Varför är det så svårt att välja ut sina bästa bilder?

Den här bilden är nog en av de bästa som jag har tagit under de senaste åren enligt mig själv.  Ett enkelt och avskalat porträtt som har både innehåll, komposition och känsla. 

Med jämna mellanrum får jag för mig att jag ska sätta ihop en portfolio av något slag. Då snackar jag inte i första hand om en portfolio på webben - utan antingen en bildmapp med riktigt fina printar, eller varför inte en snygg bok.

Men varje gång jag funderar på saken så kör jag mer eller mindre fast omedelbart. Jag klarar helt enkelt inte av att välja ut mina bästa bilder. Foton som jag ena dagen tycker är helgjutna känns trista och förutsägbara nästa dag. Så av ren frustration ger jag alltid upp inom ett par dagar.

Ibland önskar jag att jag hade en personlig redaktör av något slag som kunde hjälpa mig att gå igenom mina bilder och sätta ihop en riktigt bra portfolio. En person som kunde hitta en linje bland alla dessa motiv och se på saken med friska och oförstörda ögon. Det hade varit förbaskat kul.

Varför ska man då ha en portfolio, kanske någon undrar. Tja, det är såklart ingen nödvändighet. Men jag tror det kan vara väldigt vettigt för ens egen del som fotograf. Det handlar nog om att sammanställa sin fotografiska gärning och om att få en slags överblick över sitt eget fotograferande.

Samtidigt kan en portfolio säkert vara bra om man vill analysera och utvärdera sin personliga fotografiska stil. För den borde rimligen framträda ganska tydligt i en portfolio. Hur som helst, i denna bloggpost har jag sammanställt en liten miniportfolio. Fast i morgon har jag säkert redan ändrat mig…

Ännu ett porträtt som jag verkligen gillar. Återigen på grund av enkelheten och direktheten.

Den här bilden återkommer jag ofta till. Förmodligen är det bildens öppna och poetiska anslag som gör att jag gillar den.

Jag märker att det blir många bilder på människor. Så där finns uppenbarligen något som ständigt återkommer. 

Fråga mig inte vad det är som jag gillar med den här bilden - jag har nämligen inget riktig bra svar. Men jag gillar den.

Den här bilden uppskattar jag på grund av komplexiteten i kompositionen och för att det händer flera saker samtidigt.

Ett av mina gatufotoporträtt. Jag är nöjd med nästan alla. Men här tyckte jag att jag hittade något i kvinnans hår som går igen i klottret.

Ännu ett gatufotoporträtt. En modern version av fiskaregubben - eller något sådant. 

Glad tant med motsträvig hund. Två skäl till varför jag väljer den här bilden. 

En bild som jag tycker har humor. Därför gillar jag den.

En lite bisarr bild på något sätt. Kanske borde den inte få vara med. Men just den här gången får den vara med.  

Avslutningsvis ännu ett enkelt porträtt.

Tja, vad säger man? Är detta några av mina bästa bilder? När jag tittar på dom nu så tvekar jag redan. Men när jag sammanställde bilderna så upptäckte jag i alla fall några intressanta saker. Bland annat att jag framförallt tycks gilla mina porträtt och mina gatufotobilder - och då speciellt de som är tagna rakt på och som är relativt enkelt uppbyggda. Men jag märkte också att jag föredrog mina analoga svartvita bilder!

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka detta. För det kan egentligen bara bero på att jag är inne i en sådan fas just nu. Eller också finns det något där som är viktigt för mig. 

Fan - nu har jag verkligen ställt till det för mig själv...

Ny framkallningsdosa - ändå gick det åt...

Här kommer ett videoinlägg i bloggen. Jag tänkte det kunde vara kul att testa.

För er som spanar in filmen ovan kan jag säga att jag klantade mig en del och gjorde värsta nybörjarmisstaget när jag skulle förväta filmen. Jag ÖPPNADE DOSAN!!!!!!!!!!!

Ja, ni läste rätt. Av någon helt oförklarlig anledning skruvade jag av locket och öppnade dosan. I samma ögonblick som jag såg spiralen hörde jag ett skrik inombords som sa ungefär: NEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!! 

