Att skriva ut - krångligt värre!

Det finns ett gammalt fotouttryck som säger att bilder ska betraktas på papper. Jag kan inte annat än hålla med om den slutsatsen. Att se sina bilder i tryck eller som riktigt fina utskrifter slår vilken dag som helst den andefattiga upplevelsen som en datorskärm ger.

Jag har därför ägnat ett par kvällar åt att skriva ut några av mina senaste bilder för att hänga upp på väggen i hallen. Jag har haft en serie bilder där ett bra tag nu, men tyckte det var dags för ett gäng nya och fräscha motiv.  

 
Jag använder min skrivare ganska sällan. För det mesta ligger den nerpackad i kartongen.  

Men att få ut sina bilder på papper är verkligen inte det enklaste. Det brukar alltid resultera i en bitter kamp mot ICC-profiler, Photoshopmenyer och utskriftsinställningar. Hitintills har jag inte vunnit en endaste gång.

Det är nämligen alltid någon fånig liten inställning som jag har råkat missa. Och alldeles för många misslyckade utskrifter senare har jag totalt tappat lusten och glädjen. Det enda man ser framför sig är hundratals kronor rakt ner i soporna. För billigt är det ju knappast.

Allt för många utskrifter blir man tvungen att kassera på grund av olika brister.

Så blir det såklart när man bara skriver ut ett par gånger om året på sin höjd. Man hinner glömma. Man har kanske ominstallerat datorn. Vissa inställningar är borta. Den där PDF-filen med skrivarinstruktionerna ligger gömd någonstans på hårddisken. Men var?

På något sätt måste det bli lättare. Att behöva kalibrera skärmen, ta fram en skrivarprofil för rätt papper, softproofa med rätt ICC-profil, göra alla de rätta inställningarna i utskriftshanteraren, och så vidare i all oändlighet är på tok för krångligt. Det är alldeles för många potentiella felkällor för oss som inte skriver ut regelbundet.

Hursomhelst. Tillslut lyckades jag trots allt. Efter ett gediget googlande och inte minst tokläsande här på fotosidan bland artiklar och foruminlägg nådde jag nästan ända fram. Men någon liten inställning är fortfarande fel eftersom bilderna blir aningen för mörka. Frågan är bara vilken?

Jakten på den rätta filmkänslan

Egentligen är det ganska fånigt på något sätt. Det vill säga att man tar bilder med sin digitalkamera och sedan gör allt för att de ska se analoga ut. Då kunde man ju lika gärna ha fotat med film från allra första början och sluppit denna omväg för att nå önskat resultat.

Ändå är detta något jag ägnar mig åt just nu och den främsta anledningen är mitt gatufotoprojekt som jag håller på med. De allra flesta av bilderna som jag har klämt av så här långt är nämligen plåtade med min analoga Canonet QL17, samtidigt har jag flera bilder som jag har tagit med min Fujifilm X100 som jag är riktigt nöjd med.

För att bilderna inte ska upplevas som allt för olika försöker jag därför få dom att likna varandra så mycket som möjligt till karaktären. Något jag tycker är ganska viktigt eftersom jag planerar att göra en bok och en mindre utställning om jag får ihop tillräckligt många bilder som jag är nöjd med.

I detta inlägg kan ni se några testraketer där jag har jobbat i Lightroom för att försöka skapa en analog känsla. Jag tycker dock inte att jag har nått riktigt ända fram. Det är inte minst lätt att man drar på med för mycket fejkkorn, har jag märkt. Dessutom är det alldeles för lätt att man sotar igen skuggpartierna i de digitala versionerna.  

För övrigt är bilderna från Gnistans årliga loppmarknad. En publikdragare här i Blekinge som också kan vara ett kul tillfälle för oss som gillar att fota människor.

Förstår någon vad vi fotonördar håller på med?

Alla som på allvar fördjupar sig i ett ämne hamnar förr eller senare vid en punkt där de blir mer eller mindre obegripliga för omgivningen. Det upptäckte jag ganska snabbt när jag började fotografera i tonåren. Ju mer jag utvecklades, ju mindre förstod "vanliga människor" vad jag höll på med.

Detta faktum har återgen gjort sig påmint de senaste dagarna när jag i olika sammanhang har visat upp mina bilder. Det började med att jag visade min bok från Paris för mina stackars arma föräldrar. De såg ut som två fågelholkar. I deras ögon var det förmodligen en ganska dålig bok.

Samma reaktioner har jag fått från några vänner när det gäller mina gatufotobilder. De förstår helt enkelt inte vad jag vill säga med bilderna som enligt dom bara är människor på stan som gör helt vanliga saker. Det är väl inget att fotografera, tycker vännerna.

Fenomenet är förvisso högst normalt och inget konstigt i sig. Ju mer du lär dig om en specifik sak och ju duktigare du blir, desto mer uppskattar du värden som andra inte förstår. Fråga vilken vinkännare eller konstvetare som helst om den saken.

Men, det är ändå en tankeställare på något sätt. Hur obegriplig och insnöad kan man bli innan man börjar förlora på det? Och är det ens möjligt att undvika den här processen? Eller är det en ostoppbar utveckling hos en själv som inte går att vända? Och vill man förresten att den ska vända?

Jag har inga svar. Så här kommer istället en bunt bilder av det lite mer abstrakta slaget. Den typen av bilder som mina föräldrar över huvud taget inte ser något värde i. 

Bilder, bilder, bilder - blir det för många?

Idag gick jag till frissan.

Intresseföreningen antecknar.

