Sugen på fotoprojekt - och en resa till Berlin

Just nu är jag ruskigt sugen på att genomföra ett antal mindre dokumentärprojekt. Alltså att följa några människor eller en specifik företeelse under en kortare tid. Varje projekt får helst inte ta mer tid i anspråk än en eller ett par helger.

Jag har bland annat funderat på att plåta hos en tatueringsfirma här i stan. Det är ett gäng unga killar som kör den där amerikanska stilen som är så inne just nu. Jag har också haft i tanken att spendera några helger på diverse loppisar och i second hand-butiker. Det är ju ett stort helgnöje för många.

En annan idé är att plåta alla som nu när våren börjar komma ägnar flera timmar under helgerna åt att tvätta sina bilar i bensinstationernas servicehallar. Det högtryckssprutas, avfettas, vaxas, poleras och dammsugs. Den här bilkulturen som Svensson odlar är ganska odokumenterad.  

Det är inte helt lätt att komma på bra idéer kan jag tycka – men som vanligt handlar det i slutändan om att få tummen ur r*ven och bara sätta igång. Jag ska därför verkligen försöka ta mig i kragen någon helg framöver och genomföra åtminstone en av idéerna och inte bara låta allt rinna ut i sanden.

För övrigt så planerar jag att eventuellt åka till Berlin några dagar i april för att gatufota. I så fall åker jag troligtvis ensam för att kunna flanera runt och till hundra procent gå in för fotograferandet. Jag har aldrig varit i Berlin så om du har några sköna tips så tar jag gärna emot dom. 

Här kan ni förresten se en intervju med Jill Freedman som gatufotograferade i New York under 70-talet. 

P.S. Bilderna i det här inlägget är tagna med en tio år gammal Ilford Delta 400-film som tyvärr inte hade åldrats väl. Därav de något gryniga och dassiga bilderna.

Hur fördjupar man sig som gatufotograf?

Trots en retfull förkylning i kroppen gick jag en vända på stan idag. Med på promenaden hade jag min Yashica T3. Det är en kul kamera att plåta med men en sak som jag har märkt är att 35mm inte är min bästa brännvidd. Jag hamnar allt för ofta på ett för stort avstånd när jag gatufotar.

En annan sak som jag funderade på är hur man fördjupar sig som gatufotograf. Går det? Gatufoto handlar ju främst om ytliga observationer och så kallade snapshots. Det är väldigt svårt att komma ner bland människors lager på något sätt, om ni förstår vad jag menar.

Samtidigt är det nog innerst inne vad jag skulle vilja göra. Kanske borde jag sluta betrakta mitt fotograferande här i Karlskrona som ett gatufotoprojekt och istället försöka ta kontakt med människor på ett djupare plan. Ja, liksom gräva mig ner bland människorna och stadens miljöer.

Nackdelen är att jag i så fall går ifrån ursprungsidén efter ett helt års fotograferande och förmodligen blir tvungen att starta från noll igen. Om jag inte gör det parallellt och alltså ägnar mig åt två projekt samtidigt. Fast jag vet inte om det är hållbart egentligen. Det blir nog för mycket.

Det här är ganska typiskt mig – att alltid vilja mer. Ibland är det en nackdel eftersom jag ofta känner en stor lust att gå vidare innan jag är klar med det jag håller på med. Och då blir det ju knappast några böcker och utställningar i slutändan…

Tack ni som efter mitt förra inlägg tipsade om hur man undviker torkfläckar på negativen. Jag körde några droppar diskmedel i det sista sköljvattnet och lät sedan filmen hänga rakt uppochner. Det funkade. Begriper inte varför jag hållit på med skrapor och annat för om åren. Det är ju helt onödigt. 

Att titta för mycket på andra sänker självförtroendet

När min sambo studerade konst för några år sedan hade hon en lärare som ofta upprepade ett påstående. Han brukade säga till sina elever att de inte skulle titta för mycket på andra konstnärer – att jämföra sig kunde helt enkelt sänka självförtroendet.

Jag kan på sätt och vis förstå vad han pratade om. För även om det är både lärorikt, inspirerande och motiverande att spana in vad andra gör så kan det också skapa en vilsenhet och i värsta fall en sämre tro på den egna förmågan.

För min egen del kan jag ibland känna att ”fan, vad bra dom här bilderna är och vad dåliga mina är” eller ”den där stilen borde jag nog testa”. Och så känner man samtidigt en stor trötthet inför sina egna prylar. Det är helt enkelt klassikern om att gräset är grönare på andra sidan - med andra ord farliga grejer.

Så kanske borde man låta bli att spana in allt för många bloggar, fotoböcker och tidningar och bara ge järnet och köra sin egen grej. Vem vet vad det kan leda till. Fast samtidigt låter det ganska trist. Att ta del av andras bilder ger också en slags motivation att plåta själv.

För övrig så befinner jag mig i en rejäl fotosvacka just nu. Har inte tagit några seriösa bilder på ett bra tag. Det är samma sak varje år vi den här tiden – botten är nådd. Det blir nästan bara menlösa slumpskott av det här slaget. 

Men nu vänder det sakta och redan i dag hade vi vårväder här i Blekinge. Det var nästan 10 plusgrader och sol. Så snart kommer energin tillbaka och då ska jag nog dra till Köpenhamn och gatufota någon helg. 

