Fotografiska klichéer enligt Martin Parr – och mig

Häromdagen hittade jag dokumentärfotografen och Magnummedlemmen Martin Parrs blogg. Ett av inläggen tyckte jag var extra roligt eftersom han berörde något som jag själv har funderat på många gånger - nämligen typiska fotoklichéer.

För visst är det så att det finns en uppsättning motivområden som återkommer om och om igen i fotosammanhang. Inte minst för att det är där det går att hitta dramatiken, det avvikande, det bildmässigt tilltalande, och så vidare. 

Jag blev så inspirerad av Martin Parrs lista att jag helt enkelt blev tvungen att göra en egen. Här kommer den: 

1. Sjuka eller utsatta människor
Att avbilda personer som är sjuka eller utsatta på olika sätt är en typisk fotokliché enligt min mening. Det handlar ofta om knarkare, a-lagare, mentalpatienter, personer med anorexia eller fattiga människor. Här kan fotografen frossa i medlidande.

2. Cirkus
Jag vet inte hur många bilder jag har sett på clowner, dvärgar, elefanter och damer med konstigt utseende. Att dokumentera en cirkus är med andra ord en klockren fotokliché. En bild som direkt dyker upp i huvudet är en flintskallig clown som ser ledsen ut.

3. Raggare och rockabillys
I Sverige är det här ett kärt motivområde för många fotografer. Polisonger, gamla amerikanska bilar och sydstatsflaggor tycks vara oemotståndligt.

4. Ungdomar på glid
Ungdomar som har problem eller bara hänger omkring och är allmänt uttråkade av tillvaron är en annan fotokliché som ofta förekommer. Förmodligen för att unga människor av det här slaget förr eller senare inte kan låta bli att göra något korkat framför kameran.

5. Utbölingar
Människor som bor i skogen, ägnar sig åt föråldrat jordbruk eller på andra sätt kraftigt avviker från normen är också en magnet för fotografer. Men det kan också vara individer som bor i en förort och lever på ett för oss övriga utmärkande sätt.

6.  Bisarra samhällen
Att åka till ett litet samhälle någonstans där många människor är arbetslösa, utslagna och uppträder allmänt förvirrat brukar också vara vanligt. Här handlar det ofta om att framhäva det bisarra, konstiga och Twin Peaks-liknande tillståndet.

Ja, det finns såklart fler fotoklichéer och ni kan säkert komma på egna. Det som slår mig efter att ha läst Martin Parrs lista och satt ihop min egen är att något av det svåraste att fotografera på ett intressant sätt förmodligen den vanliga människan i sin helt ordinära tillvaro. Eller vad tror ni?

Här kan ni för övrigt se en film om Martin Parrs pågående projekt i USA.

Här är en såkallad "Essay" från Magnums hemsida som presenterar Martin Parr som fotograf på ett bra sätt. 

Så en hel drös med filmer på tuben om Martin Parr.

Ett besök hos Corbijn på Fotografiska

I söndags var jag en repa på fotografiska för att kolla in Corbijn och de Lange. Det var löjligt mycket folk och för första gången fick jag stå i kö ända ut på planen för att komma in - vilket förmodligen var den långe holländarens förtjänst.

Det var kul att se Anton Corbijns porträtt igen. Han har alltid varit en av mina stora favoriter och förebilder. På sätt och vis har han inspirerat mig mycket i mitt eget fotograferande och då menar jag inte bara när det kommer till just porträtt, utan även andra slags bilder.

Tyvärr var de här porträtten inte lika lätta att fastna för som hans äldre kändisbilder. Det som slog mig var att när porträtt visar upp ganska okända människor måste fotografierna vara så mycket starkare i sig själva. Ett känt ansikte lyfter nästan alltid en bild.

Men, som vanligt när det gäller Corbijn är det omöjligt att inte bli imponerad. Några av porträtten var riktigt bra i mitt tycke. Jag blev dessutom sjukt sugen på att ta kvadratiska porträtt. 

Margaret M. de Lange har jag inte tittat på så mycket tidigare men jag gillar hennes stil. Det där ocensurerade, råa, utlämnande och ganska svarta tilltalar mig. Jag skulle vilja ta liknande bilder själv och kommer kanske att ge mig på ett sådant projekt förr eller senare. 

Däremot får jag nog hålla med en kvinnlig besökare som lite syrligt konstaterade ”att fotografera nakna kvinnor verkar vara hennes grej”. Jodå, det kan man lugnt säga. Personligen tyckte jag till och med att det blev lite för mycket av den varan.

I vissa bilder kändes det nakna inte helt befogat heller. Det blev mest som ett effektsökeri. De starkaste och bästa bilderna fanns heller inte bland hennes nakenbilder enligt min mening. 

Hursomhelst så var båda utställningarna riktigt bra och väl värda ett besök. 

P.S. Mina egna bilder i den här boggposten är tagna med min LX5 - återigen på gränsen av den klarar av. Därav de något ”spruckna” bilderna. 

Fotografiska – bara till för lattemammor

Trodde du att Fotografiska i Stockholm var en plats för alla med ett fotointresse? Då trodde du fel. Fotografiska är nämligen allra mest till för lattemammor från centrala Stockholm. Ja, så är det faktiskt. Det avslöjade Jan Broman från Fotografiska under ett seminarium på Nobelmuseet igår.

Nu uttryckte sig visserligen inte Jan Broman på samma tillspetsade kvällstidningsmanér som jag gör ovan. Han sa bara att Fotografiska främst riktar sig mot välbetalda 30-40 åriga innerstadsboende och att den uttalade målgruppspersonen är en 34-årig kvinna. Något som är ett ganska vanligt tänk när man jobbar med målgrupper.

