Ska jag sälja min jädrans X100?

Ja, ja, ja, jaaaaa!

Jag vet att detta kommer att bli ett pinsamt inlägg för min egen del. Ungefär som när man flabbar på bio fast ingen annan gör det. Eller som när man har klagat på jobbkollegan i matsalen och efteråt får veta att personen i fråga satt vid bordet bakom. Som sagt, pinsamt.

Jag tillhör nämligen skaran som skamlöst hyllade X100 när den kom. Undertecknad skrev till och med flera frustande blogginlägg (nej, jag tänker inte länka) där jag gick i försvar mot alla dessa belackare som vågade vara kritiska. Och nu funderar jag på att sälja.

Varför?

(Ovanstående ord anses av många rutinerade journalister vara världens bästa fråga. Den kan man ställa i alla lägen. Vad det nu har med saken att göra?)

Tyvärr har jag inget bra svar. Jag vet inte riktigt. Varje gång jag tar fram kameran tänker jag att det är en förbaskat trevlig liten sak. Snygg är den. Bra format har den. Så levererar den helt suveräna bildfiler också. Ja, grymt fina helt enkelt! Till skillnad från många andra tycker jag inte att autofokusen är dålig heller.

Så vad är då problemet Herr Johansson? Jo, problemet är att jag inte använder kamerauslingen. Och jag känner inget sug efter att använda den heller. Den ligger i ett skåp. Nästan ny. Outnyttjad. Meningslös. Återigen – varför? Jag vet fan inte!

Bilderna i det här inlägget är såklart tagna med min X100. Kameran som jag nu funderar på att sälja. Fast jag inte vet varför…

Porträtt, Hans Gedda och så lite gatufotospånerier

Att ta porträtt är något av det absolut roligaste jag vet. Samtidigt är det något av det svåraste jag vet. Det är så otroligt lätt att man fastnar i klichéer eller att man inte får tillräckligt bra kontakt med personen framför kameran. Något som i värsta fall kan leda till pinsamma misslyckanden.

När det kommer till porträtt har jag många favoritfotografer som har inspirerat mig genom åren. Allt från storheter som Richard Avedon, Anton Corbijn och Annie Leibovitz, till mindre kända namn som går att hitta på nätet. För även om storheterna imponerar kan man hitta fantasiska men okända porträttfotografer därute.

Bland svenska fotografer finns en favorit som man sällan hör talas om – nämligen Hans Gedda. Det är märkligt att det är så tyst om en fotograf av den kalibern kan jag tycka. Här har vi i mina ögon en person vars bilder verkligen borde ställas ut på Fotografiska.

Hursomhelst. När det gäller mina egna porträtt så föredrar jag allra mest att ta miljöporträtt. Arrangerade porträtt fast som nödvändigtvis inte behöver se arrangerade ut. Den senaste tiden har jag också dragits mot ”skitigare” porträtt som bygger mer på känsla än teknik.

I det här blogginlägget kan ni för övrigt se en serie bilder tagna med film. Av någon anledning tycker jag om de porträtten mycket mer än de jag har tagit med mina digitalkameror. Jag vet faktiskt inte varför.

Och så ett porträtt av ett lite annat slag. Här har jag värderat känslan högre än den tekniska perfektionen. 

Just det ja, så var det ju det där med gatufoto också. Den senaste tiden har jag förkovrat mig i ämnet, läst lite bloggar, spanat in filmer, och så vidare. En intressant sak som slog mig var ett påstående som jag stötte på flera gånger - nämligen att riktigt bra gatufotografer vägrar ha en punchline i sina bilder. 

Det var något som jag tyckte var ganska intressant och rent av uppfriskande faktiskt eftersom det ofta framhålls vara ett krav för just gatufoto. Alltså att bilderna ska ha en slags punchline.

Vad ska jag göra med de här bilderna då?

Ni som spanar in min blogg emellanåt känner förmodligen igen bilderna i det här inlägget. Jag brukar ju slänga upp alster av det här slaget ibland. Bilder som jag knäpper lite nu och då medan jag egentligen plåtar annat – oftast gatufoton.