Hursomhelst så brukar man kunna sitta och fundera en stund medan man blir klippt. I alla fall om man har en sammanbiten och målmedveten frisör som inte säger så mycket. Vilket jag turligt nog hade.

Det jag tänkte på medan två månaders ragg försvann från skalpen var hur fantastiskt det är med internet. Det är så lätt att få sina bilder publicerade, sedda och kommenterade nu för tiden. Samtidigt slog det mig att det även finns flera nackdelar med detta. Inte minst det ständiga behovet av uppdateringar som webben skapar.

Jag läste ett uttalande i en fototidning för många år sedan. Det var en fotograf som blev intervjuad. Jag kommer tyvärr inte ihåg vem, men han sa något i stil med: ”skillnaden mellan proffs och amatörer är att proffsen aldrig visar sina dåliga bilder”.

Det ligger en hel del i det konstaterandet tycker jag. Att som fotograf tänka efter och verkligen bara visa sina bästa bilder är nog inte så dumt om man värnar om sitt personliga varumärke. Precis som att en affär inte visar upp dåliga produkter borde inte en fotograf visa upp dåliga bilder.

Men det kan vara ganska svårt i dagens läge när omgivningen förväntar sig ständiga uppdateringar. Något som innebär att många publicerar halvdana bilder bara för att kunna skriva ett blogginlägg eller få reaktioner på flickr. Det är också allt för lätt att utan eftertanke ösa upp bilder på webben. Tekniken rent av uppmanar till det med digitalkameror, datorer och bredband. 

Jag funderar därför på om jag inte ska bli lite mera restriktiv i fortsättningen och faktiskt hålla igen något. Kanske också rensa upp bland alla mina bilder på nätet och snygga till min framtoning helt enkelt. Det är nog inte så dumt egentligen.

Nåväl. Bilderna i denna bloggpost är tagna med min Canonet QL17. Jag blev lite sugen på att fota analogt igen. Den här gången gick framkallningen utmärkt och helt utan tragiska incidenter. 

Å så ett par bilder från det underbart fina semestervädret som vi har här i Karlskrona. Det är knappast någon riskt att man bränner sig i solen...

Hotfulla svarta kuvert och långfilmsinspelning

Häromdagen trillade ett stort svart kuvert ner genom brevinkastet. Svarta kuvert är förvånansvärt obehagliga att få, så det var inte utan att jag blev lite fundersam. Vad var nu detta? Hade jag gjort något dumt? Glömt att betala en viktig faktura? Kanske var det från Hells Angels Inkasso AB! 

Men, det visade sig vara något mycket trevligare, nämligen en specialinbjudan till premiären av en ny svensk långfilm med efterföljande mingel och festligheter. Eftersom jag knappast brukar få den sortens inbjudningar stup i kvarten blev jag såklart väldigt glad.

Filmen heter Försvunnen och är gjord av min gode vän Mattias Olsson och hans kollega Henrik JP Åkesson. Två driftiga killar som har skrapat ihop både pengar och några av Sveriges främsta skådespelare till sin allra första långfilm - en psykologisk actionthriller med Sofia Ledarp, Kjell Bergqvist och Björn Kjellman i huvudrollerna. 

Själv besökte jag inspelningsplatsen i skogarna norr om Karlskrona ett par gånger förra året. Bland annat en eftermiddag när några dramatiska scener skulle spelas in. Gevärsskott och desperata skrik ekade mellan tallarna och även om jag visste att det var skådespeleri var det faktiskt både påträngande och obehagligt.

Jag märkte då att det är ganska speciellt att fotografera under en filminspelning. Man måste vara väldigt vaksam så man inte stör eller klampar in med sin kamera i ett känsligt läge. Framförallt går det i regel inte att fotografera under tagning eftersom stillbildskamerans slammer riskerar att fångas upp av mikrofonerna - plus en massa andra missljud som en fotograf i vilt tillstånd kan generera. 

Detta kan i ärlighetens namn vara lite smått frustrerande eftersom det är då det händer saker som är bildmässiga. Men som så ofta när man är ute på uppdrag och fotograferar handlar en stor del av jobbet om att anpassa sig till rådande omständigheter och utifrån dessa försöka göra en så bra insats som möjligt. 

Mattias Olsson (närmast kameran) och Henrik JP Åkesson diskuterar en scen med Björn Kjellman och Sofia Ledarp. 

Filmaren Erik Molberg-Hansen justerar RED-kameran. En riktig dyrgrip.

Ljudkille och tallar i skön harmoni.

Sofia Ledarp tar igen sig efter en intensiv scen.

Björn Kjellman väntar på att få göra en insats.

Filmen spelades in i september, så det var lite småkyligt emellanåt.

Många ville se hur tagningarna blev. 

Henrik och Mattias kollar på Erik Molberg-Hansens filmbilder. 

Björn Kjellman värmer upp. 

F17 i Kallinge lånade ut en av sina helikoptrar till slutscenen.

Även under förhållandevis små filminspelningar krävs det en hel del folk för att allt ska funka.

Sofia Ledarp är nöjd trots sitt härjade utseende. 

Vad var det Kjell Bergqvist visade på sin ajfåån egentligen?

Filmklappan på en mossbeväxt sten i skogen. 

Försvunnen handlar om en ung kvinna som är på väg från Karlskrona med sitt flyttlass. Snart märker kvinnan att hon är förföljd, men innan hon hinner reagera förvandlas hennes liv till en desperat kamp på liv och död. 

Filmen har premiär den 26 augusti.