Ja, vad säger man. Kanske hade jag fått solsting, vad vet jag. Här under kan ni i alla fall se några bilder från rullen. Man kan tydlig se att filmen är ljusskadad. Men det gör faktiskt inte så mycket. Faktum är att det nästan tillför något.

Den här gången var oturen helt enkelt på min sida, så att säga... 

Som ni kan se har jag kört med råkant också. Det känns skönt. För övrigt är det T-MAX 400 exponerad enligt ISO 300, framkallad 8 minuter och 45 sekunder i D 76 1+1. 

Webb, bok eller utställning – vilken är bästa kanalen?

Att som fotograf försöka göra sig ett namn via diverse communities och sociala medier är väldigt populärt just nu. Det formligen dräller av bloggar och sajter som talar om hur enkelt och lätt det är att ta steget från okänd knäppare till beundrad och erkänd fotograf. Det går snabbt och är dessutom nästan helt gratis.

Men kan det vara så att nätet är överskattat för fotografer som på allvar vill etablera sig och bli uppmärksammade för sitt bildskapande? Kan det rent av vara så att de traditionella metoderna som handlar om att regelbundet göra genomtänkta böcker och utställningar är betydligt bättre?

Detta har jag funderat på en hel del den senaste tiden och jag tror mig dessutom veta svaret på min egen fråga: Ja, böcker och utställningar smäller högre. Nätet är faktiskt väldigt överskattat i sammanhanget.  Och med det menar jag inte att det är dåligt eller onödigt att synas på webben. Bara att det är överskattat, som sagt.

Vad har jag då för täckning för detta påstående?

Förutom att jag dagligen jobbar med webben och strategisk marknadsföring i sociala medier och tror mig kunna dess mekanismer ganska väl så handlar det främst om några enkla slutsatser.

Betänk följande:

1. När såg du senast en seriös recension av några bilder på nätet?

2. Vad känns mest på allvar – en bild i en bok eller på en utställning, kontra en på webben?

3. Vad kommer att finnas kvar om 25 år – en fotobok eller en fotoblogg?

4. Hur många av våra mest framgångsrika fotografer har ett bildflöde på exempelvis flickr?

5. Hur många av våra mest framgångsrika fotografer gör regelbundet böcker och utställningar?

6. Vilka är det främst som håller till på diverse fotocommunities?

Jag tänker återigen svara på mina egna frågor:

1. Jag har aldrig sett någon, har du?

2. Personligen föredrar jag bilder på papper.

3. Jag sätter en månadslön på fotoboken.

4. Väldigt få. Ja, försvinnande få. För att inte säga nästan inga alls.

5. Väldigt många. Ja, förvånansvärt många. För att inte säga nästan alla.

6. Andra fotointresserade – främst hobbyfotografer.

Den sista frågan är kanske den intressantaste egentligen eftersom den handlar om målgrupper. Klassiskt tänk inom marknadsföring. Om du vill bli uppmärksammad och etablerad, se till att vara synlig där din målgrupp kan se dig. Tyvärr är de flesta fotocommunities på nätet främst klubbar för inbördes beundran mellan fotografer. Inte minst flickr. Många skulle nog också bli väldigt  förvånade om de insåg hur okänt flickr är utanför fotonördkretsar.

Dessutom orkar få fotokonnässörer plöja igenom det enorma bildflödet på webben. Just dina alster riskerar därför att drunkna i en stormflod av bilder. För att vara någorlunda synlig måste du lägga ner ett enormt engagemang på att ständigt ladda upp bilder, sökordsoptimera och inte minst nätverka med andra. Ett evigt slit som ger mycket klen utdelning för de flesta. Tiden kan helt enkelt förvaltas avsevärt bättre.

Så om du verkligen vill etablera dig som fotograf, göra dig ett namn, förmedla något och sätta avtryck. Gör böcker och utställningar. Skicka ut pressmeddelande till medierna och berätta vad du håller på med. För det är faktiskt så att en artikel i lokalpressen fortfarande kommer att göra dig betydligt mera känd än flera hundra kommentarer på flickr. Men ha för all del gärna en blogg och några bilder på webben som folk kan söka på - när dom har sett dig i tidningen, tittat i din bok, eller varit på din utställning.