Vi måste också komma ihåg att Fotografiska inte är ett museum. De får inga offentliga medel för sin verksamhet (vad jag vet). De har inga bildningskrav och de behöver inte uppfylla regeringens kulturmål. Fotografiska är en renodlad affärsverksamhet. Ett företag som ska locka besökare och generera intäkter. Gott så.

Däremot kan detta faktum vara ganska bra att reflektera över. Det vill säga att all verksamhet på Fotografiska främst är riktad mot kvinnor i trettiofemårsåldern med god ekonomi och som kommer från Stockholms innerstad. Utifrån det ingångsvärdet väljs utställningar, föreläsningar, kurser, marknadsföring, vilka böcker som ska finnas i butiken, och så vidare.

Kanske är det extra mycket värt att tänka på när diskussionerna uppstår om varför Fotografiska visar det de visar. Nu vet ni varför. Samtidigt kan man ställa sig frågan vad ett så pass snävt målgruppstänk leder till i förlängningen. Gynnar det fotografin och är det i så fall ett uppdrag som Fotografiska har? Jag vet inte.

Slutligen. Är detta kritik mot Fotografiska som sådant? Absolut inte! Jag är glad över att det finns och går mer än gärna dit. Trots att jag inte tillhör målgruppen! :-)

P.S. Bilderna har inget med texten att göra. De är tagna med min Ricoh GX200. Gud vad jag önskar att Ricoh ville uppdatera denna lilla juvel…

Fotografiska klichéer – ett arv från urtiden?

Det finns en viss sorts bilder som tycks vara besjälade med evigt liv. De återuppstår gång på gång och verkar ha inneboende krafter som människan inte kan värja sig från. Jag talar om fotografiska klichéer – eller kanske borde man kalla dom arketyper?

Vi har alla sett den här sortens bilder i olika sammanhang. Det dräller tillexempel av dom här på fotosidan och på andra bildsajter. Den gemensamma nämnaren är att de har fotograferats tusentals, eller kanske hundratusentals, eller rent av miljontals gånger tidigare. Det handlar med andra ord om eviga motiv som alltid finner en pulik.

Här kommer fyra typiska fotoklischéer: 

- Ett ansikte

- Gryning eller solnedgång, gärna över havet

- Mänsklig(a) siluett(er)

- Träd, oftast ensamma

Ja, det finns fler exempel och du kan säkert komma på några själv. Hursomhelst, riktigt intressant blir det när man börjar fundera på vad det är som gör att dessa bilder alltid fungerar. En ledtråd kan man få genom att läsa i wikipedia vad ordet ”arketyp” betyder. Så här står det bland annat: ”urbild, urtyp, ett nedärvt sätt att tänka och känna”.

Är det alltså så att dessa motiv mer eller mindre är nedärvda i oss? I så fall kan vi öka spänningsgraden ännu mer genom att fundera på vad dessa bilder  symboliserar för oss. Vad är det för tankar och känslor som tycks vara genetiskt betingade och varför uppstår de över huvud taget? Har de ett syfte?

Och för att vrida till det ännu lite mer. Kan man som fotograf använda den här kunskapen medvetet för att skapa ikoniska bilder? 

Det där med mänskliga siluetter, solar och sånt har vi förresten hållit på med rätt länge...

Porträtt, Hans Gedda och så lite gatufotospånerier

Att ta porträtt är något av det absolut roligaste jag vet. Samtidigt är det något av det svåraste jag vet. Det är så otroligt lätt att man fastnar i klichéer eller att man inte får tillräckligt bra kontakt med personen framför kameran. Något som i värsta fall kan leda till pinsamma misslyckanden.

När det kommer till porträtt har jag många favoritfotografer som har inspirerat mig genom åren. Allt från storheter som Richard Avedon, Anton Corbijn och Annie Leibovitz, till mindre kända namn som går att hitta på nätet. För även om storheterna imponerar kan man hitta fantasiska men okända porträttfotografer därute.

Bland svenska fotografer finns en favorit som man sällan hör talas om – nämligen Hans Gedda. Det är märkligt att det är så tyst om en fotograf av den kalibern kan jag tycka. Här har vi i mina ögon en person vars bilder verkligen borde ställas ut på Fotografiska.

Hursomhelst. När det gäller mina egna porträtt så föredrar jag allra mest att ta miljöporträtt. Arrangerade porträtt fast som nödvändigtvis inte behöver se arrangerade ut. Den senaste tiden har jag också dragits mot ”skitigare” porträtt som bygger mer på känsla än teknik.

I det här blogginlägget kan ni för övrigt se en serie bilder tagna med film. Av någon anledning tycker jag om de porträtten mycket mer än de jag har tagit med mina digitalkameror. Jag vet faktiskt inte varför.

Och så ett porträtt av ett lite annat slag. Här har jag värderat känslan högre än den tekniska perfektionen. 

Just det ja, så var det ju det där med gatufoto också. Den senaste tiden har jag förkovrat mig i ämnet, läst lite bloggar, spanat in filmer, och så vidare. En intressant sak som slog mig var ett påstående som jag stötte på flera gånger - nämligen att riktigt bra gatufotografer vägrar ha en punchline i sina bilder. 

Det var något som jag tyckte var ganska intressant och rent av uppfriskande faktiskt eftersom det ofta framhålls vara ett krav för just gatufoto. Alltså att bilderna ska ha en slags punchline.