé till en helt ny fototidning som jag på fullaste allvar tror skulle kunna funka riktigt bra. Kanske inte som en månadstidning men i alla fall som en tidning som kommer ut några gånger om året, eller som ett temanummer av en redan befintlig tidning. 

Leica Fotografie International kör hårt med reportage- och gatufoto. Här blandas färg och svartvitt.

Jag tänker faktiskt inte avslöja hur jag har tänkt. Det är i alla fall ingen produkt som konkurrerar med tidningar som redan finns på marknaden, vilket är en styrka. Liksom att idéerna bara flödar över när jag tänker på vad den skulle kunna innehålla.

Nu är bara frågan; hur startar man en fototidning? Ni som läser detta kanske har några tips – annars får jag helt enkelt börja kolla upp den saken! ;-)

Sugen på fotoprojekt - och en resa till Berlin

Just nu är jag ruskigt sugen på att genomföra ett antal mindre dokumentärprojekt. Alltså att följa några människor eller en specifik företeelse under en kortare tid. Varje projekt får helst inte ta mer tid i anspråk än en eller ett par helger.

Jag har bland annat funderat på att plåta hos en tatueringsfirma här i stan. Det är ett gäng unga killar som kör den där amerikanska stilen som är så inne just nu. Jag har också haft i tanken att spendera några helger på diverse loppisar och i second hand-butiker. Det är ju ett stort helgnöje för många.

En annan idé är att plåta alla som nu när våren börjar komma ägnar flera timmar under helgerna åt att tvätta sina bilar i bensinstationernas servicehallar. Det högtryckssprutas, avfettas, vaxas, poleras och dammsugs. Den här bilkulturen som Svensson odlar är ganska odokumenterad.  

Det är inte helt lätt att komma på bra idéer kan jag tycka – men som vanligt handlar det i slutändan om att få tummen ur r*ven och bara sätta igång. Jag ska därför verkligen försöka ta mig i kragen någon helg framöver och genomföra åtminstone en av idéerna och inte bara låta allt rinna ut i sanden.

För övrigt så planerar jag att eventuellt åka till Berlin några dagar i april för att gatufota. I så fall åker jag troligtvis ensam för att kunna flanera runt och till hundra procent gå in för fotograferandet. Jag har aldrig varit i Berlin så om du har några sköna tips så tar jag gärna emot dom. 

Här kan ni förresten se en intervju med Jill Freedman som gatufotograferade i New York under 70-talet. 

P.S. Bilderna i det här inlägget är tagna med en tio år gammal Ilford Delta 400-film som tyvärr inte hade åldrats väl. Därav de något gryniga och dassiga bilderna.

Hur fördjupar man sig som gatufotograf?

Trots en retfull förkylning i kroppen gick jag en vända på stan idag. Med på promenaden hade jag min Yashica T3. Det är en kul kamera att plåta med men en sak som jag har märkt är att 35mm inte är min bästa brännvidd. Jag hamnar allt för ofta på ett för stort avstånd när jag gatufotar.

En annan sak som jag funderade på är hur man fördjupar sig som gatufotograf. Går det? Gatufoto handlar ju främst om ytliga observationer och så kallade snapshots. Det är väldigt svårt att komma ner bland människors lager på något sätt, om ni förstår vad jag menar.

Samtidigt är det nog innerst inne vad jag skulle vilja göra. Kanske borde jag sluta betrakta mitt fotograferande här i Karlskrona som ett gatufotoprojekt och istället försöka ta kontakt med människor på ett djupare plan. Ja, liksom gräva mig ner bland människorna och stadens miljöer.

Nackdelen är att jag i så fall går ifrån ursprungsidén efter ett helt års fotograferande och förmodligen blir tvungen att starta från noll igen. Om jag inte gör det parallellt och alltså ägnar mig åt två projekt samtidigt. Fast jag vet inte om det är hållbart egentligen. Det blir nog för mycket.

Det här är ganska typiskt mig – att alltid vilja mer. Ibland är det en nackdel eftersom jag ofta känner en stor lust att gå vidare innan jag är klar med det jag håller på med. Och då blir det ju knappast några böcker och utställningar i slutändan…

Tack ni som efter mitt förra inlägg tipsade om hur man undviker torkfläckar på negativen. Jag körde några droppar diskmedel i det sista sköljvattnet och lät sedan filmen hänga rakt uppochner. Det funkade. Begriper inte varför jag hållit på med skrapor och annat för om åren. Det är ju helt onödigt. 

Att titta för mycket på andra sänker självförtroendet

När min sambo studerade konst för några år sedan hade hon en lärare som ofta upprepade ett påstående. Han brukade säga till sina elever att de inte skulle titta för mycket på andra konstnärer – att jämföra sig kunde helt enkelt sänka självförtroendet.

Jag kan på sätt och vis förstå vad han pratade om. För även om det är både lärorikt, inspirerande och motiverande att spana in vad andra gör så kan det också skapa en vilsenhet och i värsta fall en sämre tro på den egna förmågan.

För min egen del kan jag ibland känna att ”fan, vad bra dom här bilderna är och vad dåliga mina är” eller ”den där stilen borde jag nog testa”. Och så känner man samtidigt en stor trötthet inför sina egna prylar. Det är helt enkelt klassikern om att gräset är grönare på andra sidan - med andra ord farliga grejer.

Så kanske borde man låta bli att spana in allt för många bloggar, fotoböcker och tidningar och bara ge järnet och köra sin egen grej. Vem vet vad det kan leda till. Fast samtidigt låter det ganska trist. Att ta del av andras bilder ger också en slags motivation att plåta själv.

För övrig så befinner jag mig i en rejäl fotosvacka just nu. Har inte tagit några seriösa bilder på ett bra tag. Det är samma sak varje år vi den här tiden – botten är nådd. Det blir nästan bara menlösa slumpskott av det här slaget. 

Men nu vänder det sakta och redan i dag hade vi vårväder här i Blekinge. Det var nästan 10 plusgrader och sol. Så snart kommer energin tillbaka och då ska jag nog dra till Köpenhamn och gatufota någon helg. 

Slutligen en fråga till alla analoga rävar därute. Var kan jag hitta en bra filmskrapa för att få bort vattnet från filmen. Just nu kör jag bara med fingrarna vilket lämnar retfulla torkfläckar på negativen.