Ja, detta är i alla fall mina slutsatser. Håller du med?

Olika kulturer på gatan

När jag spanade in mina senaste gatufotobilder nyss så upptäckte jag en spännande grej. Utan att ha tänkt på det har jag dokumenterat flera olika kulturella yttringar. Människor som på skilda sätt signalerar sin grupptillhörighet.

Det där är något som man kanske inte alltid tänker på i sin vardag. Det vill säga hur allt detta ständigt finns där runtomkring en. Oftast lunkar man liksom bara på i sin lilla bubbla och ser inte hur olika slags kulturer lever sida vid sida.

Man tror också att man måste åka långt iväg för att hitta det här. Men det behövs ju faktiskt inte alltid. Bilderna i den här bloggposten är ju till exempel tagna i min hemstad Karlskrona. Det enda jag behövde göra var att ge mig ut på gatorna med min kamera.

Upptäckten gjorde mig faktiskt lite sporrad. Kanske finns det ett tema här som man kan jobba vidare med. Jag ska fundera lite på det...

Tillägg: Jag har använt min Fujifim X100 i en vecka nu med den nya uppdateringen. Och jag måste nog säga att kameran är betydligt stabilare och bättre än innan. Det är gjädjande att Fuji lyssnade på kritiken. Något som har gjort en redan riktigt bra kamera helt suverän.

Hur hård ska man vara mot folk som snor ens bilder?

Häromkvällen satt jag och sökte på google efter mina egna bilder vilket jag gör ibland. Det kan möjligen verka lite egocentriskt, men det är förvånansvärt roande att se var ens kära alster dyker upp i för slags sammanhang.

För så är det ju när man har tagit steget och lagt ut sina bilder på det världsomspännande nätet. Man får helt enkelt ta smällen att man förlorar kontrollen ganska ordentligt över sina bilder. Just därför lägger jag aldrig ut högupplösta filer på webben.

Populär bild hos diverse bloggande tjejer.

Nåväl, när jag sökte på mina bilder så hittade jag en bunt bloggtjejer som hade snott några bilder vilket inte är första gången. Det gör mig inget. Visserligen hade det varit kul om de hade talat om varifrån de tagit bilderna, men sådana småsaker orkar jag inte bry mig om.

En av de bilder som jag hittade på en indisk blogg.

På gränsen till att jag ska bry mig är dock en indisk blogg som har använt några av mina bilder. Jag försökte ta reda på vad bloggen handlar om men det var lättare sagt än gjort. Det verkar vara en slags gratis informations- och/eller utbildningsblogg för boende i Kalyan City, men jag vet inte säkert. Så här står det på deras blogg (jag tog mig friheten att kopiera deras copyrightade text):

“Welcome to Kalyan City Life blog, a free quality source of unique informative articles and our sole online destination to share vivid memories of life.”

Förklara gärna den som begriper! :-)

Blogginnehavarna hade i alla fall varit snälla nog och skrivit mitt namn och hänvisat till min Flickr, så jag får se hur jag ska göra. Fakturera eller inte fakturera – det är frågan! :-)

Den här bilden tyckte redaktionen på Tendens i P1 att dom kunde ta.

Över gränsen är däremot Sveriges Radio som har snott en bild och lagt den på sin hemsida för programmet Tendens i P1. Jag betalar avgift för att få lyssna på Sveriges Radio och då ska Sveriges Radio betala avgift för att använda min bild. Så enkelt är det.  

Fast ofta tycker jag att det är ganska knepigt att bestämma hur man ska göra när andra använder ens bilder på det här sättet. Många gånger sker det på grund av okunskap och då känns det inte rätt att skicka en saltad faktura bara för att man kan.

Jag försöker därför hellre fria än fälla. Speciellt om det är små företag eller privatpersoner. Då ser jag det snarare som lite marknadsföring för min egen del - och en möjlighet att skapa goodwill. Fast alla fotografer håller förmodligen inte med om den filosofin.