Det digitala gör mig förbannat uttråkad

Det är lika bra att jag säger det direkt. Jag jublade när det digitala kom. Den trötthet jag kände inför det analoga var monumental. Jag hatade att stå i mörkrummet och kopiera och jag retade mig till förbannelse på dessa ständiga kostnader i form av film och framkallning som orsakade djupa hål i lädret.

Därför är det ganska märkligt att jag knappt sju år efter att helt och hållet ha gått över till framtidens teknologi känner ett så gigantiskt ointresse inför det digitala. Varje gång jag håller i mina både dyra och otroligt fina digitalgrunkor känner jag en slags tomhet. Men när jag tar i mina analoga kameror från förra århundradet njuter jag i fulla drag.

Jag vet över huvud taget inte vad detta beror på. Kanske borde jag gå till hjärnskrynklaren och få problemet utrett, eller också är det bara så att den tidens kameratillverkare var duktigare på att göra kameror med själ? För det finns faktiskt inget som säger att det vi kallar för utveckling är det samma som förbättring. Även om många ofta inbillar sig det.

Ja, tekniken har såklart blivit bättre. I alla fall om man gillar tusenmiljoner knappar, menyer i trehundra nivåer, filmmöjligheter, radiostyrning och GPS. Men har handhavandet blivit bättre? Är moderna kameror egentligen så otroligt mycket mer användbara för en fotograf om man tänker efter? Och är de snygga?

Fast kanske beror mitt uttråkade tillstånd på digitalkamerans oändliga perfekthet. Det går knappast att misslyckas längre. Du kan lätt köra med full automatik i alla situationer. Kameran tänker åt dig. Om du mot förmodan skulle misslyckas finns dessutom hur många datorprogram som helst som kan rädda dig efteråt.

Men livet behöver ju dalar lika mycket som toppar. En ständig våg av framgång tar bort tjusningen med att vara kreatör. Det är i misslyckandets kranka ögonblick du förstår vad som är bra – på riktigt. Det är då lågan tänds som får dig att göra bättre ifrån dig nästa gång.

Jo, jag vet. Den analoga tekniken har sina brister. Ta exempelvis ett svartvitt negativ. Organiskt, kornigt, individuellt, vackert. Jämför med digitalfilens plastiga, slätstrukna perfekthet. Det är ju…perfekt. Nej, nu låter jag som en gubbe fast jag ännu inte fyllt fyrtio. Hur ska detta sluta?

Är det dags för mig också att bli en Leicagubbe?

Livet består av skeenden och faser som de flesta av oss går igenom förvånansvärt likartat. Om man tillhör det manliga könet, har uppnått en viss ålder och är fotograf så verkar det dessutom finnas en speciell Leicafas. Frågan är om jag nu har kommit in i denna?

Tja, symptomen finns där i alla fall. Jag läser om dessa kameror på nätet, spanar in priser, kollar på bilder och funderar fram och tillbaka kring vilken modell som skulle passa just mig allra bäst. För varje dag dras jag mer och mer in i Leicornas förunderliga värld.

Egentligen är det inte särskilt likt mig. För bara några månader sedan frynte jag på näsan åt dessa föråldrade konstruktioner. Men som några av er känner till köpte jag en Canon Canonet QL17 G-III innan nyåret. Det var den som öppnade dammluckorna.

För det visade sig vara fånigt kul att plåta med en sådan där liten mätsökarhistoria. Det var någonting med smidigheten, det diskreta slutarljudet, att tvingas tänka till mer före och känslan av genuint fotografiskt hantverk. Tillsammans lockade det fram en härlig fotoglädje. 

Fast kanske är jag inte inne i Leicafasen riktigt ännu. Möjligen befinner jag mig bara i mätsökarfasen - ett slags förstadium. Ja, det är lika bra att jag ser så på saken. Annars riskerar det att bli en väldigt dyr fas i livet…

P. S. Bildillustrationerna i detta inlägg är som ni säkert redan listat ut tagna med min Canonet QL17! ;-)