Slutligen en fråga till alla analoga rävar därute. Var kan jag hitta en bra filmskrapa för att få bort vattnet från filmen. Just nu kör jag bara med fingrarna vilket lämnar retfulla torkfläckar på negativen.

Klassiska bilder eller klassiska motiv?

Flera som har sett mina gatufotobilder har tyckt att de är väldigt tidlösa till sin karaktär. Ja, att de rent av påminner om vad som producerades i gatufotosvängen under 50- och 60-talet. En del har till och med använt uttrycket ”klassiska bilder”.

En förklaring till detta kan ju helt klart vara mitt val av utrustning och teknik. Jag kör med analoga mätsökarkameror, gamla gluggar som tecknar på ett speciellt sätt och svartvit film. Självklart påverkar det uttrycket i bilderna och hur de upplevs.

Jag fotograferar också nästan alltid rakt på och utan krusiduller. Enligt min egen åsikt bygger mina bilder ofta på enkelhet och en tydlig komposition. Det där "moderna" stuket med djup svärta, hårda kontraster, avsaknad av tydlig komposition, med mera, är helt enkelt inte min stil.

Att jag plåtar i en småstad kan förmodligen också göra sitt till. För även om det låter lite löjligt så kan nog småstäder påminna om hur det var i betydligt större städer för en 50- till 60-år sedan. Folk är mer traditionellt klädda, extrema ungdomskulturer är inte lika synliga, tempot är lugnare.

Men det finns en förklaring till som jag själv har tänkt på, och det är att det faktiskt inte är mina bilder som är tidlösa eller klassiska – det är livet på gatan som är tidlöst och klassiskt. För tänk själva; det vi gör på gatan idag är i grunden vad man gjorde för både 50 och 100 år sedan.

Vi sitter helt enkelt fortfarande på kafé och läser en tidning, vi har picknick i parken, vi går ut med våra hundar, barnen leker, någon står och röker, en annan cyklar, och så vidare och så vidare. Inget har med andra ord förändrats särskilt radikalt. Människor är människor och gör vad människor alltid har gjort. 

Kanske är det också därför det verkar vara så svårt att förnya gatufotografin på ett avgörande plan. Eller vad tror ni?

Att falla ur sitt zentillstånd går förvånansvärt snabbt

Det finns ett fenomen som de flesta av oss förmodligen har upplevt på ett eller annat sätt. Ett tillstånd som uppstår när man under en längre tid upprepar en procedur tillräckligt ofta. Tillslut blir rutinen så stark att kroppen tycks gå före medvetandet och det uppstår ett makalöst flow - en del kallar det för zentillstånd.

När det kommer till foto upplevde jag själv detta som tydligast för några år sedan när jag jobbade heltid som fotograf. På den tiden fotograferade jag nästan varje dag. Tillslut gick så mycket på automatik att jag efteråt kunde få en stark känsla av att jag hade missat viktiga inställningar eller något annat avgörande. Jag kom inte ihåg vad jag hade gjort. 

När jag slutade som heltidsfotograf och fick mitt nuvarande jobb rörde jag inte en kamera på flera månader, men så fick jag en dag ett fotoknäck som skulle göras. Den frustration som jag upplevde under plåtandet var inte att leka med. Det där reflexmässiga flytet hade nästan helt försvunnit och jag fick verkligen kämpa mig igenom alltsamman.

Kontrasten var plågsam och jag häpnade över att behöva stå och traggla sådant som bara några månader tidigare hade flutit på som ett rinnande vatten. Snabbare än vad jag hade trott hade jag helt enkelt fallit ur mitt zentillstånd.  

Lite åt det hållet känner jag just nu när jag sakta försöker komma igång med mitt gatufotograferande igen. Förra året plåtade jag flera timmar nästan varje dag från mars till oktober ungefär. Men i vinter har jag legat lågt och bara gett mig ut med kameran en handfull gånger.

Jag märker att jag på sätt och vis får starta om på nytt igen. Det handlar om att jobba upp flowet, förmågan att reagera på rätt saker, att se bilden. Jag gör också liknande misstag som när jag började gatufota förra året. Står för långt ifrån, tar bilder på folk bakifrån, och så vidare. Det är märkligt hur snabbt rutinen försvinner.

Förmodligen är detta en avgörande skillnad mellan alla som fotograferar heltid och vi som har foto som extraknäck och fritidssysselsättning. En yrkesfotograf kan stanna i sitt zentillstånd och bibehålla flowet. Kanske är det till och med så att detta är en avgörande faktor när det kommer till att bli en riktigt duktig fotograf.  

För övrigt är bilderna plåtade med min nyinförskaffade Yashica T3. Jag har upptäckt en fördel och en nackdel med kameran ur ett gatufotoperspektiv. Fördelen är att man så här års utan problem kan köra med tjocka vantar eftersom inget är manuellt. Det är bara att trycka på knappen. 

Nackdelen är att kameran låter ganska mycket. Så fort du har knäppt en bild är du avslöjad. Men trots det är kameran väldigt kul att gatufotografera med. Inte minst på grund av snabbheten. Och så är gluggen ljuvligt skarp. Här under kan ni förresten höra ett litet ljudprov.