De uppstår alltså inte ur ett medvetet sökande utan när jag spontant ser något som jag inte kan låta bli att avbilda. Inte sällan undrar jag efteråt varför jag tryckte på avtryckaren över huvud taget. Samtidigt gillar jag bilderna på något vis. Det finns något där som representerar mitt sätt att se.

Jag har nog alltid omedvetet dragits till de här motiven som jag själv inte riktigt förstår. Inte minst har de blivit ganska många sedan jag sparkade igång mitt gatufotoprojekt i början av året. Faktiskt så många att jag nu börjar undra vad jag ska göra med alla dessa uddabilder.

Håller de för en egen bok framöver, eller en utställning? Jag har i alla fall funderat ut ett slags arbetsnamn bara för att ha något att förhålla mig till. Det är: mellan staden och människorna. Möjligen är detta helt enkelt en idé att utveckla och jobba vidare med i vinter.

På tal om utveckling. När man pratar om innovation inom näringslivet så talar man ibland om följande: Bestäm dig för vad du vill åstadkomma. Våga prova nya saker. Genomför de tre bästa idéerna. Ifrågasätt etablerade sanningar. 

Frågan är – går ett sådant tänk att översätta till fotografin? Jag tror det. Vad tror du?

Jag har sparkat igång ett fotografiskt utvecklingslaboratorium

Hos de flesta seriösa företag finns utvecklingsavdelningar. Där försöker man tänka i nya banor för att bli bättre. Ibland finns det till och med speciella miljöer för detta arbete – alltså laboratorium där det går att experimentera och testa ofärdiga idéer. 

Detta slog mig häromdagen när jag funderade över vad jag ska hitta på i vinter. Något måste man ju göra under detta mörka och kalla vansinne som ligger framför oss. Gatufotandet kommer av naturliga skäl att gå ner på sparlåga i några månader framöver. Dessutom behöver jag ändå en paus från rännandet på stan. 

Därför har jag bestämt mig för att dra igång ett slags utvecklingslaboratorium. Målet är att testa nya fotografiska idéer, men också att gå igenom det jag redan har gjort och se om där finns något vettigt att nysta i. Jag vet att det förmodligen kommer att bli både spretigt, svajigt och kanske till och med obegripligt för vissa. Men det är risken man får ta när man provar nya grejer.

I det här blogginlägget kan ni se ett första trevande försök att testa denna utvecklingsidé. Jag har ännu så länge inte en jäkla susning om vad det kan leda till eller om det är just den här inriktningen som gäller framöver. Nästa gång kan det med andra ord bli något helt annat.

Mellanformat eller storformat - det är frågan!

Härmed utfärdar jag en klass tre varning till alla er som tycker att kamerasnackare är helt blåsta. Kameror är nämligen exakt vad hela detta inlägg kommer att handla om. Men det är inte alls omöjligt att ni kan härda ut i alla fall. För det är knappast de senaste fotomojängerna jag tänker avhandla.

Läser du fortfarande? Okej, då kör vi!

Så här ligger det till. Jag har länge funderat på att köpa en kamera som tvingar fram ett helt annat arbetssätt än småbildsformatet. En fotomaskin som jag främst tänker använda för porträtt och arrangerade bilder, men också för miljö och landskap. Alltså inte en kamera som jag planerar att ränna omkring på stan med i någon större utsträckning. 

Det som först dök upp i tankevärlden var såklart att jag borde köpa en mellanformatare. Ja, en bladare, en sexsjua eller något liknande. Kameror som numera går att få tag i för löjligt lite pengar om man betänker kvalitén på prylarna. Och priset är viktigt. För jag tänker verkligen inte plöja ner enorma belopp på det här.  

Fast så började jag fundera kring det där med storformat och i samma sekund var det såklart kört. Då snackar vi nämligen helt andra doningar som verkligen kräver ett långsamt och välplanerat arbetssätt. Kanske borde jag helt enkelt slå till på klassikern Speed Graphic eller något åt det hållet.

Där befinner jag mig alltså nu i valet och kvalet. Mellis eller storis? Livet är tufft! För övrigt är bilderna i det här inlägget från Helsingborg som jag besökte förra helgen. Det var kul att gatuplåta i en annan stad än Karlskrona som omväxling.